Vad är en god pedagog? Och hur ser det ut vid undervisningsfronten?

Vad innebär det att vara en god pedagog? Den frågan har jag ställt mig sedan jag själv var student, och jag har aldrig hittat något bra svar. Det talas om behovet av pedagogik, men sällan eller aldrig om vad det är att vara en bra pedagog. Några av dem som undervisat på pedagogikkurserna jag gått i min strävan att fortbilda mig som lärare menar att det ytterst handlar om att egentligen inte göra något alls, inte svara på frågor, mail eller ge feedback, utan om att överlåta arbetet på studenterna. Om att lämna frågan och om att göra så lite som möjligt. Men för det behöver jag inte gå någon kurs. Jag vill lära och gör det kontinuerligt hela tiden. Dessutom är jag osäker på om mina studenter skulle uppskatta att jag agerade så ...

En bra pedagog, märker jag när jag läser kursutvärderingarna (vilka är ett kapitel för sig, där vi lärare kan få läsa de mest brutala sågningar av oss som personer), menar många studenter, är att vara underhållande. Alla är dock olika, liksom ämnena vi undervisar om, och det ingår inte i vårt uppdrag att vara roliga. Ändå är det bästa sättet att bli uppskattad av studenter idag, att vara just det. Ett annat sätt att få uppskattning är att finnas tillgänglig alltid och svara på ALLA frågor, även de som rör salar och tider, att finnas stand-by på arbetsrummet hela arbetsdagen (vilket gör att man inte hinner med något annat). Om det är kännetecknet på en bra pedagog handlar det dels om karaktärsdrag, dels om att försumma andra, viktiga, delar av arbetet. Ofta tycker jag det uppstår missförstånd kring just denna fråga, för handlar pedagogik om vad man vill ha, eller om vad man behöver? Ibland kommer krav från studenter om att vi inte ska ha böcker på engelska, som är mer aktuella, mer pedagogiska och mer vetenskapliga ... Med tanke på hur stor vikt som läggs vid vad studenter skriver i utvärderingar är detta en relevant fråga att reflektera över när vi talar om behovet av mer pedagogik.

Att vara en god pedagog, menar jag, handlar om att visa vägen, om att ge nycklar till kunskapen, om att ge tips och lösa upp knutar, i akt och mening att hjälpa studenterna att komma vidare i arbetet med att nå fördjupad kunskap. Det handlar vidare om att bevaka kvaliteten och nivån på resultatet. Och det handlar om att ställa krav, rimliga krav i relation till vilken nivå man befinner sig. Det handlar också om att välja metoder som fungerar, för mig som person, för studenterna jag möter och för ämnet jag undervisar i och för kunskapsmålet. Min erfarenhet är dock att det är oerhört lätt att som lärare dra på sig kritik, vilket hämmar mig. Jag är inkännande och lyssnar, men det är ingen garanti för att klara sig undan, ibland hänsynslös, kritik. Det klimat jag verkar i påverkar min yrkesvardag och gör mig till en sämre lärare, för det är aldrig de intresserade, högpresterande och ansvarstagande studenterna som klagar, alltid de som inte gör vad jag anser att man bör kunna kräva.

På samma sätt som studenter är olika är vi lärare olika, och om det växer fram en villfarelse om att det finns en pedagogisk universalmetod som fungerar överallt, då är kunskapen i fara, för då är det inte undervisning vi sysslar med, utan något annat. Undervisning är ett komplext hantverk, en ömtålig relation som måste bygga på ömsesidig respekt för att fungera. Det menar jag är oändligt mycket viktigare än pedagogik, som lite blir att reducera forskning till information och förminska det vi faktiskt gör i akademin. Det är lika viktigt för kvaliteten i undervisningen att läraren är bekväm och trygg i sin roll, som det är att studenterna bemöts korrekt. Lärare är också människor, vilket inte alla studenter verkar förstå. Tyvärr säger jag detta med stöd i erfarenhet från min vardag.

Ofta dissas föreläsningen på ett lite för enkelt sätt, tycker jag. Föreläst har människan gjort så länge mänskligheten funnits. Retorik är en vetenskap och att lyssna till någon som talar väl, om något de verkligen kan, och som är bra på att förmedla insikter, är fantastiskt. Det går inte att ersätta, det är ett av benen som akademin vilar på. Skåpar vi ut det är vi illa ute. Det betyder inte att jag inte fattar hur trist och meningslöst det är att lyssna på någon som läser innantill från en Power Point. Föreläsning är liksom lärande ett komplext begrepp. Det måste både lärare och studenter förstå, annars talar vi förbi varandra och det är mycket olyckligt.

Vi talar idag väldigt mycket om FORMEN, och inte så mycket om INNEHÅLLET. Detta är ett problem även inom forskningen idag. Vi räknar artiklar och har allt mindre tid att läsa och reflektera över innehållet. KUNSKAPEN är allt mindre i centrum, tyvärr.

