Jag (du, vi)

Den som skriver detta är jag. Alla känner så, det är jag, som skriver, som läser. Det är jag som lever mitt liv. Det är jag som upplever världen, som allt kretsar kring. Jag, som begrepp och utgångspunkt för reflektion, är intressant på en massa olika sätt. Samhället består av en massa jag, och lika många du (även om du eller ni är fler, utifrån mitt perspektiv), och alla är del av samma vi. Dagen går i resandets tecken. Det finns tid över. Tar vara på den tiden. Läser ikapp, och skriver; om jag, du och vi. Reflekterar över människoblivandet, över det som GÖR oss till människa.

Människa är man inte, människa blir man. Och man blir människa på egen hand, i relation till andra och tillsammans. Samhället är ett resultat av en massa jag som umgås och interagerar med lika många du, som förenas i ett vi. Allt och alla påverkar varandra och vartannat. När jag säger det ekar juryn i ForskarFredag i huvudet, för att säga så, menade de, är inte vetenskapligt. För att det ska bli vetenskap måste man avgränsa sig, menade de och menar många. För hur skulle det se ut annars, om allt undersöktes? Så kan vi inte ha det. Fast om det är så, om det är det korrekta svaret? Hur gör jag då? Om mitt kunskapsmål handlar om kultur, som uppstår mellan, mellan människor och mellan människan och världen. Ska jag då bortse från det och göra som dem som hävdar att vetenskap är en och samma verksamhet över hela linjen? Ska jag anpassa mig efter makten, den normerande synen på vetenskap, eller ska jag följa kunskapen? Det senare, menar jag! I utövandet av vetenskap och i sökandet efter kunskap är jag bara lojal mot vetandet och låter mig bara ledas av kunskapsmålet.

Allt och alla påverkar varandra. Därför kan en undersökning om kultur aldrig avgränsas. Det är emellertid inget problem, för problem blir det först om och när jag hävdar att jag vet något om allt och alla. Det skulle aldrig falla mig in. Jag är intresserad av kultur. Jag studerar kulturens roll, dess karaktär och hur kulturen påverkar mig, samtidigt som jag (tillsammans med du) är medskapare av kulturen som vi har att förhålla oss till.

Jag kan alltså inte göra som jag vill, för jag lever i ett samhälle och samhället är alltid en kompromiss. Politiker som lovar frihet och allas möjlighet att välja är cyniska för det är ett omöjligt löfte, hur välkommet och eftertraktat det än är. Jag kan aldrig helt igenom få som jag vill, för jag lever tillsammans med alla andra i en värld med krympande yta och med begränsade resurser. Jag vill, alla vill, men jag kan bara förverkliga en högst begränsad del av mina önskningar. Jag måste ständigt kompromissa. Kompromissandes är ett centralt inslag i processen som gör mig till den jag är, även om jag inte är. Jag blir till genom att mötas, genom att leva, genom att växa upp, utbildas, skaffa erfarenheter, åldras. Allt kan påverka, om jag inte aktivt väljer att inte låta mig påverkas. Fast det är svårt, om inte omöjligt. Visst skulle jag kunna bli eremit. Jag kan bosätta mig i skogen och leva genom självhushållning. Men är jag då en människa? Jag menar att människa, per definition är ett kollektivt fenomen. Människa är en del av en relation, människa blir man tillsammans, genom att skapa kultur gemensamt, genom språk och kommunikation. Jag blir jag genom att stötas och blötas mot dig och alla andra, genom att konfrontera och tvingas hantera världen.

Jag lär känna mig själv genom att uppleva min kropp och genom att lära känna dess reaktioner på omvärlden och på andra människor. Och jag lär känna världen och mina medmänniskor genom min kropp. Livet och människoblivandet är resultatet av en ständigt pågående trial-and-error-process av ömsesidig tillblivelse. Jag vill en massa, men bara en bråkdel av det jag önskar mig kan realiseras, för jag är inte ensam. Att tvingas välja bort, anpassa sig och underordning är delar av livet. Valfrihet är en dröm, en omöjlig dröm. För jag må vara centrum i min värld, men jag är aldrig ensam. Jag delar livet, och är beroende av alla andra för min individuella överlevnad.

Ett slags skiss på en mänsklig mognadsprocess kan se ut som följer. Jag föds och uppfattar mig själv som en del av min mor. Jag har ingen uppfattning ännu om att jag är jag, men det tar inte så lång tid innan jag inser detta. Sedan, under en längre eller kortare tid är jag mig själv nog. För mig är det som om världen är jag och som om ingen annan än jag finns. Blundar jag försvinner världen och medmänniskorna. Den känslan går över med tiden, men många är sig själva nog genom hela livet. Jag, jag, jag är ett inslag i kulturen som växlar över tid, ibland är det mer utbrett ibland mindre. Jag vill välja! Jag vill inte betala skatt! Jag har min rätt att ... Jag! Ett sådant samhälle är kanske bra för mig, men det är förödande för allt och alla andra. För den som bara ser till sig är odräglig, det är en kulturell och vida spridd uppfattning. För att kunna leva med andra krävs att jag ger upp en del av min autonomi. Jag måste dela med mig, måste ge för att få. Och tillsammans blir jag starkare, det vet alla. Kultur och samhällen byggs gemensamt och står och faller med kraften i gemenskapen. Viljan att dela med sig och önskan att vara solidarisk, uppoffringen är vad som bygger samhällen, inte jag, jag, jag. Insikten om att vara en del av en familj, följs av insikten om att vara en del av en släkt, av ett samhälle, en nation. Och där stannar många i utvecklingen. Dit, till nationsgränsen, den egna religionen eller till människor med samma hudfärg, sträcker sig någras, oroväckande mångas, solidaritet och vilja att dela och offra. Sverigedemokraternas politik är ett slags kollektiv variant av jag. Det är oroväckande och utgör en kollektiv risk, för om man stannar där blir det svårt att se och förstå den andres behov. Alla dem som lever på jorden, utanför min horisont, kan offras. Det är första steget i ett tankeled som pekar i riktning mot ... ja, det överlåter jag till läsarens fantasi att beskriva.

Människoblivandet är en process som kan stanna vid jag, eller vid oss som är som jag. Det visades inte minst i valet och det har visat sig på andra ställen och många gånger genom historien. Men blivandet kan också utvecklas vidare, bortom jag, nationen, hudfärgen och religionen. Människoblivandet kan omfatta hela mänskligheten. Om man vill går det att tillägna sig en sådan syn. Det bjuder visst initialt motstånd, men det går. Dalai Lama, Ghandi, Nelson Mandela och andra har visat att det går, att jag har förmågan att se och förstå att jag inte bara är del av mänskligheten, utan även beroende av alla andra för min överlevnads skull. Vi är alla människor och som människa kan jag bara leva och verka här på jorden. Överleva kan jag kanske på en rymdraket eller på Mars, men det är också allt, för längre går inte att färdas under ett människoliv. Livet är här och nu, och det levs tillsammans, hur mycket jag än kanske önskar att det vore annorlunda. Detta går bevisligen att lära sig inse.

Processen kan dock tas längre än så. Det går att nå insikt om jaget som en del av livet på jorden. Jag är ett djur bland andra djur, en levande organism som lever i symbios med andra levande organismer. Jag behöver syre, har tarmarna fulla av bakterier och så vidare. Jag är inte isolerad, är aldrig autonom. Tänk vidare, processen slutar inte där. Teknologin som jag behöver för att leva ingår i ett system av teknik som samhället kräver för sin överlevnads skull. Utan glasögon, pendeltåg, kylskåp, ugn och böcker och datorer är jag en annan. Allt är en del av mig på samma sätt som jag är en del av allt. Det går inte att avgränsa mig från resten av helheten. Förstår man inte det, att kunskap om människan som individ och kulturvarelse kräver insikt om alla och allt annat, då blir det svårt att inse hur man ska kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Därför är detta inte bara fria fantasier. Denna bloggpost och de två efterföljande (om du och vi) handlar om förutsättningarna för ett hållbart samhälle, om vår gemensamma framtid.

Jag är också en del av Universum. Jag består av molekyler som skapats i avlägsna galaxer, av stjärnstoff. Även det går att nå insikt om, går att göra sig medveten om. Fast det kräver än mer än tanken om att vara en del av mänskligheten. För det kräver att jag blickar in i evigheten och att jag tar in min egen obetydlighet. Jag är ingen, eller bara ett sammanhållet fenomen som lever och existerar under ett ögonblick av ett ögonblick. Tiden må kännas lång. Mitt liv har bara börjat och det finns så mycket jag skulle vilja uträtta. Jag är mig själv närmast och kommer det till frågan om liv och död, jag då är det bara jag som finns. Fast tänker man så glömmer man att utan dig är jag noll och inget, är mitt liv meningslöst.

Jag blir jag i relation till och tillsammans med dig. Återkommer om några timmar med fler tankar, fast inte om mig, utan om du. Och sedan om vi.