Utkast till ett förord till nästa bok

Väntar på besked, om eventuell finansiering, om besked rörande eventuell bokutgivning. Är dock dålig på att vänta. Blir otålig. När jag var yngre var inslag av väntan förödande. Idag, med ålderns och erfarenhetens rätt har jag slipats av i kanterna, har jag funnit ett relativt lugn. Jag kan fungera och få saker gjorda, även i tider av väntan. Jag kan koncentrera mig på annat, vilket bidrar till att väntan blir lättare att leva med. Överraskas istället allt som oftast av saker som jag glömt att jag väntade på, och negativa besked påverkar mig på samma sätt inte lika mycket. Jag hoppas mindre, men får istället mer gjort.

Fyller väntan på besked om eventuella tryckbidrag, alternativt antagning av manuset på något av de andra förlag jag skickat det till, med tänkande och skrivande. Tar med andra ord vara på mellanrummet och försöker att inte tappa fart. Det kommer inte an på om boken ges ut på ett förlag eller ej, för jag har bestämt mig för att tankarna på något sätt ska spridas. Och det finns åtminstone två böcker till att skriva. Tre är det heliga talet. Den första boken är klar och den har visat sig kunna leva ett eget liv. Hur, var och när återstår att se, men den kommer. Under tiden jobbar jag vidare. Nästa bok är halvfärdig och den tredje antar form.

Tänkte här skissa på ett tänkt förord till bok två. Förordet eller inledningen till bok ett är på närmare åttio sidor. Där presenteras tankevärlden och kunskapssynen som alla tre utgår från och på olika sätt försöker visa och göra något med. Kultur handlar det om, liksom kunskap och sätt att förstå och arbeta med levt liv. Om samhällsbygget och om samhällsbyggande. Om människornas värld. Så här tänker jag att ett förord skulle kunna formuleras.

Detta är en bok som handlar om kultur, men här finns inga anvisningar och inget slås fast, inget leds i bevis. Jag är inte intresserad av och reser därför inga anspråk på att ha hittat något definitivt svar på frågan, vad är kultur. Den frågan, det sättet att närma sig kultur ser jag som djupt problematiskt. Närmar man sig kultur på det sättet får man problem, just den typen av problem vi brottas med idag. Och problemen blir inte mindre av att man försöker lösa dem med mer av samma som försatt oss och vårt samhälle i problemen. Vad som behövs är andra sätt att förstå, att se på och arbeta med kultur. Denna bok innehåller förslag på ett sådant sätt. Någon definitiv lösning handlar det på inget sätt om, men ett förslag väl värt att reflektera över och kanske prova. Vi får se, men jag har i alla fall övertygats om tankarnas relevans och värde.

Kulturforskningen har handlat om vad kultur är, hur den sprids och var den finns. Många, långa och förödande (för vidare kunskapsutveckling) strider inom akademin har utkämpats om kulturbegreppet. Detta är inte ett inlägg i någon sådan debatt. Boken är en inbjudan till samtal om hur kultur blir till, om vad kultur gör. Jag är intresserad av kulturell förändring och kulturens tillblivelse. Boken handlar om min och din roll i den process som både vi och kulturen skapas genom. Verktyg att utveckla tänkandet kring processen och förutsättningarna för förändring kommer att presenteras. Boken är fylld av infall, uppslag och förslag. Skisser till tankar och alternativa sätt att förklara, upprepningar och omtagningar. Boken är ett myllrande samtal, liksom kulturen som den handlar om. Om samtal handlar boken som föregår denna. Här kastar vi oss rakt in i samtalet. Jag ska inte bli långrandig här. Jag vill samtala om och lära mig mer, inte lägga ut texten och förklara.

