Jag lärde mig massor igår. Framförallt fick jag upp ögonen för folkhögskolevärlden, som fram till nu varit en diffus fläck på min karta. Och lite är det nog så, att det som händer där det händer lite i skymundan, lite i skuggan av det övriga Utbildningssverige. Det är styrkan och däri ligger värdet, för det gör att regleringarna, måltänkandet och effektiviseringshetsen inte slår lika hårt mot deras verksamhet, och maktens klåfingrighet når inte dit, för man är inte så intresserad. Inget Nobelpris kommer därifrån, eliten, framtidshoppen kommer enligt den logik som styr dagens utbildningspolitik inte från folkhögskolorna. Därför får det hållas. Det gör mig glad och fyller mig med hopp. På folkhögskolorna kan bildningen växa åtminstone lite friare än på många andra håll, även om folkhögskolorna också drabbas av det som händer i resten av systemet. Bildning och kunskap är en utmaning, en kvalitet som alltid är hotad och som alltid måste försvaras.
För mig handlar tillvaron just nu om att överleva från en dag till en annan. Livskvaliteten påverkas av en vacklande tro på det jag gör och på den plats där jag gör det. Men gårdagen sticker ut och skänker tro på framtiden igen, inspirerar mig och visar att jag inte är ensam i kampen för bildning och kunskap. Det finns saker värda att kämpa för! Därför hänger jag i och orkar jag ett tag till. Därför orkar jag också återvända till tiden innan allt började, till året då jag tog steget in i den akademiska världen på riktigt. Det har känts jobbigt att tänka på det när jag ansatts av tvivel på det jag gör, men idag går det bra.
Allt gick fruktansvärt snabbt, när bollen väl satts i rullning. Runt jul 1996 blev jag klar med min avhandlingsplan. Jag postade den till Magnus. Vi sågs några dagar senare, på restaurang Wojarski. Det var mörkt och vi talade om framtiden. "Alkohol och maskulinitet" var titeln på planen som nu lämnat mina händer och som välsignats av Magnus som öppnat dörren till den akademiska världen. Han betonade dock att om jag blir antagen så är det helt på egna meriter, för han hade inte på något sätt försökt tala upp eller påverka ansvariga uppe i Umeå. Det kändes bra. Jag ville inte ha det på något annat sätt. Och även om jag var nervös och inte alls kände mig redo släppte jag taget och lät det ske. Det nu eller aldrig. Må det bära eller brista! Vi skildes åt. Jag tog tåget hem till Lerum och pluggade till tentan, det som skulle komma att bli den sista tentan, på grundnivå för mig. Den handlade om Upplysningen. Och även om jag nu hade fokus på annat än idéernas historia vad det ändå med stort intresse jag kastade mig in i skrivandet.
Någon vecka senare, fram i januari ringde jag ett telefonsamtal. Jag minns inte varför eller vem som uppmanade mig att göra det, men jag mins själva samtalet tydligt. Det tog en bra stund innan luren i andra änden lyftes. Och den som talade var en norrlänning. Han bad om ursäkt, han hade varit i andra änden av huset. Han hade en en fråga till mig. Han undrade om jag var intresserad av delta i ett projekt. Saken var den att man, det vill säga institutionen för etnologi vid Umeå universitet, fått en förfrågan från Designhögskolan, också i Umeå, om att delta i en förstudie om lastbilsförares vardag. Initiativet kom från Volvo Lastvagnar i Göteborg, som hade avsatt ett antal miljoner som skulle användas på helt nya sätt och väldigt förutsättningslöst. Det handlade om två månaders försörjning/arbete. Bosse, som han jag talade med hette, sa att alla doktoranderna på institutionen hade försörjning, och att ingen av D-studenterna var intresserade. Men jag hade ju visat intresse för maskulinitet, och det om något är ju ett perspektiv som går att anlägga på åkerinäringen och fjärrförarna. Kunde jag tänkas vara intresserad av att representera etnologen vid Umeå universitet på det möte som skulle hållas på Volvos huvudkontor i slutet av januari ... Om jag kunde tänka mig? Om jag?! En sådan chans får man inte många gånger. Självklart, svarade jag. Och jublande inombords lade jag på luren. Även om inga löften om något utfästs kände jag ändå: Äntligen! Detta var det mest hoppfulla jag hört på väldigt länge. Kanske att det trots allt skulle gå vägen. Återkommer om det och med fler tankar om mötet på Volvo och det som hände sedan, men denna post avslutas här, med den där tentan, om upplysningen, som alltså blev det sista jag skrev som student på grundnivå.
