Öppet brev till landets studenter, lärarkollegor och ansvariga för högre utbildning

Kunskap växer genom idogt arbete för att söka svar på kritiska frågor och genom ifrågasättanden, i möten mellan forskare och andra där det är högt i tak. Kunskap är kärnan i all högre utbildning och forskning och eftersom både lärare och studenter söker samma sak spelar de följaktligen i samma lag. Det viktigt att aldrig glömma det, från såväl lärar- som studenthåll. Lätt hänt att det glöms bort, men oerhört viktigt för kvaliteten i verksamheten att det inte sker. Med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att lärare och studenter måste vara överens om allt. Det är viktigt. Jag oroas över utvecklingen och därför skriver jag detta och formulerar tankarna som ett slags öppet brev till både lärare och studenter på landets högskolor och universitet. Min oro grundar sig i att jag aldrig har lämnat studentrollen. Jag är fortfarande på högskolan FRAMFÖRALLT för att jag vill lära, för att jag vill vara i en lärande miljö där kunskapen är i centrum. Detta håller på att förändras, snabbt. Högskolelärarrollen håller på att avprofessionaliseras och en del av den negativa rörelsen hämtar kraft och stöd från studenters krav. Hur mycket spelar vi i samma lag egentligen, undrar jag allt oftare i min yrkesvardag. Om det skulle jag vilja samtala med företrädare för studenter, politiker, kollegor och arbetslivet, för allas skull. För kunskapens och samhällets långsiktiga överlevnads skull. Vi spelar alla i samma lag! Framtiden bygger vi tillsammans och då håller det inte att skylla på någon annan eller att förlägga ansvaret någon annanstans.

Samhället förändras och det går snabbt. Och jag är som sagt djupt oroad över vad som håller på att hända. Kunskapen är inte längre alltid i centrum på högskolan, och det finns allt mindre tid och utrymme att lära. Det gäller lika för både lärare och studenter (från och med årsskiftet, på högskolan där jag arbetar, halveras tiden som lärare garanterat får för kompetensutveckling i tjänsten, från 20 till 10 procent. Och då är vi ändå privilegierade för på vissa lärosäten har lärarna ännu mindre eller ingen tid alls att hålla sig ajour eller fortbilda sig), vilket är alarmerande och utgör ett hot mot Sverige som kunskapsnation.

På konferensen i Umeå härförleden reagerade jag på att en av huvudtalarna återkom så ofta till lärares pedagogiska kompetens, till kravet att det måste satsas mer på högskolepedagogisk utbildning. Om det är SFS huvudfråga, undrar jag, varför då? Varför så tydligt lägga ansvaret för lärandet på läraren? Min erfarenhet efter att ha gått ett flertal sådana kurser är att jag inte alls blivit en bättre lärare på grund av dess innehåll. Jag är forskare och är kompetent att på egen hand skaffa mig de teoretiska kunskaper jag behöver för att utvecklas som lärare. Jag blir otålig av att bli undervisad och behandlad som mindre vetande av en kollega med pedagogisk forskningskompetens. Högskolepedagogik är ett paradoxalt ämne på det sättet, för det handlar i grund och botten om introverta självstudier. Jag har gått ett flertal sådana kurser och lärarna där är varken bättre eller sämre pedagoger än andra lärare. Ska det finnas någon mening med att tvinga lärare att gå kurser i högskolepedagogik borde det ställas enormt höga grav på pedagogisk skicklighet för lärarna och det vet alla är inget man kan läsa sig till. Det som framförallt har varit utvecklande för mig i min strävan att bli en bättre lärare har alltid varit samtal med andra lärare i vardagen och kring problem som uppstår. Fast mest utvecklande är och har det alltid varit att möta intresserade, utmanande, studenter som fullt ut tar ansvar för sitt eget lärande. Den insikten och dessa erfarenheter vet jag att jag delar med många lärarkollegor, men det är en fråga som alldeles för sällan tas upp eller berörs.

