Dagens Nietzsche, om friheter och viljans makt

Hemma och vänder. Efter några dagar på konferens som jag i min egen säng i natt, några timmar. När klockan ringde vid halv fem hade jag gärna somnat om. Hade jag helst sett att jag kunnat jobba hemma idag. Så är det nu inte. Har en full dag på jobbet att ro i land innan det bär av igen. Imorgon möte i Mariestad, sedan nattåget till Umeå. På fredag flyger jag hem till en helg i lugn och ro. Då kan jag vila, komma ikapp och hinna med att fira min dotter som fyllt år när jag varit borta, men sedan är det dags igen. Veckan därpå går även den i resandets tecken. Först en tur till Motala för att studera kanalturism och sedan Stockholm, innan den här höstens resandeperiod avslutas med en weekend i Helsingfors. Tycker om att resa och kan finna ro i förflyttningen, men när det blir som det blivit denna höst, när allt klumpas ihop och det nästan inte finns någon tid för vila mellan varven, då är det lite slitigt. Fast hellre det än ett liv utan nya intryck. Hellre rörelse och utbyte av tankar än stillhet och tystnad.

Tycker om att hantera frihet, under ansvar. Att på arbetsgivarens uppdrag vara ute och representera högskolan, mitt ämne och kunskapen. Tycker om att utmanas och få nya intryck, att slipa mina tankar mot andras insikter och nya kunskaper. Vill vara i rörelse på olika sätt. I stormens öga finner jag ro, kan jag hitta vägar fram, är jag fri. Därför gör det mig ont att se och oroas jag över, efterlysningar och bejakande av kontroll. Människan vill veta, vill välja och vill vara sig själv nog. Även om det står klart att detta är en omöjlig önskan, en dröm om en kaka som finns kvar efter att den ätits upp, hålls drömmen om frihet vid liv. Och här talar jag inte om frihet under ansvar, utan om total frihet, om frihet att välja och vraka, och om frihet utan ansvar. Ansvar får andra ta. Det är en gammal dröm, som redan Nietzsche dekonstruerade. Låt oss lyssna på vad han har att säga.

Den fria anden

24.

O Sankta simplicitas! I vilken sällsam förenkling och förfalskning lever inte människan! Man kan inte nog förvånas så snart man en gång fått upp ögonen för detta under! Hur har vi inte lyckats skapa ljusa, luftiga och fria rymder omkring oss! -- hur har vi inte förstått att skänka våra sinnen fripass till allt ytligt, vårt tänkande ett gudomligt begär efter lättfärdiga språng och felslut! -- hur har vi inte från början förstått att bevara vår ovisshet för att i en närmast ofattbar känsla av frihet, obetänksamhet, oförsiktighet, hjärtlighet och livsglädje kunna njuta av livet!

Kanske är det så att man måste göra sig fri för att kunna njuta av livet? Kanske måste man glömma och gå vidare, eller bara låta bli att ta in vissa kunskaper och insikter? Det krävs absolut en stark vilja och en väl utvecklad förmåga att inte fastna i grubblerier för att kunna vara närvarande här och nu. Livet är fyllt av faror och ingen går säker, inga garantier finns, för något. Utom en sak, slutet på livets resa, som ingen undgår. Alla vet vart vi är på väg, men att tänka för mycket på det leder inte till något gott. Kanske är det därför förmågan att glömma och tränga bort finns och är så pass utvecklad? För annars kan vi inte ta oss vidare och överleva? Förklaringen må vara enkel, men det betyder inte att glömskan, förnekelsen eller obetänksamheten är bra för oss, som individer eller samhälle.

Hur ser det ut inom vetenskapen? Det ju en sak att enskilda förnekar och drömmer om enkla lösningar och en helt annan att vetenskapen gör det. Men vetenskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. Forskare är också människor. Det glömmer både allmänheten och forskarna, ofta. Och det är olyckligt, för det gör att kunskapen som beslut som påverkar framtiden påverkas av villfarelsen om att människan är fri och utan ansvar.