Min korta sammanfattning av upplysningen lyder som följer: Upplysningen är den första perioden, eller äldsta i historien som det finns förespråkare för, än idag. Det finns de som menar att vi fortfarande lever i upplysningens tidevarv. Själv är jag skeptisk. Jag menar nog bestämt att så inte är fallet. De som fortfarande hävdar att vi lever i en tid präglad av upplysningen, för fram argument som: Newtons metod gäller i stora drag än idag och naturvetenskapen är fortfarande idealvetenskapen. Som jag har förstått det hela är naturvetenskapen idag, på många sätt inne i en period av kris. Vidare hävdar förespråkarna att: Avskaffandet av Gud och den accelererande sekulariseringen är en realitet. Jag säger New Age. Det finns ett inneboende behov av andlighet hos människan, det sade man redan under romantiken. Möjligen kan jag gå med på att vår tid präglas av romantiska strömningar istället och jag tänker då på det stora intresset för andlighet, i allmänhet, utan en fast koppling till Gud och kyrkan. New Age, rollspel och miljömystik - dit jag hänför allt intresse för naturen och värnandet av denna. Intresset för historien är också ett tecken på romantiska influenser. Men nu var det upplysningen som skulle karakteriseras.
Den optimism som jag ser som ett av de mest framträdande kännetecknen på upplysningen, finns det idag mycket lite av. En sak som jag dock, kanske lite orättvist, skulle vilja karakterisera stora delar av upplysningen med, är dess hyllande av egoismen och den lever i högönsklig välmåga. Jag anser att det är möjligt att karakterisera upplysningen som egoismens tidevarv, eftersom vissa under perioden försöker avskaffa den mänskliga själen, som dock redan under romantiken pockade på rättmätig uppmärksamhet. Egoismen upphöjdes av tex. Adam Smith, till allmän lag och teoretiskt verktyg. Det blir, för honom, den enda sanna vägen till lycka för alla. Här håller jag inte med. Jag gillar upplysningen i övrigt som historisk period. Tron på människan är kanske det som jag mest lägger märke till och uppskattar. Andra positiva saker som uppstår, växer fram eller bryter igenom på allvar under upplysningen är: Avskaffandet av adelns självklara och hävdvunna makt och rättigheter, som påbörjas under den ärorika revolutionen i England och intensifierades i och med den franska revolutionen. Vidsyntheten och toleransen är utmärkande drag för upplysningen och personliga favoriter är tänkare som, Voltaire, Locke, Lessing och encyklopedisterna. Den hänsynslösa hållningen gentemot gamla auktoriteter är uppfriskande och positiv. Det är ett arv som förvaltas dåligt idag. Intresset för historien är ett sympatiskt drag, inte minst för dess koppling till humanismen och i förlängningen det moderna universitetet som vi nu är en del av. Herder är en nyckelfigur här, tillsammans med bröderna Schlegel och inte minst Wilhelm von Humboldt, som jag förmodligen har mycket att tacka för att jag sitter här idag och ägnar mig åt humaniora på ett universitet. Naturrätten och tron på allmänna generella rättigheter för alla människor är ljuv musik i mina öron och även om Amnesty idag på ett föredömligt sätt förvaltar detta arv, så är det sorgligt förbisett på många områden i dagens samhälle. Idag är det marknaden, uppfattad som en slags metafysisk determinant som dikterar villkoren för oss alla. Jag skulle vilja se mer av respektlöshet gentemot auktoriteter och det tillsammans med en ökad tro på människans möjligheter borde kunna ge en förändring. Diderot är idag mer saknad än någonsin. Inte minst om vi med hedern i behåll ska kunna säga att vi förvaltar arvet efter Linné, J H Kellgren och Nils von Rosenstein, som i sitt tal 1789, i vetenskapsakademin, om upplysningen, försvarade förnuftet och empirin som kunskapsideal. (Om sådana ideal hölls levande idag skulle till och med en ytlig undersökning av dagens ekonomi kunna peka på att medborgarna kategoriskt förs bakom ljuset av makten och marknaden, tror jag och efterlyser det sällskap som instiftades av Kjellgren: Pro sensu communi, vart tog ni vägen.).
