Slump

Slumpen. Veckans Kobra handlade om detta högintressanta och helt avgörande momentet i kulturen, livet, världen. Tyckte dock de missade något avgörande i programmet, att det fanns saker som togs lite väl lättvindigt för givet. Programmet var intressant, men man närmade sig frågan på fel sätt tycker jag. Slump presenterades som något som styr. Det är inte så jag ser på slump, inte så jag förstår detta gäckande inslag i tillvaron. Det talades om slumpen som något som går att förstå eller förklara.

Det är så vi brukar närma oss världen och kunskapen, som något som går att förklara. Vetenskapen och filosofin ses som verktyg för att förklara och ge svar, på alla frågor som nyfikna människor kan tänka ut. Allt som överhuvudtaget går att undra över tas för givet att vetenskapen kan besvara, och kan vetenskapen inte förklara, eller om svaret är obegripligt, är det vetenskapens fel. För viljan att veta är en av de starkaste krafterna människorna känner. Den överträffas bara av viljan till makt, och önskan att vara vid liv. Det är emellertid inte så jag ser på vetenskap. Jag ser vetenskap som en uppsättning verktyg, som metoder att försöka nå insikt och förståelse. Några garantier för att arbetet resulterar i några svar finns inte, och det går heller inte att garantera att svaret blir begripligt. Det menar jag måste vara utgångspunkten för all vetenskap.

Slumpen har med denna min syn på vetenskap att göra. Slumpen är en central komponent i min syn på kultur, på kunskap och på världen vi lever i. Min syn på slump handlar inte om att det är något som styr, ett gudomligt inslag som bestämmer över hur det ska bli. Livet och kultur är varken en plan som förverkligas, ingen process som styrs mot ett mål, eller en ödets nyck. Kultur är förändring. Om jag bara får använda ett enda ord för att tala om kultur väljer jag förändring. Slumpvis förändring på underliggande nivåer som ger effekter på högre skalnivåer. Kultur är ett emergent fenomen, resultatet av förändring av delarna och relationerna mellan delarna som helheten byggs upp av. Ända ner till de där svängande strängarna, som jag inte vet speciellt mycket om.

Slumpen har inget med det som sker på den övergripande nivån att göra. Slumpens verkan har med delarna och deras inbördes relationer att göra. Slumpen är det moment som förändrar dynamiken i helheten, det som får förändringens rörelse att tippa över åt än det ena, än det andra hållet. Ju större system och helheter vi har att göra med desto trögare går det och ju mer krävs för att förändringen ska bli synlig. För mig kan en strilande dator göra att jag missar tåget, vilket gör att jag kommer sent till min jobbintervju som leder till att någon annan får jobbet, men detta påverkar inte kulturen nämnvärt. Två skott på Sveavägen, riktade mot Sveriges stadsminister får dock konsekvenser för Sverige. För världen spelade det mindre roll, vilket dock två plan som kraschade in i världens mest symbolmättade byggnader gjorde. Även om dessa händelser var noga planerade fanns dock aldrig några GARANTIER för att illgärningarna skulle "lyckas". Det finns aldrig några garantier för något i livet, kulturen eller världen. Det är så jag vill se på slump, inte som något som styr, utan som ett ständigt närvarande osäkerhetsmoment. 

Slumpen går aldrig att eliminera. Den är ett slags bakgrundskonstant. Ett oundvikligt moment. Den går dock att räkna på, men aldrig räkna med. Slumpen kan inte kontrolleras, bara accepteras. Det är utgångspunkten för alla studier av kultur, en premiss för arbetet. Hade slumpen inte funnits eller om den fungerat på något annat sätt hade världen sett annorlunda ut, helt annorlunda. Vi kan önska oss en annan värld, men faktum är att vi har den värld vi har. Detta betyder absolut inte att vi måste acceptera världen som den ser ut idag. Världen förändras, liksom kulturen och du och jag. Förändring är rörelse och även om rörelsen inte kan styras mot ett på förhand definierat mål går dess riktning att påverka, på marginalen. Exakt vilket utfallet blir går dock aldrig att bestämma. Palmes mördare lyckades i sitt uppsåt, liksom de som kapade planen och flög in dem i World Trade Center, men ingen av dem kunde veta något om vad som skulle hända sedan.

Detta är insikter som måste tas på största allvar, om vi vill skapa en bättre och mer hållbar värld. Hur den ska se ut kan vi aldrig enas om, men vart vi vill, vilka visioner vi har går att nå hyfsad koncensus kring. Och när vi gjort det kan vi se vad som saknas och utföra handlingar, där vi har kontroll och kan göra val, som pekar i riktning mot den gemensamma visionen. Detta är handlingar som kan utföras av alla i vardagen, och det går att överföra på politiken. Det handlar om ett förhållningssätt till livet, världen, kulturen och kunskap. Det handlar om att skaffa sig en rimlig uppfattning och definition av slumpen som finns och verkar överallt, alltid. 

Har idag börjat på en ny bok med arbetstiteln: Studier av rörelse, i rörelse. Det är en bok som handlar om hur man kan studera kultur, hur man kan förstå livet och se på kunskap. Denna syn på slumpen är en av bokens grundtankar, ett av dess underliggande teman. 

Gårdagens toppar och dalar

Gårdagen, tänker på den. På många sätt en helt vanlig dag. Jag gick upp tidigt, klockan fem. Tog bussen ner till centralen. Läste Nietzsche, drack kaffe och påbörjade en bloggpost. På tåget fortsatte jag skriva, så blundade jag lite. Efter en rask promenad mellan tågstationen och högskolan avslutade jag texten och publicerade den här. Sedan svarade jag på lite mail. Därefter seminarium. B-uppsatser i företagsekonomi. Sedan lite fler mail och annat, samtal med kollegor om än det ena än det andra. Promenerade i eftermiddagssolen tillbaka till stationen. I väntan på tåget twittrade jag lite, om studenternas insatser. Ville dela med mig av glädjen, och uttrycka oro över dagens studenters svårighet att skriva texter som fungerar. Tåget var lite sent, men det gjorde inte så mycket. Kollade Facebook. Såg att VR presenterat årets "vinnare" av forskningsmedel och att några av vännerna uttryckte glädje. Jag söker inte den typen av pengar längre, så det var lätt att glädjas för deras skull. Kloka och duktiga forskare, som nu får chansen att forska om angelägna frågor. På tåget mellan Trollhättan och Göteborg befinner man sig i radioskugga på mitten av sträckan. När jag kom till Göteborg och kollade Twitter såg jag att det var närmare 50 notiser kopplade till min tweet om studenter och skrivande. Hela kvällen igår utbyttes tankar och reflekterade en hel massa människor i flödet om den brännande och angelägna frågan: Vad håller på att hända i samhället? Varför kan studenter och elever inte skriva, när de uppenbarligen kan tänka och tala?

Vaknar idag, pigg och utvilad, till en dag vid skrivbordet hemma. Inga krav. Bara skriva. Börjar om en stund på allvar arbetet med nästa bok, vars arbetstitel är, Studera rörelse, i rörelse. Börjar dagen med en kopp kaffe. Läser tidningen. Och fastnar för Andres Lookos krönika, som tar mig tillbaka till gårdagens upplevelser och utbyte av tankar. Han skriver.

Jag skrev en recension av supermegastjärnan Taylor Swifts nya album för några dagar sedan. Den var inte speciellt positiv.

Texten hade egentligen väldigt lite med Swift i sig att göra – men desto mer med en allmän oförståelse inför det förra decenniets allt accelererande vurm för alla former av försäljningssuccéer.

