Mina år i akademin 6

Känslan av ensamhet, där på caféet i Arendal, lördagen den 27 juli, 1996. Den känslan minns jag fortfarande. Dagen innan hade jag stått i bageriet, i en miljö och med människor som jag visserligen fungerade och kände mig hemma i, men som jag mentalt lämnat många år tidigare. Det var hit jag ville, in i akademin. Men när jag väl stod där på tröskeln tvekade jag. Här befann jag mig i okänt land, ensam i en terräng som bara på ytan liknade den jag var van vid. Här liksom i bageriet fanns det människor, hus och natur. Solen strålade och havet glimrade bortanför båtarnas vajande master nere i hamnen. Men det såg jag som på film, innesluten som jag var, i en osynlig bubbla. Redan dagen efter skulle jag hålla min presentation, om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet. Kroppen gjorde motstånd. Jag var inte redo, hade inte kunnat förbereda mig av rädsla och nervositet. Detta var min chans, min biljett till det liv och den värld jag så hett längtade efter. Det var här och det var nu det gällde. Jag var skräckslagen.

Jag satt på caféet i någon timme medan det sakta fylldes med gäster. 13.30 skulle det gå en buss från Rutebilstationen, ut till Hove på Tromöya. Än fanns det tid. Jag gick ut på torget och vandrade planlöst genom staden, ner i hamnen. Hela tiden, liksom innesluten i en bubbla. Kontakten med verkligheten var avskuren, av skräck och förväntan. Jag ringde hem till min fru och barnen från en telefonkiosk. Det var innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Vi hade skiljts åt som ovänner. Sommaren hade varit jobbig, för vi ville så uppenbart olika saker med våra liv. Det bidrog till den alienerade känslan och fick mig att känna mig än mer ensam. Och när vi inte kunde komma överens på telefon ångrade jag att jag ringt, även om det kändes bra att höra min dotters glada röst. Jag var på väg, men dröjde mig kvar i dörrhålet.

Satte mig på en klippa med utsikt över havet. Tänkte på veckan som låg framför mig. På kvällens festmiddag. Men mest på mitt anförande dagen efter. Vad skulle jag tala om och vem skulle jag tala inför. Jag hade föreläst en gång, om min C-uppsats. Och inför den föreläsningen hade jag varit skräckslagen. Under 24 timmar innan kunde jag inte tänka på något annat, även om jag skulle tala om en text jag jobbat med i nästan två år. Det gick bra trots allt och efteråt gick jag som på moln. Men då talade jag för studenter. Här skulle jag tala för doktorander, lärare och kanske även för någon professor. Hur skulle det gå? Magen bubblade, huvudet kokade. Solen lyste. Det var en helt underbar sommardag och det var detta jag vill, mer än något annat. Det får gå som det vill. Jag måste göra det. Vandrade ett varv till, upp och ner för de branta backarna. Hittade Rutebilstationen. Satte mig att vänta. Det var en timme kvar till bussen skulle gå.

Plötsligt stod den bara där, bussen. Och jag klev på. Nästa minne är från den öppna gräsplanen. Vid kortänden till ett av husen stod ett bord. Där skulle man anmäla sig och det bjöds på välkomstdrink. Jag hälsades välkommen, prickades av och fick en nyckel. Jag skulle bo i ett av husen längst upp, längst bort, från salen där festmiddagen skulle hållas senare på kvällen. Tog min väska och gick till rummet där jag bäddade den smala sängen. Anläggningen väckte minnen från lumpen, men här fick jag i alla fall ett eget rum. Ansattes av rastlöshet. Tog en promenad. Gick ner till havet och fann en helt fantastisk strand, fylld med runda, fina stenar. Satt där i över en timme och samlade tankarna. Även om man inte fick det tog jag med mig några stenar upp till rummet. På vägen tillbaka mötte jag Thomas som bjudit in mig i kretsen Mellan män och maskuliniteter och till veckan i regi av Nordiska Sommaruniversitetet. Han hälsade hjärtligt! Vi talade en stund om sommaren och jag frågade om veckan och vad som skulle hända. Då sa han något som fick en stor sten att lätta från bröstet på mig. "Vi har ändrat lite i programmet och din presentation har flyttats till fredagen. Hoppas det är okej?" Klart det var! Jag jublade inombords. Nu kunde jag ägna veckan åt att lyssna in, lära mig mer och förbereda mig på vad jag skulle säga. "Vi ses senare, på middagen", sa han och jag gick till mitt rum och sov en stund, lättad över beskedet.

Satte mig sedan och studerade veckans program. Jag läste namn som för mig där och då bara var just namn, men som senare kommit att bli människor, några är idag kollegor och vissa har jag lärt känna som vänner. Om det visste jag emellertid då inget. Än så länge var framtiden fullkomligt öppen. Det kändes tryggt att jag kände Thomas lite och att jag tidigare lyssnat på Arne Nilsson, som jag såg skulle tala dagen efter om homosexuella mäns arbete med att skapa privata arenor för möten i det offentliga. Han hade talat på etnologen något år tidigare. Ibland behövs det inte så mycket för att känslan av trygghet ska infinna sig. Lite omstuvningar i programmet och några bekanta ansikten.

Inför middagen på kvällen drack jag lite vodka på rummet, för det var otänkbart att möta nya, obekanta människor, i en helt ny och skrämmande ovan miljö, nykter. Konsten att mingla har jag aldrig lyckats lära mig och med tanke på vem jag var då och på omständigheten var det för mig otänkbart att åka utan att vara väl förberedd. Jag drack inte för att att bli full, utan för att kunna fungera nyktert och belevat, för att inte lamslås av rädsla och osäkerhet. Vid vårt bord var stämningen dock inbjudande och god. Thomas presenterade mig för Phillip Lalander och vid bordet satt även Ella Johansson, som jag visste hade en PostDoc-tjänst i Umeå, tillsammans med en av mina gamla lärare från grundutbildningen i Etnologi. Plötsligt kände jag mig inte riktigt lika utanför längre. Innanför skulle det dröja många år innan jag kände mig, men där och då räckte den känslan en lång väg.