Avslutningsvis vill jag säga något om filosofin under upplysningen. Lite elakt frestas jag citera ett gammalt ordspråk: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!? Jag tycker att upplysningsfilosoferna, med all sin djupa kunskap och skicklighet borde kunna inse att det blir svårt för allmänheten att förstå deras stora och komplicerade system. Eftersom systembyggandet dör ut i och med 1800- talet, tycker jag mig kunna kritisera dem för detta. Teorierna känns meningsfulla, intressanta, viktiga och kompetenta, men jag knäcker mig nästan i arbetet med att överblicka och förstå dem. Kants kategoriska imperativ är lysande, men det är också det enda som jag med säkerhet kan säga att jag förstår. Leibniz monadlära har jag vid några tidpunkter känt att jag förstått, men känslan försvinner så fort som koncentrationen bryts. Avslutande kommentarer säger med säkerhet mer om mig än om Kant och övriga upplysningsfilosofer.
Det var en karakteristik av upplysningen i min tappning. Jag har försökt lyfta fram det som jag ser som viktigast och dra ut linjerna till nutiden. Jag vill visa vad jag ser som mest positivt och negativt i upplysningen. Det andra ledet i uppgiften var att jämföra Flöjstad och Helldéns framställningar av upplysningen.
Det är två mycket olika upplysningar som beskrivs, skulle jag vilja säga. Helldén har för det första ett språk och en berättarstil som fångar och intresserar mig. Flöjstad är noggrann och beskriver sina "gubbar" och deras teorier på ett lite invecklat och torrt sätt, tycker jag. När det gäller val av förgrundsgestalt i upplysningen så märker man direkt att det är två olika ideologier som ligger bakom beskrivningarna. Flöjstad lyfter fram Newton och Helldén väljer Hobbes. Här möts två synsätt, om vad som för utvecklingen framåt. Helldén hävdar att folket är historiens subjekt, medan Flöjstad hävdar filosoferna och de "stora männen" som historiens subjekt. Detta vill jag belysa ytterligare med följande lista på de båda författarnas huvudfigurer i upplysningen. Först Hellden som lyfter fram
Hobbes, La Mettrie, Helvétius, d´Holbach, Diderot, och Rousseau. Encyklopedin har hos Helldén fått ett eget kapitel.
Flöjstads förgrundsfigurer i upplysningen: Leibniz, Rousseau, Hume och Kant, en fysiker och fyra filosofer. Kant är, hos Flöjstad den i särklass viktigaste figuren. Det är då ännu mer talande att Hellén lyfter fram Diderot och encyklopedin som de viktigaste inslagen i upplysningen. Behöver jag nämna vem som vinner mitt hjärta och vem jag läser med störst behållning - Helldén, naturligtvis. Jag är medveten om att Helldéns text inte gör anspråk på att vara en heltäckande redogörelse för hela upplysningen, men detta utdrag är ändå talande för hans inställning, tror jag. Flera av Helldéns tänkare spelade en underordnad roll, jämförelsevis, i sin samtid - tänker jag mig - men är idag de som verkar mest aktuella. Helldéns figurer har mycket att säga till oss idag. Deras texter skulle i många fall, tom. kunna varit skrivna idag. Flöjstad däremot verkar koncentrera sig på de, för sin samtid, viktigaste namnen i historien. Det kan vara en orsak till skillnaden dem emellan. Jag tror nu inte att det är det viktigaste, utan håller mer på teorin om deras olika syn på historiens subjekt. Helldén talar hela tiden om folket och han menar tom. att upplysningens viktigste "uppfinning" är just folket. Den franska revolutionen, som överhuvud taget inte nämns av Flöjstad, (vilket jag tycker är konstigt, men kanske förklarligt, eftersom han koncentrerar sig på filosofi och vetenskap), är för Helldén själva den handling då folket först visar sig i historien. Ideologiskt och kulturellt finner Helldén en motsvarighet till den franska revolutionen, i encyklopedin och dess förgrundsman Diderot. Flöjstad lyfter inte fram något liknande som gränsmarkör eller startskott för det nya. Hans historiesyn verkar mer präglas av kontinuitet och kumulation.
En intressant jämförelse att göra är att titta närmare på hur Flöjstad och Helldén beskriver Rousseau och vad dom lyfter fram hos honom, båda ser honom som viktig. Helldén, som främst intresserat sig för den materialistiska strömningen under upplysningen, lyfter fram Rousseau som en betydelsefull tänkare trots hans syn på gud och förhållande till bibeln. Rousseau är en man av folket, säger Helldén och det kvalificerar honom till hans lista över betydelsefulla tänkare i upplysningen.