Av bara farten har denna vurm fått fortsätta växa sig än mer vedertagen trots att vi redan har avverkat fyra år av nästa årtionde. Konsensus säger fortfarande att störst och rikast automatiskt är ungefär lika med bäst.

Ibland behöver alla former av kultur motreaktioner. Det harmlösa simon cowellska popidol-landskapet som bredde ut sig under 00-talet har sedan länge nått sin kulmen, men då ingen synlig revolution egentligen har skett så tillåts den ostört bara fortgå.

Kan inte låta bli att tänka på gårdagens guldregn över landets forskarelit. Det jag tänker på är nyheten och glädjen och att det är den som alltid uppmärksammas. Idag bjuds det på tårta och hurras det på landets lärosäten, det vill säga på avdelningar och institutioner där det finns forskare som dragit in medel. Och lärosätena har verkligen anledning att jubla. Deras anställda har på sin fritid (i princip, för ytterst få har tid i tjänsten för att söka medel) gjort det nödvändiga förarbetet till och skrivit ansökan, vilken för att bli lyckosam kräver en massa tid i anspråk. Alla forskare som inte fick medel, men som ändå lagt ner tid och energi på sina ansökningar, och det är den förkrossande majoriteten. Jag känner för dem, för jag har själv varit en av dem. I besvikelsen över att ens (gratis)arbete inte gett utdelning kan det vara svårt att glädjas på riktigt. Men som sagt, lärosätena gläds, för de får utan egen insats (ibland mer än) hälften av summan som ansökan tilldelas. Idag är det alltså fest. Mest pengar är även i forskarvärlden ungefär lika med bäst. För vad är det man firar? Ibland låter det som det handlar om Nobelprisutdelning, men det som firas är att pengar som möjliggör forskning har tillfallit några forskare. Det är inga forskningsinsatser eller banbrytande resultat som presenterats.

Missförstå mig inte. Jag är glad för mina kollegors skull och jag har inget att vara bitter över, för jag söker inga pengar. Det jag vänder mig mot är synen på forskarkompetens som ansökningsförfarandet utgår från. Det är de bästa ANSÖKNINGARNA som premieras och även om jag vet att de jag känner som fått pengar är kompetenta forskare betyder det inte automatiskt att den som lyckas i ansökningen är bäst på att forska. Vill påminna om att det ytterst sällan händer att någon kallar till presskonferens när resultaten av forskningen presenteras. Det är när pengarna rullar in eller när en artikel blivit ANTAGEN som det jublas, för det är detta som räknas idag. Inte kunskapen, resultatet av arbetet som forskare utför. Det är olyckligt och jag tror inte det gynnar Sverige som KUNSKAPSnation. Det gynnar lärosätenas ekonomi och enskilda forskares karriärer. Förhoppningsvis leder det ÄVEN till ny och viktig kunskap, men det finns inget i SYSTEMET som garanterar detta. Det bygger på fromma förhoppningar.

Ser ett samband här, mellan kunskapssynen inom forskningen och studenternas svårigheter att skriva. För dagens skola och utbildningssystem premierar också annat än kunskapen. Formen är viktigare än innehållet. Hittar en text på Expressens opinionsbloggar där Gustav Fridolins tal till landets lärare analyseras. Det är Ann-Charlotte Marteus som skriver.

Hur ser en typisk svensk lärare ut? Efter att ha sett utbildningsminister Gustav Fridolins ”hälsning till Sveriges lärare” drar man lätt slutsatsen att fröken/magister Svensson är tolv år gammal. Eller, alternativt, en överkänslig, naiv och trögtänkt spillra till människa på gränsen till nervsammanbrott.

Föreställ er att sjukvårdsminister Gabriel Wikström höll ett tal till Sveriges läkare med samma övertydliga intonation, ömsinta tilltal och nedlåtande uppmaningar: ”Våga vara stolt över att du är läkare!”, ”Tro på dina patienter!”, ”Ställ upp på dina kolleger!”, ”Snacka gärna skit om mig och andra politiker, men tala inte skit om varandra!” Och kritisera gärna ”dumma” politiska beslut.

Eller föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är kort sagt omöjligt att tro att Fridolin talar till en kår av vuxna, intelligenta, självständigt reflekterande akademiker – som har hand om det svenska utbildningsuppdraget, för Guds skull!

När jag lyssnar på talet kan jag inte annat än hålla med. I sak finns det egentligen inget jag vänder mig mot, men det är något med tonen som gnisslar, något i synen på lärande på läraren och synen på lärande som är djupt problematiskt. Där Jag Björklund satte sig över och ibland på lärarna, med sin syn på kunskap (att den är det samma som Nobelpris), där sätter sig Fridolin på huk, lägger huvudet på sned och säger: Våga vara stolt! Du har världens viktigaste arbete! Ja, jo, om det var där skon klämde, då är så klart den typen av påpekanden viktiga. Men är det så man bygger en kunskapsnation, genom att spela in en film där man staplar självklarheter på varandra? Nej det är det inte! En kunskapsnation kan bara byggas genom att samhället som helhet litar på lärarna. En KUNSKAPSnation kan aldrig bli starkare än sin syn på kunskap och lärande. Därför påminner jag om glädjen på landets högskolor idag, om betygshets och fokus på examina och genomströmning, om övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet och att elev- och utbildningspengar leder till en mer effektiv verksamhet. Form, form, form!

Lärande är en MÖDOSAM process, vilket visar sig på landets tekniska högskoleutbildningar, dit studenterna kommer med toppbetyg men tvingas inse hur lite de vet och kan i förhållande till tidigare generationer nyantagna studenter. Lärande handlar bara undantagsvis om glädje. Fridolin talar om lycka och lust, men när jag tänker på min dotter och hennes år i skolan är det allt annat än lust jag minns. Igår hörde hon dock av sig och var glad, för hon känner att det börjar lossna, att hon får uppskattning från sina lärare på högskolan. Hon har upptäckt att hon kan skriva, att hon kan uttrycka sig i skrift. Att hon idag är glad och känner tillförsikt, att hennes talang har hittat hem, är jag enormt tacksam. För jag mins hennes tårar. Hur hon slitit och jobbat, ofta i motvind. Hur satt på sitt rum, timme efter timme och kämpade med en text. Det gör ont att tänka på hennes tårar när hon omgående såg på mig att texten och språket inte fungerade. Besvikelsen då vet vi dock båda är en förutsättning för framgångarna idag. Och jag tror att hon tycker det är mödan värt. Om detta talas det aldrig, bara om lusten och framgångarna. Det är problemet med dagens skola och den högre utbildningen, att man dels fokuserar på formen, dels på russinen i kakan.

Igår på seminariet var det B-uppsatser som ventilerades. Och jag har sällan fått vara med om så många och så bra opponeringar och presentationer av texterna som igår. Det var en fröjd att få lyssna och dela i samtalen, för det handlade om kunskap, innehåll och värdet av vetande. Jag gick till seminariet nedstämd och uppgiven, för jag hade läst studenternas texter. Och det var allt annat än upplyftande. Det var bitvis rent ut sagt bedrövligt. Att påpeka detta för studenter, att vara den som talar om för dem att deras språk och texter inte fungerar, är det absolut mest riskabla momentet i mitt arbete. Och av diskussionen på Twitter igår är jag inte ensam. Den som bryr sig och som tar ansvar måste vara beredd på att möta motstånd och få skit. Inte bara från elever och studenter, utan från skolledningen och föräldrarna också. Formen är viktigare än innehållet. Våga vara stolt säger Fridolin. Över vad undrar jag? Vad ska jag vara stolt över när jag bara får stöd från de av kollegorna som också bryr sig? Lärande är en kollektiv angelägenhet och bara om alla bryr sig och förstår vad som krävs för att utveckla kunskaper kommer Sverige att kunna hoppas på att vända den nedåtgående trenden.

