Rapport från FEKIS

På Södertörn idag. Lärandes, massor. Är ju på väg in i ämnet företagsekonomi, lite från sidan. Har hela tiden vetat att mina kunskaper, intressen och syn på forskning harmonierar med företagsekonomin, men så som akademin utvecklats (eller är det kanske så här det alltid har sett ut?) kan man aldrig vara säker. Här på Södertörn, på FEKIS årliga möte, på temat: ”Företagsekonomi, akademi, samhälle” stärks känslan att ämnet är inbjudande, öppet och nyfiket. Och känslan av att vara välkomnad, inte bara socialt, utan intellektuellt, är ovan för mig. Det värmer ända in i själen, inspirerar och gör att jag orkar ett tag till.

Företagsekonomi är tvärvetenskaplig till sin natur, i grunden, som utgångspunkt. Det är framförallt mellan forskare från olika andra ämnen som kunskapen växer. Organisationer är inget i sig själva, de är mer som assemblage. Och den typen av storheter och fenomen förstår jag, för det har jag arbetat med så länge jag studerat och forskat, inser jag, även om det är först på senare år som jag fått ett fungerande språk att tala om fenomenen och det som händer. Därför är det utvecklande att vara i denna miljö. Känner mig lite som en kalv på grönbete, eller som en fånge som muckat från kåken. Allt där ute är samma, ändå är inget sig likt. Jag återupptäcker och fördjupar, breddar min kompetens och ser på saker med nya glasögon. Jag är student-och-forskare. Jag lyssnar, lär och andas frisk luft igen. Återknyter bekantskap med gamla kunskaper, som i den nya kontexten får nytt liv.

Hållbarhet och resiliens, istället för hänsynslös ekonomisk exploatering. Gemenskap, medarbetarskap/följarskap istället för ledarskap. Mats Alvesson dissar i en presentation managmentmyten och visar med stöd i en empirisk undersökning att ledarens vardag ute i företag och organisationer mer liknar The Office. Kritiskt tänkande, kultur och analys istället för räknande, siffor och statistiska modeller som visar vad vi borde göra för att optimera vinsterna, är vad jag möter. Och jag fick nyss höra att, ”Tillsammans är på väg tillbaka”. Här vill jag vara, här finns det plats för mig och här kan jag vidareutveckla mina intressen och hitta nya att utveckla i mötet mellan det jag kan och det jag lär mig.

Var på en session i förmiddags, på temat: Varumärkens betydelse. Och där är jag fortfarande inte lika hemma, men jag är definitivt intresserad och inser att ämnet/frågan tangerar det jag jobbat med. Oerhört intressant att lyssna på presentationen av Jakob Östberg, som talade om marknadssymboler som kulturella resurser. Han talade om en intervjuundersökning där man talat med människor som tatuerat sig med företags logor. Och det visar sig att det inte är ett uttryck för fanatisk lojalitet gentemot ett företag. Det handlar om symboler, som används aktivt av människor och som i användandet kommit att förlora sin koppling till företaget och som lever sitt eget liv. Undersökningen visar på många olika exempel på autonom användning av varumärken och plötsligt sitter jag på en föreläsning i kulturvetenskap, eller har jag kanske snarare hittat ännu en kulturvetenskaplig ingång till mitt forskningsintresse, kultur. Företagens syn på detta är ofta att det betraktas som brus, som något oönskat, något som måste stävjas och kontrolleras. Istället för att se det som medskapande, som rörelse, förändring och utveckling. Som ett samtal, kanske?

Ser att det finns avsättning för min bok, som jag än en gång väntar på besked om eventuell utgivning från ett förlag som visat intresse. Företagsekonomi är ett ämne där det skriv och läses böcker. Studenterna kanske inte gör det, men det finns väldigt många studenter och under paneldebatten som inledde konferensen talades det ämnet företagsekonomis bildningsbehov, vilket mottogs med öppna armar. Symptomatiskt nog inleddes konferensen med att fyra forskare från andra discipliner fick ge sin syn på ämnet. Bland annat talade Bengt Kristensson-Uggla om behovet av bildning, i samma anförande som han talade om hur väl mottagen han känner sig. Det samtalas här, faktiskt gör det det. Det hävdas väldigt lite revir. Atmosfären är öppen och det är högt i tak. Så ovanligt, så glädjande och så oerhört inspirerande!

The end of leadership, har det talats om. Och jag ser det som ett hoppfullt tecken på att det kanske håller på att hända något. Kanske, kanske är tillsammans på väg tillbaka. Kreativitet och spontanitet är det, definitivt, i alla fall här på FEKIS. Just nu äntar en grupp operainspiratörer scenen. Konstens roll får en central och självklar plats alltså. Kan nästan inte tro det är sant. Uppträdandet är inte bara underhållning. Det operaartisterna improviserar kring är det som sägs från podiet. Just nu en varioation kring ordet/begreppet expert.

En dag kvar innan det bär av till Helsingfors som blir den sista destinationen på denna exposé i Norden, med kunskapen i centrum. Där trivs jag, i rörelse, på väg. Utmanad, inspirerad och med hoppet om en hållbar framtid intakt!

Ett annat samhälle är möjligt!