"För Rousseau är folket inte en grå massa eller skugglika varelser, som rör sig långt nere i samhällsdjupet", denna uppfattning gör Rousseau till en, för Helldén, viktig föregångsman. Helldén beundrar Rousseaus tanke om att vetenskapen och moralen måste gå hand i hand, att vetenskapen inte får frigöras från moraliska överväganden. Helldén lyfter också fram Rousseaus fråga: Vad hjälper mänsklighetens framsteg, om det inte kommer folket tillgodo?, (Här finner jag en tidig kollega till Georg Henrik von Wright). Helldén menar att Rousseau i Contrat social, skriver om något som inte fanns i hans samtid - Den moderna demokratin - och att det skulle vara orsaken till att denna text, av många uppfattats som motsägelsefull. Detta motiverar Helldén genom att lyfta fram en not i Rousseaus text: "Uppmärksamme läsare, ansträng dig inte för att anklaga mig för motsägelser här. Jag har inte kunnat undvika att motsäga mig i min terminologi, jag har sett språkets torftighet; men vänta bara!". Förhållandet och inställningen till folket är det som Helldén särskilt uppskattar och lyfter fram hos Rousseau.
Flöjstad koncentrerar sig istället på Rousseaus, "tillbaka till naturen" tes. Följaktligen inleder han med detta citat: Allsmäktige Gud, befria oss från kunskaperna och våra fäders ödesdigra konster, och återge oss ovissheten, oskulden och fattigdomen.". Det som Helldén menar, är en missuppfattning av Voltaire, lyfter Flöjstad fram som en bra karakteristik på Rousseaus författargärning, visserligen en provokativ karakteristik, men ändå tydlig som markör för hans annorlunda, gentemot Helldén, syn på Rousseau. Flöjstad menar tvärtemot Helldén att Rousseau lyckas upplösa den skenbara paradox, som Helldén hävdar talar för Rousseaus genialitet. För Flöjstad är Rousseau en tänkare som främst inspirerat andra, som Kant och Marx, och därigenom har han, enligt Flöjstad blivit en viktig tänkare i historien. Helldén menar istället att Rousseau är en man som föddes för tidigt och att hans samtid inte kunde tillgodogöra sig hans idéer och heller inte uppskatta honom efter förtjänst.
Flöjstads beskrivning av upplysningen känns genomarbetad, noggrann, upplysande och full av kunskap, men också väldigt konventionell och inte särskilt utmanande. Det är den gamla vanliga historien. Helldén däremot är utmanande och elegant. Han kanske inte är lika noggrann som Flöjstad, men han har en tydlig tanke med sin framställning och jag hyser mycken sympati för honom. Helldéns tes kan jag inte bedöma på annat sätt än att jag gillar den och ställer upp på den. Den är ärligt redovisad i texten och även om det är en kontroversiell historiesyn, (jag vet inte om så är fallet, men det känns inte som en omöjlig tanke) så har han övertygat mig. Det hänger samman med min egen inställning till folket och min tro på den vanliga vardagsmänniskans kraft i skapandet av historia, kultur och samhällen. Flöjstad är på ett sätt lika ideologisk när han lyfter fram sina figurer på det sätt som han gör. Olika tänkare får olika stort utrymme och beskrivningarna lyfter fram det som Flöjstad ser som viktigt.
Alltså, Helldén ser folket som historiens subjekt och jag skulle inte bli förvånad om han med stor behållning läser min favoritfilosof: Tjecken Karel Kosik, som också lyfter fram folket. Kosik menar att historien skapas i "Praxis" - som är hela folkets samlade handlingar, tankar och uppfattningar om vad som är möjligt och den enda begränsningen för mänskligt handlande och kulturell / historisk förändring. Kanske Fichte kan hänföras till denna tradition också...? Jag ser åtminstone Helldén som en utmärkt företrädare för den materialistiska historieskolan.
Flöjstad är däremot i mina ögon idealist. Han lyfter fram de stora tänkarna, mer för dess briljans, än för dess reella historiska betydelse - skulle jag lite tillspetsat vilja säga och bifogar följande brasklapp - Jag är dåligt bevandrad i filosofin och min vana att läsa filosofer är inte så utvecklad som jag skulle vilja att den var. Min ambition i jämförelsen är också att lyfta fram skillnaderna, som jag uppfattat mellan de båda författarna.