Jag är lärare i samma mening som jag är kulturforskare. Som lärare är det lika viktigt för mig att lära, som det är för mig som forskare att förstå tillsammans med dem jag kommunicerar mina "resultat". Boken vill jag därför se mer som ett gravitationscenter, än som en megafon för spridandet av sanningar. Här slås en ton an, som förhoppningsvis kan ge upphov till resonans. Jag mins med förtjusning barndomens viskningslek, eller experimenten där man skulle rita början på en figur som sedan veks undan och lämnades till nästa person som fick använda sin fantasi för att bygga vidare på den lilla information hen hade tillgång till. Det som fascinerade med dessa lekar var att jag var medskapare till ett slutresultat som ingen av oss hade en aning om vad det skulle bli förrän pappret vecklades upp eller den sista personen i viskningskedjan uttalade det ord hen uppfattat. Minns ännu förundran som spred sig i gruppen (av medskapare). Hur är det möjligt? Hur kunde det bli så där? Samma känsla, fast i en vuxen och mer underbyggd version får jag när jag studerar kulturen som hela tiden skapas och förändras omkring mig. Och lika leden som jag blev när vuxenvärlden bröt in i leken och förde oss tillbaka till skolböckernas bokstav, lika beklämd blir jag när jag hör forskare som hävdar bestämt att de vet hur det är. Världen håller på att berövas sina inslag av förundran i vardagen. Det oroar mig och därför har jag skrivit dessa böcker.

Världen är en fantastisk plats som ständigt förändras. Kulturen är en del av livet på jorden, en aspekt av helheten. En sorgligt underbeforskad aspekt. Och så blir det många gånger när forskare tar sig an problem, som forskare. Det är lätt att glömma att forskning, liksom alla andra mänskliga verksamheter, är resultatet av kultur. Forskning är lika lite som något annat, forskning skapas. När jag var student meriterade sig forskare (i alla fall inom mitt ämne etnologi) genom att skriva böcker. Sedan omorganiserades Högskolesverige efter en rad olika politiska beslut och plötsligt gällde inte längre det som varit. Mitt i karriären fick jag tänka om. Idag är det artiklar som gäller. Jag skriver det också, eller försöker i alla fall, men det är i bokens universum jag känner mig hemma, det är här jag kan tänka och skapa verktygen och bygga upp förståelsen jag behöver för att bli bättre på att hantera kultur. Och jag väljer att upprätthålla konsten att skriva böcker, för jag känner mig inte övertygad om att artikelskrivarkulturen, citeringshetsen och rankingsystemen som byggs upp som en följd av att den akademiska kulturen förändrats är hållbar och leder till bättre vetande. Tvärt om befarar jag att det systemet kommer snart kommer att digna under sin egen tyngd. När allt fler skriver allt mer och som en följd av publicerandet tvingas in i allt smalare rör där likar granskar varandra blir resultatet att kunskapen blir allt smalare och allt mer diversifierad och därmed allt mindre angelägen och användbar. Jag oroas av att akademin håller på att förändras till en hävstång för individuella karriärer, för det lämnar fältet fritt för massive on-line courses som på ett kostnadseffektivt sätt sprider den enda läran, uppifrån och ner. Det vore förödande om det blev så. 

Det behövs motrörelser, fler som gör uppror och som följer kunskapen istället för pengarna och akademiska utmärkelser. Kontrollsamhället och utvärderingshetsen är kulturella processer liksom allt annat. Vi kan välja att blunda för detta och göra det som framstår som nödvändigt. Eller så kan vi göra det vi tror på. Vi kan skapa nya visioner och agera i enlighet med dem. För det är så som kultur blir till, genom handling, kollektiv handling. Kultur händer mellan. Kultur uppstår inom ramen för den helhet vi alla både är del av och skapar tillsammans.

Ja, typ. Något sådant tänker jag mig. Just nu ser förordet ut så här, men det kan komma att ändras under skrivprocessens gång. Innehållet är lika lite som det boken handlar om skrivet i sten. Allt rör sig och förändras, blir till och påverkas lika mycket som processen i sig påverkar, allt och alla.