Frågan om lärande och kunskapsutveckling ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag misslyckades kapitalt i grundskolan, delvis beroende på läs- och skrivsvårigheter och (det som jag idag får allt tydligare indikationer på, skulle kunna diagnosticeras som) ADHD. Klarade mig med nöd och näppe in på en yrkesinriktad gymnasielinje och jobbade sedan som bagare i drygt fem år innan jag fick mod att söka till KomVux där jag läste i två år innan jag jobbat upp ett tillräckligt självförtroende att börja på Universitetet, där jag efter sex år kom in på forskarutbildning, som jag 2003 krönte med en godkänd avhandling i Etnologi. Sedan dess har jag arbetat som lärare på högskolan, inom olika ämnen. Jag har hela tiden känt en ENORM tacksamhet för att jag fick möjligheten. Och jag ser det som min plikt att betala tillbaka till samhället, på alla sätt jag kan, för de kunskaper jag erbjöds möjlighet att skaffa mig, för skattepengar. Jag känner tacksamhet inför allt jag fått. När jag hör att studenter menar att de investerat tid och pengar i sin utbildning och att detta gör det rimligt att ställa krav på utbildningen att den är utformad för att studenterna ska klara lärandemålen, blir jag orolig. Här tror jag mig ha hittat en central knutpunkt i diskussionen, för jag hoppas det framgår av det jag skriver ovan att jag (och det gäller de flesta lärare som dagens studenter möter) aldrig har sett på min utbildning på det sättet. När jag studerade var jag lite aktiv som studentrepresentant, men aldrig att vi krävde att lärarna skulle läsa pedagogik eller ge oss något annat än kunskap. Detta gör att vi lärare möter en helt annorlunda typ av studenter än dem vi själva läste med när vi studerade. Vi talade och tänkte aldrig på utbildning på det sättet, att läraren spelade någon roll i sammanhanget. Vi kämpade med våra studier. Jag var tacksam för att jag fick chansen och jag ångrar inte en enda minut eller en enda krona som jag investerade i mig själv och min utbildning. Det är ju vad som krävs för att utveckla och tillägna sig kunskap. Studenterna jag möter idag ser inte så på utbildning, som att det handlar om en investering i sig själv, som något man gör för sin egen skull. Jag möter många studenter som anser att de ska få avkastning på den tid och de pengar de lagt på utbildning och att jag som lärare är den som ska ge dem detta. Det är en aspekt på lärande som sällan lyfts och vi borde samtala om det, mellan lärare och student.

En sak som vi alla måste ha i åtanke när det gäller talet om pedagogik och dagens högre utbildning är att den generation lärare som undervisade mig och många övriga lärare ytterst sällan talade eller tänkte pedagogik. Och låt oss inte glömma att Sverige var ett internationellt föregångsland till en bra bit in på 1990-talet, utan högskolepedagogik. Mänskligheten har inte förändrats ett dugg genetiskt på de senaste 10000 åren. Därför har jag svårt att köpa talet om att ny pedagogik skulle kunna göra underverk. Dessutom är jag, med stöd i egen och andras vetenskapsteoretiska forskning, kritisk till talet om evidens. Det låter självklart och enkelt, men är det i själva verket inte alls. Och, som sagt, utgångsläget var att Sverige var ett kunskapsmässigt föregångsland, utan att man talade om pedagogik i högre utbildning. Kunskapsläget om vad som främjar lärande är högst oklart.

När jag tänker och talar om undervisning gör jag det med stöd dels i egna studier, dels i forskning, men också utifrån erfarenheterna jag skaffat mig under de drygt 15 år jag jobbat som lärare. Jag har aldrig trott att jag är fullärd, eller att jag hittat den optimala formen. Och även om det kanske låter som det är jag ingen motståndare till pedagogik, tvärtom. Jag anpassar, ändrar, lyssnar och vidareutvecklar mitt sätt att vara lärare varje år. Och jag har dessutom gått pedagogikkurser, läser hela tiden böcker och artiklar, talar och jobbar med pedagogikforskare och åker på konferenser. Ständigt med fokus på att undervisningen ska bli så bra som möjligt, utifrån de studenter jag möter och rådande läge. Det går för det mesta bra och de flesta studenter klarar sig utmärkt, men andelen studenter som underpresterar, som lägger ansvaret för lärandet på mig och som inte förstår vad som krävs av individen för att klara av att läsa en heltidskurs på högskolan, ökar, dramatiskt. Det är djupt oroande och ett hot mot landets högre utbildning. När vi lärare frågar hur många timmar studenterna lägger på studier är det idag en minoritet som svarar att de lägger ner 40 timmar i veckan. Vad jag vill säga är att visst är det bra med pedagogik, men det kan aldrig lösa problemen med sjunkande resultat. Problemet handlar om att den som är där för att lära inte gör allt som står i dennes makt för att lära, först. Lärande är en relation, men om ansvaret för att relationen ska fungera läggs på läraren går det ut över lärandet. Detta är kanske jobbigt att höra för SFS, men det är min kvalificerade analys av läget och det är där arbetet måste ta sin början, menar jag.

Frustrationen är stor i lärarkåren, för problemen blir värre för varje år och vad vi än gör (känns det som) händer inget. Vi flippar klassrum, varierar undervisningsformerna, experimenterar med obligatorium, hemtentor och annat. Ingen jag känner står och föreläser, bara. Alla sliter sitt hår och talar pedagogik. Jag känner inte igen att det finns en norm om föreläsningen, vilken ofta hävdas. Jag är som sagt en varm anhängare av föreläsningen, för vissa ämnen och frågor. Men utbildningsformerna måste så klart varieras. 

Vad säger att vi måste ha lärandemål? Den syn på kunskap som tanken om lärandemål utgår samt att det skulle gå att leda utbildning mot på förhand uppsatta mål är problematisk. Detta finns det stöd för i många olika typer av forskning. Det är på inget sätt självklart, även om det står så i våra styrdokument. Sagt med utgångspunkt i att målet med högre utbildning är kunskap.

Hur ser jag på lösningen? Jag tror att vi behöver samtala om frågorna, och med vi menar jag här, studenterna och lärarna, på andra sätt och med ett tydligare fokus på kunskapen och lärandet och inte på vad respektive part vill ha. Studier är en självständig aktivitet som individerna själva måste ta ansvar för. Vi måste hjälpa varandra mer att ta det ansvaret. Och sedan tror jag inte att det skadar om vi allmänt i samhället talar om behovet av karaktär (se fredagens bloggpost), som tagits bort ur läroplanen för många år sedan.