Jag känner mig härmed färdig med min uppgift, men eftersom vi i grupp Ett fick några restuppgifter på Rousseaus och Wollstonecrafts kvinnosyn, samt fråga 7 och 8 på gruppövning 3, kommer min redogörelse för detta här:
Jag börjar med kvinnosynen hos Rosseau och Wollstonecraft. Rousseau är för många en riktig kvinnohatare, men jag vill försöka nyansera denna bild. Kanske jag kan luta mig lite mot Helldéns tanke på att Rousseau blivit missförstådd. Jag har läst boken "Kön, makt, medborgarskap...." för att fördjupa Flöjstads och Cooles framställningar. Coole menar att Rousseau är inkonsekvent i sin inställning till kvinnan när han, å ena sidan i Contrat social hävdar att alla människor är lika och har lika rättigheter, och samtidigt förnekar kvinnorna dessa rättigheter. För att den allmänna viljan ska råda följer det naturligt att även kvinnor tas på allvar och ges ansvar, menar Coole. Med Helldén skulle jag kuna säga att det är detta som är kännetecknet på Rousseau, hans tvetydighet och svårighet att välja sida. Kanske Rousseaus uppfattning, i kvinnofrågan skulle kunna ses på samma sätt som hans inställning till demokratin - Historien kommer att visa hur sann jämlikhet ska praktiseras. I Rousseaus samtid är det omöjligt att diskutera denna fråga på ett riktigt fruktbart sätt. Det skulle kunna vara en orsak till att vi läser Rousseau som vi gör. Jag vill nu peka på några rader ur Emile, som jag hittade i boken "Kön, makt....", som jag tycker skulle kunna tala för min, högst osäkra tolkning. Det handlar först om hur Emile ska uppfostras utan påverkan från kulturen. Han ska själv få välja fritt och låta sin naturliga intuition styra uppfostran in på den rätta vägen, han ska lära sig att leva på egen hand i samklang med naturen. Rousseau menar att detta är den enda vägen att bli en naturlig människa, ty vi blir det vi blir av vana och under påverkan av kulturen. Rousseau har alltså aldrig träffat någon naturlig människa. Det är ett begrepp som i högsta grad är abstrakt för honom, (min tolkning nedan bygger på lösa grunder och antaganden, men jag vill visa att den är möjlig att göra, med hänvisning till Helldéns karakteristik av Rousseau) och det skulle tillsammans med en förmodad vurm för mannen kunna leda honom till följande uppfostringsideologi: Emile handlar om ett tänkt framtidsideal, som Rousseau tror skulle kunna leda till något gott. Sofieavsnittet i samma bok, handlar i min tolkning om dåtiden. Flickan måste, för att klara sig vänja sig vid att vara underordnad mannen. Vid Rousseaus tid var detta säkert hemskt, men när den nya generationens män växer upp efter Emiles program, då infinner sig en annan värld med andra hierarkier och då kanske inte kvinnans underordning får samma negativa klang, hon kanske tom. upphöjs till mannens like. Jag vill inte offra något för ett försvar av min tolkning utan nöjer mig med att citera den passage som gav mig tanken: "Bestämd att lyda en så ofullkomlig, ofta med laster och alltid med fel i så hög grad utrustad varelse som mannen, bör hon tidigt lära sig fördra till och med orättvisor och utan att klaga finna sig i en makes obillighet." (Emile II s 165, se "Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels" Eduards (red) 1983. Liber Stockholm). Kanske, men tyvärr högst osäkert, skulle detta kunna vara ett tecken på att Rousseau visserligen hyllar mannen, men också värnar kvinnan, på ett för den tiden ovanligt sätt, genom att han beskriver en diffust tänkt framtid. Denna tanke motiverar jag med att Rousseau ser mannen som det handlingskraftigaste könet och det är bara han som kan få tillstånd en förändring, genom det uppfostringsideal som beskrivs i Emile. När den nye mannen sedan växer upp kan samhället förändras mot större jämlikhet för alla, även kvinnorna. Det är mitt sätt att förstå Rousseaus inställning till kvinnan, jag tycker ju i övrigt att han är en sympatisk kille, även om hans kvinnosyn av alla (även jag) uppfattas som negativ, nedlåtande och förkastlig.
