Karaktär

Plötsligt slår det mig att det väldigt sällan talas om karaktär idag, om karaktärsdanande arbete. Det talas om frihet istället, frihet och konkurrens som lösningen på snart sagt allt. Kanske är det som det står på DN-debatt idag, att skolreformerna sedan 1970-talet och framåt konsekvent har rensat ut allt som har med reglering och karaktär att göra, och ersatt dessa begrepp med frihet och konkurrens? Oavsett vad som beror på vad talas det väldigt sällan om karaktär och karaktärsdaning.

Frihet låter bra, för vem vill inte vara fri? Frihet går inte att debattera mot, det ordet har ett slags inbyggd  agens eller skydd mot kritik. Ingen är för ofrihet. Men om frihet och konkurrens nu inte löser problemen, i alla fall inte så enkelt. På konferensen igår problematiserades just konkurrens. Forskarna som undersökt konsekvenserna av konkurrens i företagsvärlden menade att det inte finns några belägg för att konkurrens driver kvalitet, även om det gör det i teorin. Däremot talades det om coopetition, det vill säga kombinationer av samverkan och konkurrens som en framgångsfaktor.

Frihet förutsätter en massa saker som måste finnas där först, för att fungera. Kanske karaktär är en sådan viktig sak? Mycket talar för det, för utan karaktär och klokskap blir valen som görs i frihet inte alltid de bästa. I valet mellan godis och rågbröd väljer många, allt för många visar hälsotalen, godis. Och i valet mellan TV-soffan och en långpromenad vinner soffan, återigen i allt för många fall, allt för ofta för att det ska vara bra för folkhälsan. Om människan inte är helt igenom och alltid rationell, vilket alla vet att hen inte är. Och om karaktären är svag. Då leder friheten och konkurrensen till sämre hälsa, ökade kostnader och utarmade kunskaper.

Karaktär behövs för att välja bort det som är dåligt och för att få kraft att göra det som är bra. Ett samhälle och en skola där god karaktär och klokskap tas för givet blir friheten kontraproduktiv. Och att då fortsätta debattera om frihet är bra eller inte, eller att införa mer frihet och avreglera mer, är som att släcka eld med bensin. Karaktär kanske låter mossigt och gammalmodigt, än sen? Om det är vad som krävs, vad spelar det för roll vad vi tycker. Åsikter kan aldrig ändra fakta eller ersätta evidens, hur mycket vi människor än önskar att det ska vara så. Den där kakan som kan ätas och behållas, den gäckar oss överallt. När ska vi inse och göra vad som krävs, istället för det vi önskar och vill?

Karaktär, om regleringarna syftar till danande av karaktären står de inte i opposition till friheten. Om den uppväxande generationen, av samhället får möjlighet, inspiration och hjälp att utveckla en god och stark karaktär finns många vinster att göra, för samhället genom att chanserna ökar att kunskapen i skolan blir bättre och folkhälsan ökar (och det är inte omöjligt att vi vaccineras mot populistiska partier i politiken, som söker mandat för enkla lösningar). Och för individen handlar det om att chanserna till ett lyckligare och hälsosammare liv ökar.

Tänk efter, vad är det som är problemet idag? Handlar det inte i väldigt hög grad om saker som borde göras, men som inte görs? Det tränas för lite, äts för lite hälsosam mat, studier förlorar i striden om tid och uppmärksamhet och det kollektiva tålamodet är kort. Karaktär är vad som krävs för att övervinna initiala hinder som hindrar oss att göra det vi alla vet att vi borde.

Framförallt krävs balans mellan olika parametrar, för en allt för stark betoning på karaktär leder inte till något gott. Frihet är viktigt, men som enda väg fungerar det inte. Liksom konkurrens inte heller gör, inte utan samverkan, också.

Karaktären borde dammas av och tas till heder igen. För allas skull, för kunskapens och den långsiktiga hållbarhetens skull. Friheten är en vild häst som behöver tyglas och tämjas för att vi ska ha någon nytta av den. Och tillsammans med hästen kan vi färdas enormt mycket snabbare än på egen hand, oavsett hur mycket frihet vi har och hur bra vi än står oss i konkurrensen.