Vissa mänskliga egenskaper i kombination med varandra är
sämre än andra. Till exempel individualism och osjälvständighet, eller
ängslighet och ärelystnad. Jag möter båda dessa kombinationer i mitt arbete som
lärare. Studenter som är egofixerade, samtidigt som de saknar för förmåga till
självständighet. Studenter som är väldigt ängsliga, samtidigt som de kräver
högsta betyg. Detta fenomen och dessa studenter är på inget sätt i majoritet,
men blir vanligare och vanligare. Det är olyckligt av många olika skäl.
När allt fler kräver individanpassning av studierna,
samtidigt som de saknar förmåga till självständighet blir det ett problem för
läraren, för alla individuella önskningar som studenten saknar förmåga att
själv bevaka läggs på läraren. Även misslyckandena som följer på oförmågan blir
lärarens eller någon annans fel. Egot är oantastligt och världen cirkulerar
kring jag. Då blir alla andra mina verktyg. Läraren får flytta seminarier och
föreläsningar, för jag ska ju jobba eller åka till Thailand. Och jag var
faktiskt sjuk när den inlämningen skulle in, måste jag verkligen ... Jag tycker
att jag har skrivit samma som NN och därför tycker jag att jag ska få godkänt
på tentan. Jag förstår inte dina kommentarer, du måste förklara så jag förstår.
Den typen av frågor och synpunkter är vardagsmat och något jag måste hantera,
för studenterna är kunder och kundnöjdhet är en del av kvaliteten i
verksamheten.
Alla vill ha högsta betyg. Och den som har ett ego och
vars lojalitet ligger hos jag och mig och mitt kommer att kräva det, genom
förhandlingar och på andra sätt. Sedan finns det studenter som har
uppenbarligen har ambitioner, men som är oerhört ängsliga. Så pass ängsliga att
det fullkomligt knyter sig och resultaten uteblir. Det spelar ingen roll hur
mycket man försöker uppmuntra eller stötta. Ängsligheten är så djupt rotad att
den håller studenterna i ett järngrepp. Eftersom ängsligheten inte sällan
hänger ihop med en hög ambitionsnivå kommer även denna kombination att drabba
läraren, för det ställs krav på oss att vi ska skriva definitioner, kriterier
och anvisningar. Och dessa blir till lagen för de ängsliga, som här ser en
ledstång i mörkret som leder till ära och berömmelse.
Visst hårdrar jag och alla studenter fungerar och agerar
inte såhär. Men tillräckligt många gör det för att det ska vara ett problem,
inte huvudsakligen för mig, utan för kunskapen och kvaliteten i utbildningen.
För ALLT ansvar för kunskapsutvecklingen och lärandet läggs på läraren. Och
eftersom studenten är kund har hen alltid rätt, och det leder till att
problemet blir lärarens. För det är utbildningen som utvärderas, och den är
lärarens ansvar. Om studenterna underpresterar är det aldrig deras fel, det är
alltid någon annans och ansvaret är lärosätets, som delegerar det till kursansvariga, som delegerar det till den som för tillfället har hand om undervisningen.
Och här sitter jag alltså, men en hög inlämningar som ska kommenteras. Tänk om studenterna ändå levde upp till sin egen syn på sig själva, som universums centrum. Tänk om de tog ansvar och om de ställde lika höga krav på sig själva som de ställer på mig som lärare. Tänk vad roligt mitt arbete skulle bli då. Nu tvingas jag istället skriva: Bristande självständighet! Referera inte, diskutera, analysera! Hur vet du det? Var finns ditt bidrag? På var och varannan sida. Och jag vet att det kommer att bli diskussion om det, och att min kompetens kommer att ifrågasättas. Ansvaret och problemet är mitt, inte den som lämnar ifrån sig texten för bedömning. För så blir det när den som är självcentrerad saknar förmåga till självständighet.
Allt detta gör att jag får allt mindre tid till det jag sökte mig till högskolan för, nämligen lärande och kunskapsutveckling. Om studenterna som var ängsliga verkligen lyssnade på mina goda råd och om de gjorde som jag sa och lyssnade konstruktivt på mina kommenterar, om de hade egna tankar, intressen och ett ett personligt driv att lära sig, något. Om jag i klassrummet, på seminarierna och under handledningar fick möta en kraft, et driv som behövde en riktning. Om det var så att jag utmanades av studenter som kom till högskolan för att de verkligen ville lära. Då hade jag inga problem alls med varken ängsligheten eller egofixeringen, men när den kombineras med osjälvständighet och äregirighet (och lathet), när allt ansvar för resultatet ligger på mig, då blir det som skulle kunna vara bra som salt i såren.
Hatar att skriva dessa bloggposter, för det är så destruktivt. Men jag sätter kunskapen och lärandet i första rummet och därför känner jag mig tvingad att peka på dessa problem, för att de ska kunna uppmärksammas och för att vi tillsammans ska kunna göra något åt det. För det ligger i allas intresse att Sverige återigen blir en kunskapsnation, men om hela ansvaret för det ligger på oss lärare är projektet dömt att misslyckas redan på förhand.
Kunskap växer och förvaltas mellan människor, uppstår i ömsesidigt möten mellan människor som när intressen, som vill och som vågar, samt är beredda att utmana sig själva och dem de möter. Kunskap är något man måste kämpa för, den kräver tid och energi, eget ansvar och mod. Och det gör ont när knoppar brister, men det är en övergående smärta, som när ett barn föds. Kunskapen bär på frön till storhet och lycka. Vetande är med andra ord mödan värd. För mig är det i alla fall så.
Bara en kommentar så att säga från sidan, grundad på de år efter fyllda femtio som jag ägnade mig åt akademiska studier. (Hade börjat läsa på pol mag-linjen 1968, gjorde ett 'mindre' avbrott för arbete och fullbordade det hela 2006.) Skillnaden mellan de studenter som kom direkt från gymnasiet, jämfört med de som arbetat några år, var mycket stor. Bara några års yrkesverksamhet (mötte folk som jobbat på byggen, fabrik, vården etc) gjorde en enorm skillnad vad det gällde mognad och inställning till studierna. Förr kallades studentexamen 'mogenhetsexamen'. Nu är ju visserligen studenten officiellt avskaffad, men det verkar som det är si och så med mognaden också.
SvaraRaderaDelar din erfarenhet, och instämmer i att.några års arbetslivserfarenhet eller lite distans till studierna, gör enorm skillnad. Och vi är många som ser detta. Därför är det obegripligt att det förs en utbildningspolitik som vill sänka åldern och skynda på processen. Risken är att det går ut över samhällets kunskapsförsörjning! Oroad på riktigt över vart vi är på väg! Hoppas på det bästa, men förbereder mig på det där andra.
SvaraRadera