Mary Wollstonecraft är en kvinna som ger Rousseau svar på tal. Hon är motståndare till hans idylliserade särartstänkande och hävdar kvinnans intellektuella kapacitet. Kultur och fostran verkar negativt på kvinnans ställning och gör henne underordnad, det håller nog Rousseau med om, men hon vill att kvinnorna själva ska inse att de spelar med i männens spel och att det placerar dem i en underordnad position. Likheten, könen emellan är viktig för Wollstonecraft och värdighet är en förutsättning för jämlikhet, säger hon. Först när kvinnorna inser att de är fullvärdiga människor, kan jämlikhet uppnås - "Det är rättvisa, inte välgörenhet, vi behöver i världen" sa hon (med tydlig? adress till Rousseau), enligt Lena Eskilsson och Åsa Bergenheim. Coole ser Rousseau och Woolstonecraft som efterföljare till Aristoteles och Platon, vad gäller synen på kvinnan. Coole hävdar vidare att Woolstoenecraft hämtat sin tanke om naturlig likhet mellan könen från Locke. Jag förstår inte hur dåtidens män resonerade när de kunde hävda naturliga mänskliga rättigheter i ena andetaget för att i nästa nedvärdera och underordna kvinnan på samma naturliga grund. Det är ofattbart och jag blir glad att det inte gäller alla män, en av mina favoriter i historien J S Mill, sägs till exempel av Coole ha köpt Woolstonecrafts argument rakt av och även Saint- Simon är positivt inställd till jämlikhet mellan könen. Det går inte att ha olika uppfostran för kvinnor och män, om man vill uppnå ett samhälle där alla individer är goda medborgare, som känner del i och ansvar för dess fortlevnad. Woollstonecrafts program för kvinnans frigörelse går ut på att kvinnor i allmänhet ska få tillträde till utbildning, myndighet och tillgång till arbeten i allmänhet och politiska sådana i synnerhet, på samma sätt som mannen. Utbildning är dock det viktigaste i detta och hon förespråkar samma utbildning för kvinnan, som Rousseau ville ge mannen. I likhet med så många andra under upplysningen och under 1800- talet, så talar Woolstonecraft uteslutande om den borgerliga kvinnan. Men en sanning som visat sig giltig i andra sammanhang visar sig även här nyttig: Ett litet steg i rätt riktning är bättre än inget alls, och definitivt bättre än ett stort steg som raserar det som hittills uppnåtts.
Därmed känner jag mig färdig med kvinnofrågan (här får jag väl tillägga, eftersom jag ämnar påbörja en profeministisk uppsats om maskulinitet, i etnologi, under våren) och går över till relationen mellan upplysning och romantik och den tyska idealismens betydelse för det nya vetenskapsbegreppet.
Om upplysningen kännetecknas av att den har blicken ständigt riktad framåt samtidigt som den är en hyllning av och tro på framsteget, så är romantiken en tillbakablick och maning till eftertanke - om man nu ska se på saken i starkt generaliserande ordalag. Flöjstad säger på sidan 109 om en fransk pedagog att han sagt: "Ge mig tio år och jag ska omforma hela det franska samhället" - det är upplysning för mig. Kirkegaard säger att vi lever livet framlänges, men vi förstår det baklänges, och det är på samma sätt romantik för mig. Naturromantik och Stagnelius dikter i allmänhet och Näcken i synnerhet är också romantik för mig, även om Eriksson, Toulmin-Goodfield och Nordenstam inte lyfter fram dessa aspekter. Jag tror dock det är viktigt att inte glömma bort detta. Jag är övertygad om att intresset för historien, hänger samman med intresset för naturen, det naturliga och allmogen, det ena gav det andra, även om det är oklart vad som är hönan och vad som är ägget. Herder, som tillsammans med Vico och Kant lyfts fram av Toulmin-Goodfield som föregångare för det nya, är intresserad av det Tyska och han vill ge Tyskland en plats i historien - samtidigt som han ser på andra kulturer och epoker med en relativism, och hermeneutiskt präglad inställning. Detta leder i förlängningen till ett allmänt intresse för folksagor. Bröderna Grim liksom Goethe och andra hämtar inspiration, legitimering och intresse från dessa uråldriga sagor, som antogs säga något om människan och samtidigt vara ett tecken på Tysklands långa historia (Så fick jag med lite etnologi i framställningen). Intresset för historien och tron på att vi kan lära oss något av den uppstår under romantiken, företrädesvis i Tyskland. Toulmin-Goodfield visar hur detta intresse skapar en helt ny syn på jorden och det rum som vi lever i. Det måste ha varit ett hissnande perspektiv som öppnat sig. Ödmjukheten inför naturen är, i ljuset av detta förklarligt, och den eftertänksamhet som följer på upplysningens ohämmade optimism är inte svår att förstå.
