Läxor och synen på kunskap

En debattartikel skriven av Pernilla Alm, publicerad på Brännpunkt för några dagar sedan, inleds med följande ord:

Läxor regleras inte i skollagen. De nämns inte i läroplanen. De är, enligt Skolverket, inte obligatoriska för elever att utföra. Trots detta är läxor vanligt förekommande i svenska skolor. Lärare har ingen formell utbildning i hur man ska utforma och hantera läxor och gör således så som de tror är bäst. Enligt skollagen ska svenska skolan vara likvärdig vilket innebär att skolan ska ta hänsyn till varje individs förutsättningar och behov. Den svenska debatten om läxor rör just nu hur läxhjälp ska utformas och finansieras, samt hur en läxa ska vara för att vara bra. Fokus i läxdebatten ligger dock fel. Problemen med läxor och läxhjälp är så många och så komplexa att vi i stället borde backa några steg och fråga oss – varför läxa?

Varför läxa? Det är en bra och viktig fråga, för den avslöjar vilken syn på kunskap som finns bland lärare, elever och ute i samhället. Frågan skulle kunna formuleras så här också; varför skola och utbildning? Vad innebär det att studera? Jag läser vidare.

Läxor är nämligen inte lika med mer kunskap, enligt forskning. Läxforskningen är snårig men flera erkända forskare är åtminstone överens om att läxor ger låg effekt på inlärningen upp till årskurs fem. De är också överens om att läxor faktiskt kan skada inlärningen för barn i den här åldern. Felaktig kunskap kan cementeras och om läxstunden är negativ kan det göra eleven negativt inställd till skolarbetet överlag.

Reagerar på ordet "läxforskning", för det är inte så jag ser på forskning. Det är ett alldeles för snävt och problematiskt sätt att se på kunskap, som om forskning skulle kunna visa i detalj vad som är bra eller dåligt, generellt. Hur läxor skulle kunna leda till att en "felaktig" syn på kunskap cementeras, är också problematiskt. För läxor handlar inte om att ersätta skolarbetet, utan om att på egen hand öva på det som läraren gått igenom under skoldagen, på lektionerna. Om det finns problem med läxor så handlar det om hur man gör och vad man ska ha dem till, det håller jag med Alm om. Men, och det är viktigare, det handlar framförallt om hur man ser på kunskap, skola och utbildning.

Elevers skolplikt sträcker sig till maximalt åtta timmar om dagen i årskurs tre till nio. Elever på högstadiet går ofta sju till åtta timmar per dag. Därefter har de läxor i flertalet av de ämnen de läser. Sällan eller aldrig samordnas läxplaneringen bland lärarna och eleverna kan under vissa veckor tvingas arbeta många timmars övertid. I Sverige har vi arbetstidslagar för vuxna, dock inte för elever. Ingen har ansvaret för hur lång en elevs verkliga arbetsdag egentligen blir.

Denna skrivning reagerar jag starkt på, för det är inte så jag ser på utbildning. Skolan är en arbetsplats, men bara för dem som arbetar där. Lärande är inget arbete som kan likställas med annat arbete. Skolplikten handlar om att reglera det man kan reglera och lärande är alldeles för komplext och individuellt för det. Kunskap kan inte produceras enligt principer hämtade från näringslivet. Alm är själv lärare och om detta är hennes sätt att möta kraven från New Public Management och om det blir den dominerande synen på kunskap, är vi alla illa ute. Problemet med NPM är att det likställer kunskap med produkter som produceras i tillverkningsindustrin. Det handlar alltså om synen på kunskap, och den synen har Alm gjort till sin. Det är allvarligt, för lärande kan INTE likställas med arbete och därför går det inte att uttala sig kategoriskt om läxor, varken för eller mot. Och forskningen om läxor, om det nu finns någon, blir därför meningslös. Om det är kunskap vi vill ha är det kunskapsteoretisk forskning vi behöver, inte fler enkäter, kontrollsystem och utvärderingar. Innan vi vet vad vi menar med kunskap blir frågan om läxor i bästa fall meningslös.

Idag på Brännpunkt bemöts Alms tankar om läxor av Christine Liebendörfer. Hennes debattartikel har titeln; Vill man bli bra på något krävs övning, vilket indikerar en annan syn på kunskap än den Alm ger uttryck för. Det lovar gott, och hon skriver följande.

Om läxor är konstruerade så att eleverna själva kan göra dem utan att föräldrarna behöver vara pedagoger, om läxorna är övning av någonting bekant och tar en rimlig tid, anser jag att läxor är bra. Det kan till exempel röra sig om engelska glosor, namngeografi eller öva stavning inför en diktamen.

Att KATEGORISK och genom att peka på "forskning" avfärda en institution inom alla utbildning genom alla tider, utan hänsyn tagen till dess utformning och med hänvisning till nutidsmänniskans stressade livssituation, är djupt problematiskt. Alm visar genom sitt sätt att resonera på en viktig del av skolans grundproblem och det löses inte genom att avskaffa läxor. Liebendörfer visar detta tydligt genom sitt förslag, som visar på en helt annan kunskapssyn där tid inte är en faktor. I utvärderingen som jag läste just innan jag gick på julledighet fanns många olika uttryck för just den syn på kunskap som Alm ger uttryck för. Följande mening, hämtad från utvärderingen, fångar mycket av det som är problemet i dagens utbildningssystem.

Vi har inte bara avkodat ert budskap fel utan ni har kodat budskapet mycket otydligt. En del kursare har suttit i 4-5 timmar på tentan och svarat men fått 0-rätt!?

För det första anser studenterna att det är vi lärare som ska ge dem allt vad det behöver för att klara tenta, och om de misslyckas är det vårt problem. Det löses genom att få mindre att läsa, genom fler frågor och genom att ge poäng på frågorna så att man kan klara sig med minsta möjliga arbetsinsats. Poängen ses som belöning för den tid man lagt ner på studierna, inte som ett erkännande från läraren på att man faktiskt kan det man rimligen bör kunna efter en kurs på högskolan. Ansvaret för lärandet ligger alltid hos den som vill lära och det är en av de viktigaste pedagogiska poängerna med läxor! För det andra anser många (för det handlar så klart inte om alla) studenter att det är tiden de lägger ner på studier eller i tentasalen som räknas. Titta vad duktig jag är, som sitter och skriver i fem timmar. Är det kunskap man vill ha spelar det ingen roll, det är RESULTATET som räknas. Vad man läser, hur man läser och det man faktiskt kan. Innehållet i det man skriver. Får man underkänt kan det inte vara läraren det är fel på eller frågorna, utan HUR man studerar, VARFÖR man studerar och VAD man söker i sina studier. Ansvaret för lärandet är individens!

Åter till artikeln av Liebendörfer, som pekar på just ansvaret för lärandet och att det inte bara är elevens utan lika mycket föräldrarnas, och vill jag tillägga samhällets. Hon pekar också på att resultatet kommer an på vilken syn på kunskap man har och vad man faktiskt gör, inte bara att man gör.

Om man vill bli bra på någonting behöver man öva. Det kan gälla att lära sig spela ett instrument, spela fotboll eller bli skicklig på skateboard. På senare år har skärmtiden ökat bland barn och ungdomar. Många timmar ägnas åt att surfa på mobiler och datorer. Jag är övertygad om att om bara cirka 10 procent av skärmtiden i stället ägnades åt läxor, skulle elevernas kunskaper lättare befästas och resultaten förbättras.

Överför Alms (och många andra, även högt ansvariga för utbildning) kunskapssyn till fotboll. Många unga vill idag som bekant bli fotbollsproffs. Ingen tänker ens tanken att det går att bli bra på fotboll eller datorspel utan att öva, öva, öva och öva. Hur man kan få för sig att det skulle kunna vara på ett annat sätt i skolan och högre utbildning är en gåta, som i sig visar på vidden av problemet. Som jag ser det är det inte läxorna som är problemet, utan att man vill ha kunskapen (eller i alla fall betygen och en examen) utan att lägga ner den tid som krävs. Och om till och med lärare ger uttryck för tanken om att detta är möjligt i skolans värld, är vi illa ute. Det finns inte plats för hur många fotbollsproffs som helst, men det finns gott om plats för fler ingenjörer, lärare, forskare och så vidare. Och ju fler högutbildade det finns i ett samhälle, desto större plats finns det. Kunskap föder kunskap och höjer kvaliteten över hela linjen. Det handlar alltså inte om läxor eller inte läxor, utan om VAD man lägger tid på, och VARFÖR.

Attityden till skolarbete behöver förändras. När föräldrar åker iväg på semester under skolterminerna (även om ledighetsansökan har fått avslag) sänder det signaler att skolarbete inte är så viktigt.

Att DETTA inte, av skol- och utbildningsansvariga politiker inte anses vara ett problem talar också sitt tydliga språk. På högskolan märker vi lärare av den synen när studenterna på fullt allvar ställer frågan om vi kan flytta på tentan, eller lägga in fler tentatillfällen, för att de jobbar då, eller för att de är bortresta. Vi får också läsa långa utläggningar om varför de inte kunde komma till det obligatoriska seminariet eller den avtalade handledningen, som inte sällan avslutas med frågan om dessa hinder inte kan räknas som giltiga. Som om kunskapen handlade om något annat än tid, möda och intresse?!

Tänk om föräldrar kunde uppskatta vad skolan ger deras barn, även läxor, och värna om inlärningsprocessen, och tänk om skolan och föräldrarna i större utsträckning kunde samarbeta. Då skulle skolresultaten med största sannolikhet förbättras.

Tänk om samhället kunde uppskatta kunskap mer än pengar. Då skulle läraryrket bli det mest eftertraktade yrket och då skulle vi lärare utmanas av elever och studenter, vi skulle få frågor som verkligen handlar om det vi är där för: LÄRANDE, KUNSKAP och UTVECKLING. Med en sådan syn på kunskap skulle bildningens värde öka, liksom läsandet av god litteratur. Språket skulle vårdas mer och kunskapen skulle växa och frodas underifrån. Tänk om 2015 års skoldebatt kunde handla om det istället för om läxor eller inga läxor, eller om läxhjälp ska vara avdragsgillt eller inte. Tänk om skoldebatten inte handlade om vilket skola jag ska välja (och om den skolan har en ekonomi som är tillräckligt bärkraftig för att mina barn ska kunna gå kvar där under hela sin utbildning), utan om vad jag måste göra för att lära mig tillräckligt för att klara mig i livet.

Tänk om kunskap var en kollektiv angelägenhet. Tänk om!