Moralens geologi 23

Har svårt att få tid och möjlighet att ägna mig åt moralens geologi, för det är en lite mer krävande typ av text. Det krävs fler parametrar på plats och en känsla av ro, samt tid så klart, att skriva om och med Deleuze och Guattari. Det är som det är. Inget att gnälla över. Allt för lätt blir det texter på temat gnäll här. Men inte idag. Idag och här jämför jag inte hur det är med hur det skulle kunna vara. Moralens geologi handlar om framtiden, om det som skulle kunna bli, som en konsekvens av att vi gör det vi gör, i enlighet med kunskaperna vi har visionerna vi formulerar. Som sagt, Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, leder inget i bevis. Det är filosofer som sysslar med verktyg. Filosofer som fokuserar på handling, tillblivelse, möjligheter och formulerandet av visioner.

Vilken är din favoritfilosof? Hur ofta ställer vi den frågan till varandra? Varför är det så sällan ett samtalsämne idag? Kanske för att det krävs en annan syn på kunskap än dagens för att frågan ska bli meningsfull, för om få läser filosofer. Om det inte finns tid, eller ork att jobba med svåra texter där det inte finns några garantier att arbetet bär frukt eller att ett mål nås, då blir frågan obsolet. Varför ska jag läsa filosofi? Det handlar mer om den frågan idag. What's in it for me? Eller orka, finns det dem som säger/tänker/agerar. När jag bjuder in till filosofiläsning på min högskola är det närmare 600 personer som nås av inbjudan. Och att jag tycker att 22 intresseanmälningar är en stor framgång säger en hel del. Tyvärr säger det faktum att det bara var fem som dök upp till första tillfället, och att det vid det tredje seminariet bara dök upp en person till, förutom jag, också väldigt mycket. Det är inte bristande intresse som gör att det blir så här, inte egentligen. Det handlar mycket mer om vilken moral som odlas, om hur vi ser på varandra och på vad som är viktigt. Moral fungerar på det sättet, ger upphov till den typen av konsekvenser. Moralen är inget i sig, den skapas av oss, i vardagen. Det förändras och den påverkar hur vi ser på kunskap. Det är i alla fall det som blir resultatet av min läsning av Deleuze och Guattari.

Kulturen präglas av rörelse, blivande, förändring. Kulturen är en process, ständigt på väg. Och moral är ett resultat av kultur. Men var börjar kulturen egentligen? I vår resultatinriktade kultur, i samtiden som skapats av oss och dem som kom före, är det svaren som är det viktiga. Inte frågorna. Kanske är det därför få är intresserade av eller anser sig ha tid med filosofi? För att filosofin krånglar till det som ser så enkelt ut, om säger om, man bara ägnar ämnet flyktig uppmärksamhet och sedan snabbt hastar vidare. Det är ju så vi gör. Nöjer oss med att ytligt betrakta världen, lita på experterna som betygsätter den, och sedan rusa vidare i jakten på nya svar. Deleuze och Guattari gör tvärt om. De tar frågan på största allvar och ägnar ämnet grundlig uppmärksamhet, de tar sig tid att reflektera och hamnar därför så småningom i geologin. Moralens ursprung står liksom livets att finna i materialiteten, som ger upphov till biologi, zoologi, kultur och moral. Det finns ingen kausalitet här. Processen går inte att räkna på och det finns inga svar i materien. Men materia är en del av helheten. Sammanhanget som moralen uppstår i består av en massa olika komponenter som måste beaktas om man vill FÖRSTÅ moral och hur moral fungerar.

Moralen är ett sammanhållet fenomen. Därför väljer Deleuze och Guattari som illustration till detta kapitel i 1000 platåer en bild på en hummer, en double pincher. Moral, kultur, kunskap, människa, allt handlar om relationer, om sammanhållande. Inget är något i kraft av sig själv. Det är utgångspunkten för denna förståelse av moral, som jag också använder när jag tänker kring bildning. Det handlar om sammanhang, om rörelse, om ömsesidig tillblivelse. Därför är frågorna alltid viktigare än svaren. Och därför är Deleuze och Guattari mina favoritfilosofer.

Deleuze och Guattari skriver: "As long as preestablished forms were compared to predetermined degrees, all one could do was affirm their irreducibility, and there was no way of judging possible communication between the two factors. But we see now that forms depend on codes in the parastrata and plunge into processes of decoding or drift and that degrees themselves are caught up in movements of intensive territorialization and reterritorialization."

Världen, moralen, kunskapen och kulturen frambringas, blir till i mellanrummen som skapas i dynamiken som uppstår mellan krafter som vill sammanhållning och krafter som vill upplösning. Terriotorialisering och deterritorialisering. Mellan form och innehåll, vilket för övrigt Sven-Erik Liedman skrivit en intressant och spränglärd bok om, Stenarna i själen, som symptomatiskt nog verkar vara slut på förlaget. Kulturen, kunskapen är i upplösning, paradoxalt nog är detta ett resultat av en utbredd jakt på kontroll, vilket bara visar att det aldrig handlar om antingen eller, utan alltid om både ock! Mellan, i dynamiska relationer, inom ramen för sammanhang, uppstår moral, förändras moral och påverkas vi människor av moral.

There is no simple correspondence between codes and territorialities on the one hand and decodings and deterritorialization on the other: on the contrary, a code may be a deterritorialization and a reterritorialization a decoding. Wide gaps separate code and territoriality. The two factors nevertheless have the same "subject" in a stratum: it is populations that are deterritorialized and reterritorialized, and also coded and decoded. In addition, these factors communicate or interlace in the milieus.

Jag ser mig själv genom dina ögon, och det gör du med, i relation till mig. Kulturen är det som finns mellan oss och inom ramen för helheten går det att identifiera en moral som aldrig är den samma, även om den alltid går att känna igen, som moral. Och allt, verkligen allt, KAN spela roll för tillblivelsen. Därför kan inget på förhand uteslutas ur analysen. Således är det inte så apart eller konstigt att rubriken på en text om moral innehåller ordet geologi. Det inser man om man tar sig tid att tänka bortom det givna, självklara och enkla. Skrapar man bara lite på ytan är det uppenbart att kunskap aldrig kan mätas och att inget är som vi tror innan vi börjar studera fenomenet på allvar.