Tro

Religion ställs ibland mot vetenskap, som om det fanns något att strida om. Det gör det inte. Det kriget vann vetenskapen redan på 1800-talet. Kyrkan må ha makt över individer och grupper av individer och det finns länder där kyrkans företrädare också har makten, men det är olyckligt att blanda samman kyrka och religion. Kyrkan är en organisation och den har alltid strävat efter makt, vilket alla krig genom historien med religiösa förtecken visar. Kyrkor har i alla tider offrat kärleksbudet för möjligheten att öka sin makt eller för att försvara den. Religion är något annat, eller jag menar i alla fall att man bör skilja mellan tro och organiseringen av kyrkor. Låt mig försöka förklara hur jag tänker.

Jag är själv inte troende, men har stor respekt för troende människor (så länge de inte missionerar och försöker övertyga mig). Kanske jag ska rätta mig själv, jag tror inte på någon Gud, men visst tror jag och hyser hopp. Det gör alla, för det är förhållandevis lite vi faktiskt vet. Allt som inte går att bevisa men som man ändå utgår från och kallt räknar med är också ett slags tro. Utan tro blir det svårt att utöva vetenskap, för det är som sagt ganska lite mänskligheten VET. Vi har en massa idéer som visat sig fungera, men att veta är något annat. Om vi kunde acceptera detta skulle det kunna öppnas möjligheter och utrymmen för samtal som skulle kunna leda till en ömsesidig förståelse för både religion och vetenskap som skulle kunna berika båda "lägren" och hjälpa mänskligheten att bättre än idag förvalta den gåva som livet är.

Att tro är svårt, för det kräver att det man tror på inte passerar gränsen för visshet, vilket är lätt hänt, speciellt om det man tror på ifrågasätts av någon. Här uppvisar vetenskapen och religionen fler likheter än i alla fall vissa företrädare för vetenskapen vill erkänna. Alla övertygelser är grundade på tro, menar jag. Det som anses bevisat inom vetenskapen går inte att ifrågasätta, men det betyder inte att det är ställt bortom varje tvivel att det faktiskt och för alltid kommer att vara så. Vetenskapens styrka ligger däri att den är flexibel och kan ändra sig. Vetenskapens adelsmärke är att den alltid samlar mänsklighetens just nu bästa vetande. Det är inte säkerheten som är vetenskapens styrka utan föränderligheten. Detta att kunna överge sanningar även om de är gamla och trots att det investerats massor i dem är värdefullt. Där har kyrkorna en hel del att lära. 

Vetenskapen har massor att lära av kyrkan också, för en värld där människors tro föraktas är en kall värld. Vetenskap som inte tar hänsyn till eller respekterar människorna och det sätt som människan faktiskt fungerar är lika hänsynslös som en kyrka som uppmanar människor att offra sina liv för religionen eller som tillåter könsstympning. Vill vara tydlig med att jag tar avstånd från alla regler som gör skillnad på människor. Min tro bygger på allas lika värde och kärlek till nästan. Jag tror på allt som går att bygga något bättre på och därför är jag mot blodshämnd, allt som leder till ojämlikhet och ökade klyftor mellan människor och folk. 

Både kyrkor och vetenskaper kan och bör bli mer ödmjuka. Kyrkan ger mening åt det ofattbara, tillhandahåller svar på frågor som vetenskapen inte kan svara på och skänker tröst och tillförsikt inför livets oundvikligheter. Och vetenskapen ändrar sig i takt med att världen och livet på jorden ändrar sig. Båda egenskaperna är värdefulla, för mänskligheten. Därför är det olyckligt att vetenskapen och kyrkan inte kan sluta fred och arbeta tillsammans för livet på jorden och ökad hållbarhet. 

Det talas för mycket och lyssnas för lite. En vetenskap som respekterar människors tro (vilket inte är det samma som att acceptera alla handlingar som utförs i religioners namn) tjänar mänskligheten bättre, på samma sätt som en kyrka som accepterar vetenskapen och som ändrar uppfattning i takt med att människor och samhällen förändras. Lite ödmjukhet och respekt har aldrig skadat någon. Människor är olika och behöver olika saker, men alla är del av samma mänsklighet som vi gemensamt ansvarar för och har att förvalta för människorna som ska bebo jorden i framtiden. 

Tänk om julen kunde handla om detta, om lärda samtal över gränser på temat tro och vetande, hållbarhet, ödmjukhet och nyfikenhet på varandra och på världen. Tänk om 2015 blir året då vi tänker om. Det kan bli så, om tillräckligt många vill och tror att en sådan förändring är möjlig. Ingen vet, men det betyder inte att det är omöjligt.