Förnuftets logik, och lite andra tankar

Igår anordnades ett seminarium på högskolan där jag arbetar, på temat akademisk kvalitet. Utgångspunkten var boken Akademiska värden visar vägen. Viktig fråga, intressant ämne. Nej, vid närmare eftertanke: Utan försvar av akademiska grundvärden har vi ingen (akademisk) kvalitet på landets universitet och högskolor. Har inte riktigt kunna släppa seminariet, av just den anledningen. För hur ser det ut i akademin, egentligen?

Varför arrangeras ett seminarium där en inhyrd extern föreläsare (bokens författare, Gunnar Bexell) talar om för oss lärare och forskare vad som är kvalitet och varför det är viktigt? Att vi agerar så, själva det faktum att vi har ett seminarium om vikten av akademiska värden och den unika kvalitet som utmärker en högskola, det innebär i praktiken att dessa värden är hotade och att kvalitetsbegreppet är under omförhandling. Risken är överhängande att akademins värden dör med den generation som anordnade och höll i seminariet. Och vi låter det ske. Vi står vid sidan av och ser på medan allt det vi säger oss hålla högst av allt monteras ner. För annars riskerar vi att bli av med våra jobb, våra examensrättigheter, vår trygghet. Eftersom ingen tar några risker för att FÖRSVARA värdena, eftersom ingen i ansvarig ställning sätter ner foten och hävdar värdena -- Betänk att Bexells bok skrivs EFTER att han slutat som rektor för Lunds universitet. Han åker runt på landets lärosäten och talar om akademiska värden, i slutet av sin karriär. -- kan man då säga att de spelar någon roll i praktiken? Jag tycker inte det!

Bildning är viktigt, sägs det. Fast bara i högtidstal och på SEMINARIER om akademisk kvalitet, inte i vardagen, i arbetet med kursutbud eller kursutveckling. Vi borde ... sedan stannar det vi det. För vi måste är starkare och vinner alltid över borde. Vi vill, men kan inte. För reglerna gör det svårt eller omöjligt. Även om viljan är stark vinner den aldrig över reglerna, speciellt inte om reglerna är tvingande och den som bryter mot dem avkrävs ansvar. Själva det ansvar som ska garantera kvaliteten får med andra ord i praktiken motsatt verkan. Utvärderingarnas piska viner över verksamheten. Effektivitetskraven hämmar allt arbete som inte är reglerat i detalj. Snart står vi där och undrar vad som gick snett och saknar den där kon vars bås ekar tomt. Då är det för sent. Inget seminarium i världen kan hindra den utvecklingen. Menar vi allvar med talet om kvalitet krävs helt andra åtgärder och det kommer att kosta, för det krävs en helt annan organisation och en helt annan syn på kunskap och vad som är högskolans uppdrag.

Bildning, etik, hållbarhet och kvalitet är samma typ av problem som kultur. Det handlar om fenomen som uppstår i människans värld. Föränderliga och komplexa fenomen, utan definitiv lösning. Detta är inte frågor som avgörs en gång för alla, det är frågor som man ständigt måste återkomma till. Det är värden som måste försvaras i vardagen, för så fort man är upptagen med annat faller människorna in i sina vanor och vardagens tvingande krav pockar omgående på uppmärksamhet. Tänker på den järnhårda lönelagen, som utgör den reella gränsen för vad en arbetsgivare kan erbjuda och en anställd kan acceptera. På att världen inte blir som vi tänker oss, utan skapas i handling.

Igår på föreläsningen/seminariet illustrerades detta på följande sätt. Mitt under tillställningen kommer det in en kvinna. Jag ser henne komma med bestämda steg som ekar i lokalen, som är fylld av lärare, ledningen och övrig personal och vid podiet står Bexell. Vi lyssnar på honom och är mitt inne i ett samtal. Kvinnan, som jag först trodde var anställd på högskolan, stör men ingen bryr sig riktigt. Hon tar sitt upp i aulan. Stannar mitt vi och ropar: Ligger min halsduk där? Jag glömde den här förut ... Nu förstår jag att det är en student. Hon möts med skakande huvuden och lämnar aulan efter en liten stund. Märkbart irriterad. Ingen reagerade. Hela församlingen lotsades som ingenting. Hur var det med den akademiska kvaliteten? Vad betyder den i praktiken och hur mycket respekt har vi för den, egentligen, när vi låter något sådant passera? Hur ser vi på studenterna egentligen? Akademisk kvalitet betyder uppenbarligen något helt annat för oss lärare än för studenterna som vi fostrar. Jag har svårt att tänka mig ett mer respektlöst beteende än att klampa in mitt under en föreläsning och totalt ogenerat leta efter en kvarglömd halsduk, men det är så det ser ut idag. Så mycket respekt har vi, i praktiken, för kunskapen. Så mycket betyder de akademiska värdena, i vår arbetsvardag. Uppenbarligen, för vi gjorde inget. Vi lät henne trampa på oss och allt det vi säger oss hålla högt och värdera mest.

På högskolan och i akademin säger vi att vi ägnar oss åt kunskap, att vi utvecklar förnuftet och att logik och rationalitet är det som styr, inte subjektivt tyckande. Vi är transparenta och objektiva och allt vi säger och gör bygger på evidens. Är det verkligen så? Knappast! Inte i praktiken, inte i vardagen. Inte en chans! Sanningen om förnuftets logik är att den saknar logik. Och detta döljer vi på en massa olika sätt. Vi anordnar ett seminarium, vi låter rektor hålla bildningen högt i högtidstalen, skriver in allas lika värde och kunskapens orubbliga status i höskolans värdegrund. På pappret och i teorin gör vi allt rätt, men det är inte där vi lever våra liv. Som varelser av kött och blod lever vi i vardagen, tillsammans och i praktiken. Och den ser helt annorlunda ut än teorin. HELT annorlunda!

Först när vi vågar acceptera detta kan vi hoppas på förändring, kan vi börja närma oss det ideal som alla säger sig vilja sträva efter och håller högt. Ingen vill ha en akademi UTAN akademiska värden, inte i teorin. Men i praktiken är det PRECIS detta vi skapar, var och en på sitt sätt, mer eller mindre tydligt. Tyvärr!