Nordenstam koncentrerar sig på romantikens konsekvenser för humaniora, som i Tyskland vid denna tid uppvärderas till något mycket fint. Wilhelm von Humboldt är, som sagt den vi ska tacka för att vi har vårt universitet. Han är enligt Nordenstam företrädare för en nyhumanistisk skola, som förespråkar en bred historiskt och vetenskapligt orienterad bildning, som i förlängningen skulle ge individen kraft att själv förändra sitt liv i den riktning han/hon själv ansåg bäst. Detta är ju en uppfattning med tydliga referenser till upplysningen, som såg det mänskliga förnuftet som allenarådande för individens emancipatoriska strävanden, även om förnuftet här är kopplat till individer. Hos Humboldt är vägen till lycka, för individen och samhället en lång och arbetskrävande väg, som dock är mödan värd. Den historiska skolan föddes i Tyskland under det tidiga 1800- talet och växte fram som en motståndare till den (mer upplysningspräglade) positivismen, som utgår från ett naturvetenskapligt ideal.
Jag ser en skillnad mellan upplysning och romantik i inställningen till kunskap och kunskapens subjekt. Upplysningen hyllar det mänskliga förnuftet i ganska allmänna ordalag. Vetenskapen ses som absolut objektiv och forskaren är endast kunskapens redskap. Romantiken och historicismen är mer medveten om att all kunskap är subjektiv och relativistisk och man tar hänsyn till detta i sin forskning och gör det till en ofrånkomlig förutsättning, inte ett problem.
Humanvetenskaperna eller det nya vetenskapsbegreppet är viktigt för mig, eftersom jag själv ägnat en stor del av mitt liv åt det. Dess förhållande till den tyska idealismen ska jag försöka redogöra för nedan. Den tyska idealismen utgår ytterst från, eller är en påverkan av Kant. Hegel, Fichte och Schelling är viktiga förgrundsgestalter. Man utgår från Kants tanke på subjektet som en skapande och produktiv enhet. Den frihet som individen bär på och förvaltar är det som skapar, eller ger henne hennes verklighet. Beskrivningen är, och skall vara problematisk. Den rymmer i sig många motsägelser och det är själva utgångspunkten i det nya vetenskapsbegreppet. Det finns en osäkerhet inbyggd i alla uttalanden om människan och en vetenskap om henne och hennes historia kan aldrig vara absolut objektiv och säker. Detta tycker jag mycket väl kan sägas vara själva romantikens bidrag till mänskligheten och eftersom jag själv känner att det är en sanning och hyllar detta ideal, kan jag inte annat än sorgmodigt konstatera att idealet idag är skamlöst undervärderat.
Jag är ingen dikttolkare men jag vill ändå avsluta min framställning med att göra ett försök med en av mina favoritdikter, eftersom den stämmer så bra in på och skrevs under den aktuella tidsperioden:
NÄCKEN
Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönta Näcken Gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar I violens ånga vilar, Klangen hör från källans vatten, Ropar i den stilla natten:
"Arma gubbe! Varför spela? Kan det smärtorna fördela? Fritt du skog och mark må liva, Skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter, Edens blomsterkrönta slätter, Ljusets änglar i det höga - Aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar gubbens anlet skölja, Ned han dykar i sin bölja. Gigan tystnar. Aldrig Näcken Spelar mer i silverbäcken.
Denna underbara dikt skulle mycket väl kunna tolkas som en längtansfull betraktelse över all den skönhet som gått förlorad i och med upplysningens mekanistiska naturuppfattning. När väl "sanningen" uppenbarats går mystiken och skönheten, i naturen, för alltid förlorad. Romantikens människor och förespråkare kan bara konstlat drömma sig bort till en tid då förundran inför och övertygelsen om naturens sanna mystik var en realitet. Eftersom Näcken är en figur med både goda och dåliga sidor skulle man kunna säga att vi trots allt får ta det onda med det goda. I samma stund som vi blir av med det onda som Näcken representerar får vi del av det goda som naturen ändå kan ge. Men nog får vi det tråkigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar