Mångfald

Hållbarhet är en utmaning, en av de största utmaningarna mänskligheten står inför. Dels är det en fysisk och påtaglig utmaning, dels en mental utmaning. Det finns så många missuppfattningar kring ämnet. Mångfald är till exempel inget som en gynnad grupp kan värna genom att tillföra gruppen avvikande element. Mångfald är ett tillstånd som kan vara mer eller mindre, inte något någon eller några/många gör mot varandra.

Mångfald är inget vi kan avstå från, inget vi kan sörja som ett minne från en svunnen tid. Mångfald är en FÖRUTSÄTTNING för liv! Tyvärr är det inte så det ser ut idag, varken i tanken eller praktiken. Eller tyvärr är ett allt för svagt ord, tragiskt nog. Om det var så att vi inget visste, om vi saknade kunskap, kunde vi kanske tycka synd om oss. Så är det inte. Vi vet. Kunskap saknas inte om vilka risker vi tar. Vi tar tvärt om kalkylerade risker, för kortsiktiga ekonomiska vinster.

Monokulturer växer och breder ut sig överallt. Regnskogens myllrande mångfald tvingas undan, offras. Uråldriga skogar över hela världen skövlas och ersätts med en gröda, såsom palmer för oljeproduktion eller majs. En gröda kan kontrolleras med specialdesignade bekämpningsmedel, gödsel, näring. Skörden maximeras, arbetet effektiviseras och illusionen om en ständigt ökande vinst kan hållas vid liv ännu ett tag. Frågan om vad vi ska göra med pengarna vi vinner, sedan, när allt är ödelagt, den frågan är tabu. Men det otänkbara måste tänkas, om vi verkligen vill överleva.

Det är i tanken det brister, det är där problemen börjar och därifrån de sprids. Mellan människor, i vardagen. Det är människor som beslutar om skövling, om större djurbesättningar och mer antibiotika och konstgödning. Beslut om fracking och tjuvjakt på noshörning och elefant drivs fram av efterfrågan och ignorans i konsumtionsledet. Det vi gör gör vi mot varandra. Den ökande enfalden och marscherandet i takt är inget som tvingas på oss utifrån, det är något vi gör och vi gör det av egen fri vilja. Kanske inte du och jag, men alla vi tillsammans. Och att i det läget svära sig fri är att bidra till processen. Ingen kan svära sig fri. Som medborgare är vi alla skyldiga och det är bara vi som kan göra något åt situationen. Bara vi som kan skapa och upprätthålla mångfalden, genom att inse riskerna med att inte göra något eller att vänta med att agera.

Det är besluten som tas i vardagen som skapar det samhället och som driver utvecklingen i den riktning den är på väg. Det räcker inte att veta, det krävs handling också. Och handlingar startar alltid i huvudet, som svar på stimuli, eller strävan efter att realisera önskningar. Där skapas kulturen, mellan oss och i kollektiv handling. Läser en krönika i SvD om styrelsearbete och tar del av kloka ord från Pernilla Ström, som skriver.

Jag är emot kvotering, av ägarprincipiella skäl. Men det är inte kvinnors kompetens som brister. Det är valberedningarnas begränsade syn- och sökfält som fallerar. Om detta, och om vilka som bemannar valberedningarna, deras nätverk och kunskaper, har det emellertid varit häpnadsväckande tyst.

Nyligen hörde jag en uppskattad börs-VD uttala sig om önskvärda kvalifikationer hos en styrelseledamot. Han gav en perfekt beskrivning – av sig själv. En annan gång samtalade jag med en av näringslivets tidigare tolvtaggare. Under den polerade ytan dväljdes en dinosaurie: män rankades efter kompetens, kvinnor efter sitt kön.

Men om alla ska ha samma kompetens räcker det ju med en ledamot. Och den bästa styrelsen är inte nödvändigtvis den med flest topprankade individer. Riksbankens förra direktion – med de två internationella megastjärnorna Stefan Ingves och Lars EO Svensson – är ett varnande exempel. Den ena är expert på praktisk krishantering, den andre på teoretisk penningpolitik. Men när, som det beskrivits, ”österbottnisk tjurskallighet mötte akademisk arrogans” gick arbetet över styr. Och Riksbanken blev driftkucku – ”sadomonetarister” – i ekonomvärlden.

Jag har suttit i lysande styrelser och i dysfunktionella styrelser. Jag har sett anonyma personer uträtta stordåd. Och jag har sett mer namnkunniga ledamöter, med en CV lång som en toarulle, börja flacka med blicken och leta efter reservutgången när det börjat osa katt.

Erfarenheter och meriter i all ära. Men de väger lätt utan mod, omdöme och integritet. Och sådant är inte alldeles lätt att kvotera.

Enfalden sprider sig, likriktningen ökar och monokulturerna sprider sig i naturen såväl som kulturen. Det går att tjäna pengar på detta, för den som träffar rätt och har tur kan generera enorma (ekonomiska) vinster. Men det kan gå lika fort åt andra hållet. Och, viktigast av allt, alla jagar varandra mot undergången.

Mångfald är den enda garantin som finns för hållbarhet. När ska vi inse det självklara?