Problemet som jag ser det är att det idag varken finns tid eller förståelse för betydelsen av att kunskapen alltid är i centrum och att kunskapens vägar alltid är omvägar, som Sven-Erik Liedman avslutade sitt anförande på konferensen med. Lärarna dignar under administration, dokumentation och utvärderingar. För varje nytt krav växer antalet möten och byråkratin runtikring exponentiellt, känns det som. Allt mindre tid finns för kärnverksamheten: KUNSKAPSUTVECKLING och LÄRANDE. Många av kraven som leder till att lärarna får mindre tid för utveckling och fördjupning kommer från studenterna och många av kraven handlar om vad lärarna ska göra, eller inte göra. Alla sådana krav och pålagorna och merarbetet som de oftast innebär tar tid från huvuduppdraget, att forska och undervisa, vilket ytterst är vad som gör att lärare blir bättre lärare. Jag behöver inte gå en kurs för att lära mig pedagogik, för det bli bättre och går snabbare om jag studerar på egen hand. Problemet är att jag dignar under krav, dels från systemet, dels från studenter som brister i självständighet. Jag jobbar mer än någonsin, men ändå handlar allt mindre av mitt arbete om kunskap, lärande och utveckling. Här har vi (lärarna och studenterna, men även det omgivande samhället) ett gemensamt problem, som vi borde tala mycket mer om. Är det kunskap studenterna vill ha, måste lärarna få en rimlig chans att göra sitt jobb! Och ansvaret för lärandet måste förläggas där det gör bäst verkan. Ansvarsfrågan är som jag ser det central!

Alla vet att många lärare inte borde vara lärare, att det är ett reellt problem på högskolan. Det borde vi också tala om, för ingen tjänar på att något mörkas. Det finns både underpresterande lärare och studenter. et måste vi kunna erkänna och tala om, annars kan högskolan aldrig blir en plats där kunskapen kokar och där vetandet står i centrum. Samtidigt, och detta är viktigt, insåg jag redan som student under grundutbildningen, att det inte kommer an på läraren att lära mig, att jag är där för min egen skull, och att det är jag som måste göra jobbet. Det gäller alla, överallt. Om det är kunskap vi vill ha finns inga genvägar. Student är ett ord som förpliktigar och jag ser mig som sagt fortfarande som student, för jag är lärare för att jag vill lära. Dessutom var det till och med så att några av de sämsta lärarna jag mötte när jag läste på universitetet ansvarade för kurserna där jag faktiskt lärde mig mest och som jag idag minns bäst. Det jag försöker säga är att det aldrig är enkelt, och att ansvaret för lärandet alltid är individens. 

Lärande är otroligt komplext och det finns inga enkla lösningar. Idag, som en konsekvens av att ansvaret för lärandet (för utfallet av studierna) kommit att förskjutas, från student till lärare, hotas lärare allt oftare av anmälningar, paradoxalt nog av studenter som väldigt ofta själva försatt sig situationen som de löser genom att förhandla om betyg eller genom att anmäla läraren. Detta tar också tid och själ fokus från uppdraget. Fenomen är nytt och många verkar vara överens om att det är ett systemfel och mer ett resultat av högskolepolitiken än individerna. Jag anklagar således ingen, men det bör påpekas och uppmärksammas, för det gynnar på inget sätt kunskapsutvecklingen och det drar resurser från lärandet, resurser som redan är högst begränsade. Och i förlängningen drabbar det oss alla. Framförallt drabbar det studenterna, för det är oftare som duktiga, krävande och kunniga lärare anmäls. På grund av att det är lärarna som bryr sig mest om kunskapen, kvaliteten och innehållet som först och främst sätter käppar i hjulet för den som söker genvägar till sin examen. Och när dessa lärare dras in i sådana processer tar det tid och fokus från kunskapen, vilket drabbar det stora flertalet studenter som tar sitt ansvar och som vill lära samt gör vad som krävs. Om lärarna börjar anpassa sig efter detta nya läge, genom att sänka kraven, tillhandahålla mer hjälp (och här menar jag sådan hjälp som inte främjar lärande och kunskapsutveckling) eller på andra sätt försöker göra resan mot djupare och bättre kunskap rakare (vilket paradoxalt nog är omöjligt. Fast det ger lättköpta positiva omdömen i utvärderingar ...) förflyttas den högre utbildning allt längre ut på ett sluttande plan. Utan tvekan påverkar alla sådana åtgärder och hänsyn kvaliteten på kunskapen. Jag klagar inte, men oroas av det som jag ser håller på att ske. Vi har här ett tydligt gemensamt intresse och borde tala mycket mer om det, för allas skull. Jag sitter inte inne med svaren på vad som är bäst att göra, jag ser bara att det vi gör idag inte fungerar.