Och först på denna numera fasta och granitartade grund av ovetenhet har vetenskapen tillåtits resa sig, -- viljan till vetande på grundval av en mycket mäktigare vilja, nämligen viljan till icke-vetande, ovisshet, osanning!

För att kunna vara säker krävs en utvecklad förmåga att förneka. Världen är komplex och oöverblickbar, men vetenskapens uppdrag är att skapa visshet och kontroll. Det är ett omöjligt uppdrag, alla vet att det är så. Ändå tar begäret efter makt och sanning över och utplånar tvivlet. För den forskare som tvekar kan inte räkna med att få folkets stöd och utan stöd blir det svårt att få medel att forska för. Någon annan träder då in på scenen. För så ser det ut. När begäret är starkt och viljan att veta, inte hur det är egentligen, utan att det är som man önskar att det vore, kickar in. Då är människan bara ett rö för vinden. Viljan är starkare än intellektet. Därför blir det så här och ser det ut som det gör.

Vetenskapens grund är aldrig mer solid än kulturen som den utgår från. Och kulturen är resultatet av massans samlade önskningar och insikter, handlingar och kollektiva överenskommelser. Om tillräckligt många vill kan ingen studie i världen hindra kraften som ligger i önskan att få som man vill. Vill jag välja letar jag bara efter studier som bekräftar det jag redan vet. Det djävulska i upplägget är att det inte handlar om någon dikotomi, om antingen eller. Om att veta eller o-veta, om sant eller falskt.

Inte som dess motsats, utan -- som dess förfining! Måtte även språket, här liksom på andra håll, förbli plumpt och fortsätta att tala om motsatser där det egentligen existerar gradskillnader och ett antal subtilt skiktade nivåer; måtte den inpiskade moralens tartufferi, vilket numera tillhör vårt oövervinnliga "kött och blod", förvända orden i munnen på oss vetande: emellanåt inser vi och skrattar åt hur just den bästa av vetenskaper söker hålla oss kvar i denna förenklade, rakt igenom förkonstlade, tillrättadiktade, tillrättaförfalskade värld, och hur den ofrivilligt-villigt älskar villfarelsen, eftersom hon, den levande, -- älskar livet!

Gradskillnader handlar det allt som oftast om. Inte dikotomier! Vi vill att skillnaden ska vara tydlig, för då blir livet enkelt. Därför upprätthålls och bejakas drömmen om det enkla, det klara, det entydigt överblickbara och människans frihet att välja och livet handlar om att på helt egna meriter bygga sin karriär och sitt liv efter eget skön. Den som lyckas lyckas för att hen är exceptionell. Och den som misslyckas har sig själv att skylla. Så ser tankebilden ut. Så upprätthålls drömmen om människans fria vilja. Som en dikotomi, antingen eller. Fast egentligen handlar det om gradskillnader, och om slump. För att lyckas krävs hårt arbete, men det betyder inte att det är en garanti, för världshistorien är fylld av exempel på hårt arbetande människor som aldrig lyckades.

Att älska livet är djupt mänskligt och även vackert. Men att förneka saker som är avgörande för vilka beslut som tas och vilka konsekvenserna blir, är förödande. En sådan kärlek är att omfamna livet med en björnkram som riskerar att ta död på det enda vi människor har och håller kärt. Därför är det viktigt att reflektera över dessa saker. För livets skull och för att kunna njuta mer av allt man håller kärt.

Om friheten används för förnekelse, hur sårbara blir vi inte då? Om samhället byggs på villfarelser, hur ska då jorden kunna överleva och även i framtiden vara en plats för människor att bejaka sin kärlek till livet på? Bara för att man vill betyder inte att det går! Oavsett hur stark viljan än är kan den aldrig någonsin övervinna naturlagarna.