Mina år i akademin 14

Från det att jag tackat ja till erbjudandet att arbeta med förstudien om lastbilsförare gick allt i rasande fart. Det var med spänning jag kastade mig ut, för det skulle kunna leda till mer arbete längre fram, om Volvo var nöjda. Två månader var bara början, sedan skulle resultatet utvärderas. Några dagar efter att jag talat med Bosse kom inbjudan på posten (detta var innan internet slagit igenom på allvar) om mötet på Volvo. Först då insåg jag att det var på allvar, att jag nog faktiskt skulle kunna bli doktorand. Jag meddelade lärarna på Idéhistoriska institutionen att jag beslutat mig för att hoppa av B-kursen som just skulle börja. Jag brände mina skepp och satsade allt. Det fick bära eller brista.

Dagen innan mötet på Volvo möttes jag och Magnus på Valhallabadets café. Det var en solig dag. Jag kom dit tidigt. Satt och läste i väntan på att klockan skulle bli 11, då vi skulle ses. Jag var nervös, men det kändes ändå bra. Nervositet kan och bör man göra till sin vän, det är en oundviklig känsla, en biologisk reaktion på en kulturell situation. Som hunger, inget farligt. Känslan går över när man gjort det man är nervös för och efteråt känns det bättre än innan. Det är en av livets alla lärdomar, som jag lärt genom att inte låta rädsla, osäkerhet, bristande självförtroende eller något liknande hindra mig att göra det jag vill. När jag säger till mina studenter att, fake it till you make it, säger jag det med stöd i just sådana erfarenheter som jag skaffade mig under de där danande och livsdefinierande dagarna runt årsskiftet 1996/97.

När Magnus kom talade vi om mötet, vad jag skulle säga och erbjuda. Och så talade vi om klädsel, om vad vi skulle ha på oss. Det är ju ändå höga tjänstemän och chefer vi ska träffa, sa vi. "Kavaj är det längsta jag kan sträcka mig till", sa Magnus. Och jag höll med. Vi enades att vi som etnologer och humanister nog trots allt förväntades klä oss lite bohemiskt, så kavaj var ändå ett stort steg. Så fick det bli. Sedan skildes vi åt.

På vägen hem från mötet, i bilen på väg hem till Lerum, var det som världen förändrats. Varifrån kom alla lastbilar? Där jag tidigare sett bilar såg jag nu lastbilar, i massor dessutom. Samma känsla eller upplevelse, perspektivskifte som drabbat mig när jag blev föräldrar och plötsligt såg barnvagnar till höger och vänster. Och så där är det ju, när man väl får upp ögonen för något, när ens intresse väckts och blicken riktas mot något nytt ser man det "överallt". Väl hemma ringde jag omgående till min frus fasters man. Han ägde en lastbil och hade kontakter. Jag frågade om jag fick åka med honom en dag, och om han kände någon som körde fjärrbil som jag möjligen skulle kunna fråga om jag fick åka med några dagar. Jag fick positivt besked på båda frågorna. Och därmed var projektet i rullning. Äntligen!

Innan mötet med folket på Volvo hann jag med att åka lastbil en dag med fruns släkting, som arbetade med transporter i Skaraborg. Han sov aldrig i bilen. Jag mötte upp i Sollebrunn tidigt en morgon. Sedan hjälpte jag honom, samtalade om arbetet, branschen, kollegor och lastbilar. Det kändes bra att börja i det lilla, tillsammans med en bekant. Sent på kvällen när jag släpptes av hade jag fått en inblick i livet på vägen, i spelet mellan distributör och godsmottagare och lastbilsförarnas vardag. Fylld av intryck åkte jag hem och satte mig sedan att skriva ner alla intryck i den nya fältdagboken som högtidligt införskaffats för ändamålet.

När dagen var inne och jag satt i foajén till Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby på Hisingen kände jag mig redo, men mer nervös än på mången god dag. Ännu hade min ansökan till doktorandtjänst accepterats. Det bidrog till nervositeten, men Magnus lugnade mig och sa att jag skulle presentera mig som doktorand. "Klart det går vägen. Det blir bra det här!". Plötsligt kom det ett gäng, intill färgen på slipsen, identiska direktörer, som passerade oss. Två etnologer med stora ögon blinkade menande till varandra. Detta var en annan värld än akademin. Här var vi utbölingar och på besök. Hur skulle det gå? Hur skulle vi tas emot? Hur skulle det bli?

Efter en stund kom folket från Umeå, med Tapio Alakörkkö från Designhögskolan i spetsen. Och representanter för några andra akademiska parter som jag nu bara har vaga minnesbilder av. När vi presenterat oss för varandra hörde vi någon ropa. Och jag log inom mig när jag vände mig om och fick se en kille bara lite äldre än mig, i stickad kofta, jeans och grova skor, som hälsade oss välkomna. Här hade vi klätt upp oss, och därmed avslöjat våra fördomar om näringslivet. Nåväl, det tog udden av nervositeten och blev en bra början på projektet.