En annan sak som jag menar att vi måste kunna tala om är underpresterande studenter. INGEN tjänar på att förneka att det är ett växande problem på högskolan idag. Ibland och allt oftare i min yrkesvardag drabbas jag av känslan att jag är den ende i rummet som vill lära mig något. Det är alarmerande och kanske det som oroar mig mest. Studenterna är allt mer och allt oftare intresserade av annat än kunskap och lärande. Poäng, vad som kommer på tentan, ytinlärning och genvägar. Hur ser SFS på detta? Som jag ser det är det något som händer i relationen, men ansvaret vilar tungt på studenterna, för det går inte att skylla på någon annan om man kommer dåligt förberedd eller om man inte är intresserad. När jag ställer en fråga, om innehållet i boken som vi träffas för att diskutera i seminariet, till klassen och möts av kompakt tystnad. Det kan väl i rimlighetens namn inte vara mitt fel, eller sitter jag fast i en föråldrad bild av lärande? För att läraren ska bli bra krävs att studenterna jobbar med och spelar i samma lag. Alla växer av att utmanas, även lärare. Det känner jag allt mer sällan. Ska jag bli utmanad måste jag själv utmana mig. Många av texterna här på Flyktlinjer är resultatet av jag utmanat mig själv. Ansvaret för lärandet, vad det innebär och vem som måste ta det, var och hur; om det borde vi tala förutsättningslöst och mycket mer. Troligen är det varken lärarens eller studenternas fel, utan ett systemfel. Och då är det dumt att strida sinsemellan.

Ämnet väcker så många frågor och orsaken till att jag skriver denna bloggpost är att jag brinner för kunskapen och oroas djupt över det som håller på att ske, över ökande administration och studenters bristande intresse för lärande (vilket jag möter varje dag, på mina egna kurser och via kollegors berättelser). För varje dag som går tvingas jag maktlös se på när kunskapen allt mindre hamnar i fokus. Problemet som jag ser det är att ALLA vi som finns och verkar i högskolesektorn, allt mer tvingas koncentrera oss på annat, som inte handlar om lärande och kunskap. Detta oroar mig, för allt kokar ner till kunskapen. Utan den har vi ingen högre utbildning!

Vad lärare behöver för att bli bättre lärare är: Tid för fortbildning och fördjupning, samt möjlighet att möta andra lärare och intresserade studenter, hela tiden med kunskapen i centrum. Marginaler i vardagen och utrymme i tjänsten för reflektion samt möjlighet att följa upp infall och söka sig fram i kunskapens okända och osäkra terräng utan krav på återrapportering av detaljerna. Den enda återrapportering som behövs är att studenterna lär sig och att Sverige blir en kunskapsnation igen. För detta är en komplex process som inte går att målstyra. Förståelse för detta mer än något annat behöver lärare på högskolan för att bli bättre lärare, forskare och kunskapsutvecklare. Vad behöver studenterna? Troligen samma saker, men om det vet jag inget innan jag fått möjlighet att samtala om dessa saker med dem de angår.