När jag några timmar senare lämnade seminarierummet var det med påtaglig lättnad och stor glädje. För även om jag var kritisk till studenternas texter kunde vi tala om detta i en kamratlig anda och de förstod mig och att allt jag säger gör jag av omsorg om dem, inte för att de ska klara sina poäng, utan för att de ska lyckas i livet. Jag mötte glädje och tacksamhet från studenterna igår och jag är övertygad om att de nu vet vad som krävs av dem och att de kommer att växa framöver, när de själva märker hur viktigt det är att kunna skriva. Skrivandet är nycken till samhället och kunskapen, för det så vi förmedlar tankar och utbyter insikter. Det är det som utgör kittet i alla kunskapsnationer. Innehållet, kunskapen, resultaten. Däri finns möjlighet att känna glädje, men det finns inga garantier och utan möda, svett och ibland även tårar och besvikelse går det aldrig! Den synen på kunskap lyser med sin frånvaro i Fridolins tal, i skolan idag och i samhället. Det är den som har mest pengar som är ungefär lika med bäst. Det är ytan och formerna som räknas, inte innehållet. Och så länge den synen är den dominerande spelar det ingen roll hur stolt jag är.

Det som behövs för att vända utvecklingen är att fler tar avstånd från enkla lösningar, att fler delar på bördan som det innebär att stå upp för och försvara kunskapen. Jag gjorde min dotter besviken genom att vara ärlig mot henne, inte hennes lärare. Av dem mötte hon bara uppmuntran. Det är enkelt att vara positiv, men är det bra och leder det till kunskap och BESTÅENDE lycka? Nej, det gör det inte. Den som ska tillägna sig abstrakt kunskap, eller som ska utveckla förmågan att skriva kan inte räkna med att resan blir enkel. Lärande handlar mer om att bestiga ett berg och glädjen infinner sig först när man är på väg ner för berget, först när man lyckats ta sig igenom strapatserna. Orkar man inte vara uthållig och förstår man inte att det är vad som krävs kommer man att skjuta på den försvarslöse och ensamme budbäraren: Läraren. Våga vara stolt, nej det vägrar jag att göra. På samma sätt som jag vägrar skriva ansökningar. Jag vågar däremot stå upp för kunskapen!

Dagens Nietzsche, om abstrakta sanningar och förmedning av forskningsresultat

Hur kommunicera resultat av forskning, vetenskapligt grundade insikter? Den frågan måste forskare ta tillbaka makten över, om det nu verkligen är kunskap och vetande vi vill ha. Och med vi menar jag vi människor som lever och verkar här och nu, vi som bygger samhället tillsammans. Vill vi veta kan vi inte på förhand bestämma hur svaret på frågorna ska se ut, för då har vi begränsat forskningen, bakbundit forskarna. Om den som forskar inte får avgöra hur resultaten ska förmedlas riskerar forskningen att bli meningslös, för om det gick att på förhand avgöra den typen av frågor behövdes inga forskare. Påminner än en gång om att forskning handlar om det vi INTE vet, och att forskare rör sig i okänd terräng.

När jag kastar mig över ett problem, när jag med liv och lust engagerar mig i en fråga, när jag verkligen vill veta, aktiveras stora krafter och i sökandet efter svar och förklaringar använder jag all den kunskap jag har och kan få tillgång till, och det jag ännu inte förfogar över försöker jag uppfinna. Svaret på frågan eller kunskapen, resultatet av forskningen, är det enda jag bryr mig om som forskare och i forskningen, är det enda som räknas när jag verkligen vill veta. Om jag ska använda metoder och verktyg som någon annan BESTÄMT på förhand att jag MÅSTE använda, även om jag med stöd i forskning och erfarenhet kan visa att det är meningslöst, kontraproduktivt eller leder i helt fel riktning, är det inte FORSKNING jag sysslar med. Det enda jag gör då är att mot bättre vetande, bränna skattemedel. När jag inte får forska på riktigt gör jag av med våra surt förvärvade pengar på ett arbete som är meningslöst och som inte leder till bättre kunskap. Trots att jag är docent och med stöd i många års forskning, egen och andras, kan bevisa att regleringen av forskningen är djupt problematisk, kan och får jag inte forska på det sätt jag som forskare finner bäst. Kanske är den insikten, den känslan, den allra jobbigaste att hantera. Känslan av att leva med och tvingas hantera krav på prestation, utan att få använda de resurser jag har till mitt förfogande, för att "så är det bestämt", "sådana är reglerna".

Forskning igen alltså, ännu en bloggpost på det temat. En lätt uppgiven text. Men jag skriver den inte för att gnälla, jag skriver den för att förmedla resultat av kulturvetenskaplig forskning kring akademisk kultur och forskningens vardag och villkor. Vi säger oss vilja bygga en KUNSKAPSNATION, och det vill jag med. Faktum är att det är få saker jag hellre lägger min tid och energi på. Därav frustrationen. Jag kan och jag vill och det behöver inte kosta mer, kanske det till och med blir billigare, men jag får inte. För att någon, av helt orimliga skäl och utan grund i någon som helst forskning, har bestämt att, forska, det gör man på det här sättet. Det är 11 år sedan jag disputerade och fick mitt "forskarkörkort", men jag är fortfarande inte betrodd att använda bilen jag lovades under utbildningen. Är det konstigt att jag är frustrerad? Tala då om det för mig, för jag vill inget hellre än att slippa känna som jag känner; lurad! "Så du trodde att du skulle få använda kunskaperna vi gav dig, för att forska på egen hand?". "Glöm det!" Ja, jag trodde det. Och jag gör det också, men på min fritid, för egna pengar och jag sprider resultatet via egna kanaler. Det ger viss personlig tillfredsställelse, absolut. Men vetskapen om att min lön betalas av skattemedel och att kunskaperna jag har alltså inte kommer samhället till gagn på det sätt de skulle kunna göra, stör mig. Vi säger att vi vill ha fler forskare och att forskning är viktigt, men vi litar inte och lyssnar inte på forskarna. Det största problemet är dock att vi inte ser att det är så och att vi till och med förnekar fakta, att den som påpekar sanningen om sakernas tillstånd fördöms. 

Det är inte utan att jag känner mig som Nietzsche ibland. Känner i alla fall igen mig i hans frustration över att inte nå fram. Hans otålighet är min och hans oförmåga att hejda flödet av tankar känner jag djup sympati för. Nietzsche lär mig oerhört mycket. Inte för att jag passivt och okritiskt lyssnar och tar till mig av det han skriver, absolut inte. Jag lär mig genom att jobba med verktygen jag hittar i hans texter, av hans sätt att tänka och närma sig världen. Han ger mig inga svar, för han levde i en helt annan tid, men han ger mig nycklar till förståelsen jag mödosamt jobbar mig fram till genom att leva och verka här och nu, tillsammans med alla andra. Forskning handlar för mig lika lite som för Nietzsche om att göra karriär. Jag håller på med det jag gör för att jag vill lära, veta och förstå. Inte för att få utmärkelser eller beröm. Jag är i akademin för kunskapens skull och likt en nomad som följer tillgången på mat följer jag vetandets väg, dit den tar mig. Känner igen mig i följande aforism av Nietzsche.

En sak som förklaras upphör att angå oss. -- Vad menade den Gud som tillrådde: "känn dig själv!" Betydde det månne "sluta upp med att angå dig själv!" "bli objektiv!" -- Och Sokrates? -- Och den "vetenskapliga människan"? --

Det så jag känner det, som att samhället vill att jag ska fortsätta förklara det jag redan förklarat minst en gång, ofta många gånger. Även om det inte angår mig. Varför inte lyssna och lära första gången? Varför framhärda? Varför inte låta mig söka svaren där jag vet att de finns? Jag vill att forskningen ska vara angelägen och för att vara det måste den handla om det vi inte vet, inte som nu om det vi "vet" men saknar bevis för. Jag kan inte uppbåda kraft och energi åt meningslöst arbete, vilket forskningen blir i praktiken om den inte får handla om att söka ny kunskap. Vi säger att vi vill veta, men ju mer vi vet desto mindre bryr vi oss, för vi lever i villfarelsen om att vi snart vet allt. Det gör  vi inte. Betänk att mänsklighetens historia bara är ett ögonblick av ett ögonblick av Universums historia. Utifrån människans mått må våra framsteg vara stora, men ur evighetens perspektiv är vårt vetande snudd på meningslöst. Vill vi ens veta? Vet vi vet, på riktigt? Till vad ska vi ha kunskapen, egentligen? Den typen av frågor skulle jag vilja ägna mig åt, för det är frågor utan givna svar. Frågor vars svar förändras över tid. Det är frågor som handlar om mitt forskningsområde, kultur. Frågor vars svar inte självklart är begripliga, även om de är förenklade så mycket det bara går. 

Den forskning jag bedriver handlar om kultur och kultur är enkelt, men just därför oerhört svårt. För å ena sidan lever och andas vi alla kultur, men å andra sidan gäckar den oss. Så fort vi närmar oss svaret försvinner det som sand mellan fingrarna. Kultur som vetenskapligt problem är abstrakt, motsägelsefullt och inte sällan paradoxalt. Det är vad jag kommer fram till, det är resultatet av min forskning, resultatet av mödosamt arbete. Men svårigheten att forska om kultur är noll och inget i jämförelse med svårigheten att sprida resultaten.

Ju mer abstrakt den sanning är som du vill lära ut, desto mer måste du förföra sinnena till den.

Att förmedla kunskap på ett på förhand bestämt sätt, vi en och en enda, rigid kanal fylld av formaliaregler, det är omöjligt. Ändå tvingas vi forskare underkasta oss maktens direktiv och regler. Är det någon som blir förvånad om jag säger att det inom forskningen sprider sig en cynism på grund av sakernas tillstånd, som en följd av rådande regler? Hoppas inte det, men det är det trista sanningen. Forskare gör som de blir tillsagda och gör som i Sovjet, det vill säga producerar det som systemet vill ha, helt i enlighet med maktens önskningar. Det produceras artiklar i en aldrig tidigare skådad omfattning och ju fler desto bättre. Igår krävdes tio publikationer, imorgon hundra, för att kunna bevisa sin kompetens. Samma sak i skolan, där betygen ökar samtidigt som alla indikationer pekar mot sjunkande kunskaper. Inflation, vi är på väg mot hyperinflation, av kunskap. Själva grunden för kunskapssamhället håller på att urholkas, paradoxalt nog av kunskap och med (av och inom systemet) framgångsrika forskares goda minne.

Kulturvetenskapliga sanningar och forskningsresultat är abstrakta, men för att erkännas som forskningsresultat måste de först kokas ner till en förklaring som leder till att kunskapen slutar vara angelägen och användbar. Sedan måste resultaten rensas från allt vad sinnlighet heter. Evidens är det enda som räknas, objektiva fakta, siffror. Och den kartan gäller även om verkligheten uppenbart inte stämmer överens med kartan. Det är därför inte forskning vi sysslar med, det är reproduktion av makt.

Människan är inte längre alltings mått, hen anser sig stå över allt sådant. Hybris, någon? Hallå, ropar jag ensam i öknen ...

Samverkan är så mycket mer än ett ord

Ska tala idag, på en konferens. Sex, unga och skolans roll heter den och den arrangeras av Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa i Västra Götaland och Pedagogiskt Centrum, GR Utbildning. Ett ansvarsfullt uppdrag på många olika sätt. Jag ska tala innan lunch och avslutar föreläsningspasset på förmiddagen med att sätta igång tankar som deltagarna på konferensen sedan kan använda på eftermiddagen när de ska delta på seminarier och workshops på följande teman: Sex eller juridik, hur hänger det ihop? Prata säkrare sex, Att skapa samtal genom spel, Omvärldskoll från ungas skärmar -- hur möter vi dem? En skola för alla -- är det möjligt? "Det spelar ingen roll vem som håller i det, bara det inte är en dryg jävla typ". Publiken består av lärare, och detta är som jag förstår saken ett led i deras fortbildning. Överväldigas lite när jag, min vana trogen, sitter på ett café och laddar här innan, för jag kommer att möta runt 300 lärare, som var och en av dem träffar runt 25 barn och unga. Det jag säger kan alltså teoretiskt påverka uppåt 10000 (med reservationer för felräkning) människor. Det förpliktigar och jag tar uppdraget på största allvar!

Samverkan ska jag tala om, begreppet samverkan och den bortglömda kraften i samtalen som det finns allt mindre tid för i dagens samhälle. Utgångspunkten för anförandet är boken som nu har lämnats iväg till fem förlag och som jag lite ser som mitt livsverk. Samtal är något jag sysslat med, på mitt, kulturvetenskapligt, teoretiska sätt, under många år nu. Min ingång till alkohol och droger är samtal, liksom till arbetsintegrerat lärande och boken handlar om kultur som samtal. Ämnena kan tyckas disparata, men alla förenas av strävan efter hållbarhet. Sex och samlevnad har jag inte forskat om, men jag kan enkelt se att det är en viktig aspekt av hållbarhet det med. Samverkan, hur är det möjligt, skulle titeln på anförandet kunna vara. Min förhoppning är att jag ska kunna väcka tankar som kan leda till handling, till möten och till samtal över gränser.

Publiken består av lärare och annan personal som möter unga, av människor med olika utbildning, bakgrund och position. Den samlade kompetensen på konferensen är med andra ord stor. Om deltagarna inte kan samtala med varandra, om erfarenheter och tankar inte kan utbytas mellan dem är kunskapen dock liten, jämfört med vad som händer om man lyssnar på varandra och tänker tillsammans. Det är kanske ett omöjligt uppdrag, men det är detta boken handlar om och det är detta jag fått förtroendet att tala om, samtalets möjligheter. Hur skapas kunskap, i möten, mellan människor? Uppdraget är en utmaning eftersom vi lever i ett samhälle där evidens är den allenarådande (kunskaps)valutan. Fakta, fakta, fakta är det enda vi är intresserade av. Har vi problem efterlyser vi information. Jag hävdar dock att vi redan vet tillräckligt. Det som behövs för att lösa den typen av problem som konferensen handlar om är samverkan och ömsesidiga utbyten. Vi behöver lyssna mer på varandra, för det är nyckeln till ett hållbart samhälle och hälsa.

När det inte finns tid, när allt och alla kontrolleras, när kraven på PRESTATION och EFFEKTIVITET läggs på allt fler aspekter av levt liv och nästlar sig in i och påverkar allt fler verksamheter minskar möjligheten till möten och utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta gör att vi oftare och lättare går in i roller. Det är så vi möter varandra allt mer och allt tydligare idag. När det inte finns utrymme för misstag, när allt fler kontrolleras allt mer, kommer samverkan mellan oss människor att allt mindre att handla om mänskliga möten. Det är särskilt olyckligt om man arbetar med sex och ungas hälsa, men det är lika illa inom mitt område, vetenskapen. Där samtalas det allt mindre och debatteras det allt mer. Och det ser jag som en konsekvens av att roller allt mer möts, istället för människor. När kvaliteten ska höjas i den högre utbildningen efterlyser man fler disputerade lärare, istället för att ge lärarna som finns och verkar på högskolan uppmuntran och ökade möjligheter att göra ett bra jobb. Formella meriter ges företräde framför mänskliga kompetenser. Det som går att mäta och utvärdera är viktigare än det som faktiskt händer i mötet mellan människor, i klassrummen och vardagen.

Det debatteras allt mer, för det är ett effektivt sätt att avgöra snart sagt alla typer av frågor. Och visst kan det finnas en poäng att låta partiledare mötas i en polariserad debatt, för att enkelt kunna avgöra vad som skiljer dem åt. Men när det handlar om komplexa frågor som sexualitet, eller kultur som är mitt forskningsområde, är debatten kontraproduktiv. Debatten är ekonomiskt effektiv, visst är det det. Men är formen verkligen viktigare än innehållet? Jag vägrar tro att det är så vi tänker. Därför har jag skrivit min bok om samtal och därför är jag tacksam för att jag fått förtroendet att tala på konferensen, för jag tror på kraften i samtalet, i möten mellan människor.

Att tala om samtal kan lätt uppfattas som ett frälsningsbudskap, det är en fälla som man måste undvika. Samtalet jag har i åtanke är ett verktyg, ett sätt att samverka. Inte ett småtrevligt, puttrande sätt att bara fördriva tid tillsammans. Samtalet är heller inte ett sätt att uppnå på förhand definierade mål. Samtalet är en gemensam resurs, och bara om alla som deltar i samtalet inser detta och ömsesidigt värnar ett lyssnande klimat kan dess värde förlösas. Vilka är farorna man bör se upp med? Att man slutar lyssna och blir ivrig och fyller tystnaden med ord, mina ord. Att man går in i och förvarar sin roll. För att samtalet ska bli den resurs jag menar att det kan vara måste alla vara vaksamma på dessa faror och man måste inse att det är kompetenser som ska mötas och att bara genom att lyssna kan man lära. Att samtala är att röra sig tillsammans, inte mot ett bestämt mål men, mot ökad insikt och fördjupad kunskap. Då kommer den samlade kompetensen att växa. Börjar man debattera, försvarar man sig och sin roll, vill man uppnå ett mål som inte tydligt kommunicerats med övriga i samtalsgruppen, då kommer man att misslyckas. Det förrädiska här, det som gör samtalet så svårt att försvara, är att man i efterhand kan säga; Vad var det jag sa, vilket man inte kan eller gör i en debatt där en vinnare ska utses och där förloraren får skylla sig själv. Frågan vi måste ställa oss är vad vi vill uppnå egentligen. Vill vi vinna ära för egen del, eller vill vi bygga ett mer hållbart samhälle för alla? I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal är alla förlorare om inte alla får med sig något genom att samverka.

Samhället är fyllt av människor med goda intentioner, av människor som brinner för olika saker. Eldsjälar brukar vi kalla dem. Säkert finns det eldsjälar i publiken. Det är värdefulla människor, är engagerade människor. Eldsjälar är en underskattad samhällsresurs som borde värnas mer. Det är dock lätt att man blir för ivrig och att man allt för mycket önskar att just jag ska bli lyssnad på, att just mina tankar ska vara dem som slår an en ton i gruppen, organisationen man arbetar i eller i samhället. Är man som eldsjäl inte vaksam på vad som händer inom en och i det sammanhang man finns och verkar, om man fokuserar mer på sig själv och sina visioner, då missionerar man mer än samtalar. Detta är lätt hänt när problemen är många, när det inte finns tid och när resurserna krymper och ingen ska behöva ha dåligt samvete för att hen blir otålig. Men alla kan alltid bli bättre och lära sig mer, även eldsjälar och engagerade människor. Och lära sig gör man genom att lyssna och låta sig och sina tankar utmanas. Fokus måste flyttas, från jag och den roll jag har, till vi och problemen vi gemensamt har att hantera. Ingen människa är en ö. Människa är ett kollektivt fenomen. Jag är ingen utan ett vi. Därför måste vi samtala mer, för att lära av varandra.

Vilka kompetenser behövs för att samtalen ska bli konstruktiva och för att utfallet ska bli bra och komma alla till gagn? Det är kompetenser som håller på att falla i glömska i dagens samhälle: Ödmjukhet, prestigelöshet och förmågan att lyssna. På det måste man fokusera först, sist, alltid. Alla som deltar i samtalet har ett gemensamt ansvar för att bevaka att det är dessa egenskaper som står i fokus och att det är i en sådan anda man möts. Gör man det kommer man att märka att det händer något med kunskaperna och kompetenserna man har. Är mötet prestigelöst och om man lyssnar mer än man talar kommer allas kunskaper och kompetenser att växa. Betänk att det är inte på möten eller i styrelserum som ett hållbart samhälle växer fram, utan i vardagen. Det är det som händer efter mötet, efter samtalet som är det avgörande.

Handlingarna är viktigare än handlingsplanerna. Det är det vi gör som räknas, inte vad vi kan. Kunskap kan och får aldrig förväxlas med betyg och examina. Det är du och jag och det vi gör tillsammans som skapar samhället som vi båda är beroende av och behöver för att utvecklas. Därför måste vi börja samtala mer, debattera mindre och lyssna på varandra och världen där ute. Utan samverkan kommer vi aldrig att kunna värna ungas sexuella hälsa, kommer vi aldrig att få ett inkluderande samhälle präglat av mångfald. Utan samverkan blir vi alla förlorare, och vi blir det helt i onödan.

Samtal är ingen enkel lösning, det är svårt. Men till skillnad från alla enkla lösningar som cirkulerar där ute och som olika typer av konsulter tjänar miljoner på att sälja på oss, är samtal en metod som inte kostar ett öre och som ger avkastning på insatt kapital oavsett om problemet löses eller ej. Vi har med andra ord inget att förlora på att samtala, men vi har däremot allt att vinna.

Hinner kanske inte säga allt, men i stora drag är det dessa tankar som jag vill förmedla till publiken. Och nu har det blivit dags att röra på sig. Exakt vad jag kommer att säga vet jag först när jag står där framför publiken. Jag planerar aldrig den här typen av framföranden i detalj, för jag vill vara konsekvent med samtalet, jag vill vara öppen för det som händer i mötet, vill kunna vara flexibel. Jag vill helt enkelt samtala, även när jag har ordet. Därför lägger jag all min vakna tid på att förbereda mig, på att lyssna och lära. Och även om jag inte har planerat vad jag ska säga har jag förberett mig på just detta anförande i över 20 år.

Dagens Nietzsche, om en kunskapande blick

Ute härjar hösten och här inne lyser flitens och kunskapens lampa. Tycker om den här tiden på året, med sina mörka mornar då det finns tid att vakna och finna sin väg in i dagens som sakta öppnar upp sig. Särskilt om dagens krav är relativt små och det finns tid att låta tankarna fara en stund innan det börjar strömma in mail som pockar på uppmärksamhet, innan huset fylls av kollegor som smäller i dörrar och studenter som står i dörren med, "bara en kort fråga". Än finns det tid. Än kan jag försjunka i och tänka om och med orden från den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche.

Den som i grunden är lärare tar endast tingen på allvar i förhållande till sina elever. -- till och med sig själv.

Den som vill lära sätter kunskapen först, och underordnar sig. Och den som är lärare på riktigt ser världen med sina elevers och studenters ögon, samtidigt som hen lyssnar och lär för egen del. Lärare är bara lärare om de utvecklat en sådan dubbel blick. Det är min erfarenhet, som jag får syn på genom Nietzsches tanke, som satts på pränt och som överlevt tidsrymden som ligger mellan oss. Orden rymmer så mycken klokhet och ställer man dem i kontrast till hur det ser ut idag i skolan inser man i ett slag vad som är fel. För idag förväntas läraren ta eleverna på allvar, snarare än kunskapen. Nietzsche, det är i alla fall min tolkning, menar istället att det är kunskapen som är det viktiga, som är målet och läraren är verktyget. Idag är det eleven som är verktyget och läraren är hammaren. Kunskap kan inte bankas in eller pressas på någon, den kan bara lockas fram. Kunskapen finns överallt och allt kan omvandlas till kunskap, därför är den en relation där den som vet och förstår leder och den som vill lära följer. Och den lärare som själv inte lär är ingen LÄRARE, bara ett maktens verktyg.

Kunskapens lockelse vore ringa om man inte var tvungen att övervinna så många skamkänslor på vägen.

Vägen till vetande och bättre kunskap är ingen enkel väg, det är det första man måste inse om man verkligen vill veta. Kunskap är inte data eller information, kunskap går på djupet och bryter upp och förändrar. Därför kan ny kunskap vara smärtsam och något man värjer sig för. Den som verkligen vill lära måste vara beredd på att utmanas, på att övertygas om att hen har fel. Den som tror kan däremot hålla fast vid sin tro, än mer ju hårdare vindarna blåser. För den troende är ståndaktighet en dygd, men den som söker kunskap är dömd att gå med skammens rodnad på kinderna, för hen blir ständigt överbevisad och övertygad om att hen har fel. Däri ligger lockelsen, i den kittlande nyfikenhet som kunskapen bär på löften om. Kan man bara övervinna skammen över att ha fel finns hur mycket som helst att upptäcka där ute och för varje gång man övervunnit en skamkänsla blir det lättare att övervinna nästa, men de tar aldrig slut.

Inte styrkan men varaktigheten i en upphöjd känsla skapar de upphöjda människorna.

Sökandet efter kunskap är det viktiga, och ihärdigheten i sökandet är därför vetandets högsta dygd. Vägen, inte målet, det vill säga resans slut, är vad kunskap är. Eller, rättare sagt, kunskap är blivande. Vetande är inget man klarar av en gång för alla, det är ett ständigt sökande. Därför är det inte den som lyckas i det korta perspektivet som är värd att upphöjas, utan den som inte ger sig, den som ihärdigt och varaktigt kämpar med skammen för sina medmänniskors skull och med kunskapen som ett hägrande men ständigt gäckande mål. När det talas om behov av kraftsamling blir jag därför orolig, för det betyder att man vill blixtbelysa något, att man en gång för alla vill lösa ett problem. När alla talar om något, till exempel som när skolan blev en valfråga, ligger det nära till hands att uthålligheten saknas. Och det är den som löser kunskapsproblemen mer än något annat. Inte styrkan, handlingskraften, beslutsamheten, utan varaktigheten. Kunskap är inget mål, det är en väg.

Den som uppnår sitt ideal när därmed också utöver det.

Vad gör bergsbestigaren när hen står där på toppen av Mount Everest? Vad gör vi sedan, när skolan blivit världens bästa? Är man fixerad vid målet står man handfallen när det nås och ju mer man kraftsamlat för att nå målet desto mer handfallen blir man. Det finns i alla fall en uppenbar risk att det blir så. Är vi beredda att ta den risken, är vi villiga att gambla med eleverna, studenterna och vår gemensamma framtid? Jag vill se mer av visioner, mer av samtal om vad som är en bra och önskvärd vision? För visioner är inte mål. Visioner ska inte uppnås. Det är inte där deras värde finns. Visioner hjälper oss att hitta karft och mod att övervinna skammen och att vara varaktiga i vår strävan att närma oss dess förverkligande, i förhållande till våra elever, våra studenter och medmänniskorna som vi lever och skapar samhället tillsammans med. Framtiden måste vi förtjäna, sa en klok människa på TVn igår, i Vetenskapens Värld. Gillar den tanken. Framtiden är inget mål som kan kvalitetssäkras, det är ett öde vi måste förbereda oss för, som måste värnas och förtjänas.

Den vise som astronom. -- Så länge du alltjämt upplever stjärnorna som någonting "ovan dig", saknar du ännu den kunskapande blicken.

Visionen för skolan och den högre utbildningen för samhället, för människan och framtiden är att fler ska utveckla en kunskapande blick. Den blicken har många namn. Bildning är ett, vishet ett annat. Eller klokskap. Vetandets väg är en omväg, sa Sven-Erik Liedman i Umeå för någon vecka sedan. Det är den typen av insikt som hjälper oss att göra vad som krävs för att ställa sig vid sidan av sig själv, vilket är vad som krävs för att fatta att jorden inte är Universums centrum. Den kunskapande blicken hjälper en hantera känslan av svindel som kan drabba den som inser sin egen obetydlighet, i relation till sina studenter, till mänskligheten, till livet och till kunskapen.

Jag är inget mål, utan ett verktyg, en delsträcka på kunskapens väg. Den kunskapande blicken ser förbi målen, ser och förstår visionerna och vad som krävs av den som verkligen vill veta. Den blicken finns det inga garantier för att någon, någonsin, kommer att kunna tillägna sig. Den blicken är därför inget mål, utan en vision. En vision för en skola värd namnet!

Urholkningar av högre utbildning

Värre än neddragningar är den sotdöd som överallt hotar i form av en kollektiv underlåtenhet att bibehålla storleken på anslagen som behövs för att hålla kvaliteten på en konstant nivå över tid. Så länge det är osexigt att satsa på underhåll och så länge det finns poäng att plocka på nysatsningar kommer problemet att finnas kvar, oavsett hur problematiskt vi tycker det är att det blir så. Det är ingen gåta och det krävs ingen forskare på nobelprisnivå för att räkna ut vad som är problemet och hur det ska lösas. Kanske är det det som gör det hela så svårt, för den som gör något riskerar att få kritik för att åtgärder inte satts in tidigare. Livet är fyllt av sådana låsningar, så det vore i så fall inte första gången det sker.

Läser om urholkningen av högre utbildning och krav på satsningar som leder till ökad kvalitet. På Brännpunkt idag skriver Ulf Bengtsson, (ordförande Sveriges ingenjörer), Bo Jansson, (ordförande Lärarnas riksförbund), Sofia Larsen, (ordförande Jusek), Heike Erkers, (ordförande Akademikerförbundet SSR), Mikael Igelström, (ordförande Civilekonomerna) och Heidi Stensmyren, (ordförande Sveriges läkarförbund) om situationen och vad de anser behövs för att Sverige ska kunna lyfta sig ur det prekära läge vi befinner oss i. Jag håller med om det mesta, men inte om allt. Rubriken, till exempel, säger: Dags att infria löften om bättre kvalitet. Det är bara en rubrik, men den säger något om synen på vad och vem som kan och ska göra något. Initiativet ska komma uppifrån, som alltid. Och det ser jag som en del av grundproblemet, den utspridda tron i samhället på att det är makten som styr och medborgarna som följer. I själva verket är det oftast precis tvärt om, för folket som styr genom att påverka politikernas möjligheter att göra vad som krävs. Och politikerna tar tacksamt emot ansvaret och skyller på allt och alla när problemen visar sig. Problemet är att ingen tar ansvar för det som verkligen behöver tas ansvar för.

Statsminister Stefan Löfven slog fast redan i regeringsförklaringen att antalet högskoleplatser skulle öka över hela landet. Det är en viktig reform. Men vi anser att högskolans kvalitet måste få större utrymme i politikernas prioriteringar.

Den urholkning av resurser som skett under lång tid inom högskolan har slagit hårt mot kvaliteten i många utbildningar. Enligt Miljöpartiet har anslagen till grundutbildningar urholkats med närmare sju miljarder kronor i jämförelse med 1993 års nivå.

För varje år som går utan att det satsas mer pengar fortsätter urholkningen och prislappen för att återställa läget till hur det var ökar, dramatiskt. En "sparad" krona idag betyder att kostnaden ökar med det dubbla (jag höftar vilt här, men detta är ingen räkneövning, det är en illustration av rådande logik och dess problem). Viktigt att lyfta detta, det håller jag helt med om! Sedan får jag problem.

Följden har blivit bland annat få undervisningstimmar, en del kurser och utbildningar har så lite som fem timmar undervisningstid per vecka. På vissa lärosäten utförs samtidigt två tredjedelar av undervisningen av odisputerade lärare, vilket påverkar undervisningens kvalitet.

Denna högst förenklade syn på kunskap och lärande vänder jag mig starkt emot. Det finns inga garantier för att undervisningen blir bättre om fler lärare är disputerade! Goda pedagoger är sällsynta och går inte att beställa fram. Lika lite som det går att beställa fram kvalitet. För på samma sätt som i politiken är det inte lärarna det kommer av på, det är studenterna. Genom att tala tyst om deras ansvar för kvaliteten på landets högskoleutbildningar kommer förslagen på åtgärder att bli lika ihåliga som en del av politiken. Detta måste vi våga tala om, studenternas ansvar. Det handlar om myndiga, vuxna människor, inte om barn. Studier på högskolan är självständiga, och så måste det vara, för hur lär man sig annats ta ansvar, för sitt eget lärande, sitt eget liv, det samhälle vi bygger tillsammans?

Ge lärarna frihet och lägg ansvaret för kvaliteten där det hör hemma, längst ner i strukturen. Självklart ska lärarna finnas tillgängliga, men det måste vara studenterna som gör jobbet. Genom att se över ansvarsfördelningen mellan lärare och student kan mycket åstadkommas på kort tid. Är det självklart att man som student ska kunna lägga ansvaret på lärarna om det går dåligt? Det faktum att studenter idag arbetar hel- eller deltid (på grund av usla och urholkade studiemedel) torde vara minst lika alarmerande och viktigt att tala om som lärarledd tid och behov av lektorer. Jag menar, vad tänker man sig att vi lärare ska göra? Vad tror man att vi kan göra?

Vi utgår nu ifrån att Miljöpartiet lever upp till sitt löfte om minst tio timmar undervisningstid i veckan. För att nå dit krävs kraftigt ökade resurser till högskolan.

Jag föreläser gärna mer, men för att bli en bra lärare och för att kunna hjälpa studenterna behöver jag framförallt ansvarstid, för forskning och fortbildning. Vad som behövs är marginaler, mindre administration och möjlighet att fokusera på kunskapen, bara på kunskapen! Arbetet med studierna och ansvaret för kunskapsinhämtningen ska ligga på studenterna, bara så kan vi bygga en kunskapsnation. Först när politikerna skapar förutsättningar och folket gör jobbet och tar ansvar kan vi hoppas på att vända skutan. Även ansvar kan urholkas.

Högskoleutbildning är både en investering för den enskilde och strategiskt avgörande för nationens konkurrenskraft. I Sverige har vi länge varit stolta över vår ingenjörskonst. Vi har utvecklat framstående tekniska innovationer och hållit internationellt hög kvalitet på forskningen inom till exempel medicin och naturvetenskap. Genom satsningar på samhällsvetenskap och humaniora kan tillväxt även skapas genom sociala innovationer och utveckling inom såväl privat som offentlig sektor.

Sverige måste befästa positionen som kunskapsnation. Genom hög kvalitet i högskoleutbildningen kan vi säkra framtidens kunskap, forskning och innovation. Det måste vara en prioriterad uppgift för regeringen under den kommande mandatperioden.

Den kanske viktigaste frågan är varför vi ska satsa på högskolan? Är det av ekonomiska skäl, för att främja tillväxt? Eller av intresse, för att vi vill veta mer och bättre, för att förverkliga visioner och för att det finns reella problem och behov som behöver åtgärdas? Min analys av läget, och det visar sig även i debattartikeln, är att motiven är ekonomiska och att allt annat räknar man med följer på det. Tittar vi på hur det sett ut i historien visar det sig vara precis tvärt om, det har varit drivkraften att lösa behov och problem som skapat studiemotivation och som gett oss tillväxt och välstånd. Inte tvärt om.

Ett av problemen idag är att vi antar (utan att det finns någon grund för det) att pengar är den enda drivkraften och att bara det pytsas in pengar kommer allt att lösa sig. Men den som läser på högskolan för pengarnas skull tar en onödig omväg och kommer att försöka ta alla genvägar som finns för att nå sitt mål, mer pengar. Jag vill som bekant se tydligare fokus på kunskap och lärande, för kunskapens och lärandets egen skull. Bara så kan Sverige bli en KUNSKAPSnation. Bara så kan studenter motiveras att göra vad som krävs för att skaffa sig kunskaperna de behöver och eftertraktar. När kunskapen är målet, istället för betygen och examina, då kommer vi lärare att möta en annan typ av krav på oss. Vi kommer att möta intellektuella utmaningar, istället för pedagogiska. Då kommer vi att bli bättre och studenternas chanser att lyckas ökar. Då hamnar vi i en positiv spiral istället.

Kanske är det inte mer pengar som behövs, utan mer tid, tillit och en annan ansvarsfördelning?

Moralens geologi 25

Form och innehåll är en evig fråga, ett slags gåta som definierar mänskligheten. Frågor om vad som är vad och när vad är relevant för vad, om var som styr och vad som följer, den typen av frågor finns överallt och aktualiseras hela tiden. Kanske är det där svaret på frågan om livet står att finna, i frågan om vad som är form och vad som är innehåll. Det finns ingen mening, bara rörelse, blivande. Om allt för mycket fokus riktas mot formen, vilket är fallet i akademin idag, kommer innehållet att underordnas och utarmas. Och om innehållet blir viktigare än allt kommer formen att upplösas och bilvandeprocessen att avstanna, livet att upphöra.

När jag skriver och tänker kring betydelsen av kunskapen i centrum handlar det om att bevaka ett intresse, inte om att kämpa för något absolut. Utan administration, regler och struktur finns ingen kunskap, utvecklas inget vetande. Balans är vad jag strävar efter, en balanserad kunskapsprocess. Och det är omöjligt om inte BÅDE form och innehåll beaktas. Ingen del av helheten får ta över, för då händer något, då förvandlas processen till något annat. Om akademin bara blir form (vilket är ett tillstånd vi nu är nära) kommer processen av blivande fortsätta, men dess riktning är inte längre inställd på bättre vetande. Jag vet inte om det är rätt ord, men som jag förstår Deleuze och Guattari, tänker jag på det jag försöker beskriva här som ett slags fasförskjutning. För när balansen rubbas inom ett system övergår det till ett annat tillstånd, en förskjutning. Även om allt är sig likt har akademin plötsligt förvandlats till något annat. Rätt som det är producerar vi inte kunskap längre, utan examina, publikationer, poäng, helårsprestationer och citeringar. Rörelsen framåt är den samma, men riktningen en annan.   

These relative movements should most assuredly not be confused with the possibility of absolute deterritorialization, an absolute line of flight, absolute drift. The former are stratic or interstratic, whereas the latter concern the plane of consistency and its destratification (its "combustion," as Geoffroy would say). There is no doubt that mad physical particles crash through the strata as they accelerate, leaving minimal trace of their passage, escaping spatiotemporal and even existential coordinates as they tend toward a state of absolute deterritorialization, the state of unformed matter on the plane of consistency.

 Delarna som bygger helheten bör lika lite som helheten i sig förväxlas med varandra. Tillvaron skapas i samspelet mellan. Och detta kan, som Deleuze och Guattari gör i citatet, beskrivas i termer av ett konsistensplan. Det har form och det har innehåll, men det kan aldrig reduceras till än det ena, än det andra, utan att upphöra att existera. Konsistensplan, eller kropp utan organ är begrepp som sätter ord på det som inte går att beskriva, det som inte går att kontrollera. För om det gick skulle framtiden förvandlas till något helt annat. Vi strävar efter kontroll, men glömmer att det är ett mål som vi inte vill uppnå egentligen, för det skulle innebära en fasförskjutning och att världen och livet, vår egen existens, utplånades.

Ett fenomens konsistensplan är det som håller samman, är den där hummern. Och alla konsistensplan har sin unika motståndskraft för störning. Mitt skrivandes konsistensplan är fragilt som parackastextilierna, för det är en process som pågår inom en kropp som jag känner igen som en ADHD-kropp och vad som helst kan när som helst störa processen. Minsta ljud, en fråga, behov inifrån kroppens organ, precis vad som helst, kan och gör det ständigt, störa processen. Konsistensplan är aldrig de samma, aldrig sig lika. Konsistensplan och kroppar utan organ är resultatet av interaktion mellan form och innehåll, de uppstår och existerar mellan delarna och helheten, mellan krafter av deterritorialisering och territorialisering. Något håller samman, och detta något är inte men kan beskrivas i termer av konsistensplan. Det är viktigt. Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, bevisar inget. De skapar begrepp som vi kan tänka med hjälp av, för att bättre förstå världen vi lever i och kulturen vi är medskapare av.

In a certain sense, the acceleration of relative deterritorializations reaches the sound barrier: if the particles bounce off this wall, or allow themselves to be captured by black holes, they fall back onto the strata, into the strata's relations and milieus; but if they cross the barrier they reach the unformed, destratified element of the plane of consistency. We may even say the the abstract machines that emit and combine particles have two very different modes of existence: the Ecumenon and the Planomenon.

Vad vi har att göra med är olika modes of existence, sammanhållna helheter, under tillblivelse. Länge låg det en oläst bok på mitt skrivbord, Bruno Latours, An Inquiry Into Modes of Existence. Den är inte längre oläst, i alla fall inte hela boken. För att den skulle bli läst startade jag en seminarieserie om boken och en liten grupp formerades på högskolan där jag arbetar. Vi har kommit halvvägs. Den handlar som titeln anger om tillvarons olika modes of existence. Det är inte bara en bok, det är ett ambitiöst och viktigt kunskapsprojekt eller ett slags konsistensplan: AIME. Bruno Latour var den som startade projektet, men det är inte hans projekt. Projektet lever sitt eget liv, är ett slags abstrakt maskin som är ett annat begrepp som används för "samma" sak som konsistensplan och kroppar utan organ.

Either the abstract machines remain prisoner to stratifications, are enveloped in a certain specific stratum whose program or unity of composition they define (the abstract Animal, the abstract chemical Body, Energy in itself) and whose movements of relative deterritorialization they regulate, Or, on the contrary, the abstract machine cuts across all stratifications, develops alone and in its own right on the plane of consistency whose diagram it constitutes, the same machine at work in astrophysics and in microphysics, in the natural and in the artificial, piloting flows of absolute deterritorialization (in no sense, of course, is unformed matter chaos of any kind). But this presentation is still too simplified.

Denna presentation är fortfarande allt för förenklad. Det skulle kunna vara en programförklaring för den akademi som jag vill se förverkligad. En akademi som drivs framåt av frågor istället för av svar. En akademi där målet är resan och upptäckarglädjen belöningen. Viljan att veta, snarare än pengar är det som driver processen. Den akademin har också form, och innehåll, liksom allt och alla andra. Och ingen beskrivning, inget resultat, är är tillräckligt detaljerad för att ens komma i närheten av verklighetens faktiska förhållanden. Därför är begreppen viktigare än bevisen och svaren, vägen viktigare än målet. För det är vad vi gör inte räknas, hur det blir. Inte hur det är. För inget är, allt blir till, i samspel och interaktion, mellan.

Det som håller samman de olika modes of existence når vi aldrig. Konsistensplanet ligger utan för vårt vetandes horisont, liksom kropparna utan organ. Målet med verksamheten i akademin, i samhället är livet som helhet är inte att nå dit, utan att försöka förstå helheten och dess funktion bättre än tidigare generationer. Målet är att vårda processerna, att se till att de inte förskjuts och förvandlas till något annat, något främmande och skadligt. Målet är balans i tillvaron.

Skrivandet, svårigheterna och tacksamheten

Ledig lördag. Dagen efter en fest, eller fest och fest. Det var en akademisk högtid. Sent blev det hur som helst. Och idag upp tidigt för att peppa sonen som skriver högskoleprov. Tänkte läsa, men är lite för trött, så jag skriver istället. Sätter ord på upplevelsen av att leva. Undersöker med hjälp av orden och tankarna vem jag är och hur jag fungerar, här i läsandet och skrivandet. Har lättare för att skriva än att läsa, så är det ofta. Vill läsa, men kan inte alltid. Det finns ett motstånd. Någonstans mellan orden på pappret och min hjärna händer något, en gåta vad. Drabbas av en känsla av att boken där orden samlats är mig övermäktig. Det är som om orden gäckar mig, som de och jag inte var riktigt kompatibla. Fast det är bara när jag läser ord som det blir så, inte när jag ska hitta ord och sätta dem samman i meningar. Därför går det lättare att skriva, oftast. Och därför skriver jag, för jag har så länge jag minns fascinerats av ordens magi och vad ord kan åstadkomma och vad som går att åstadkomma med ord. Hemma är jag omgiven av böcker och även om jag inte läser tillnärmelsevis så mycket som jag vill läser jag ändå, har jag alltid minst en påbörjad bok med mig vart jag går.

När jag säger till folk att jag lider av dyslexi är det inte alla som tror mig. "Inte kan väl du?!" Jo det kan jag, eller kan jag inte. Inte riktigt. När jag läser går det långsamt. Jag förlorar mig sällan i böckerna. I skrivandet kan jag däremot förlora mig. Plötsligt har det gått en timme, eller två. När jag läser däremot vet jag nästan alltid vilken sida jag är på, hur många sidor jag läst, vad klockan är och jag har alltid satt en sluttid. Så är det inte när jag skriver, då slutar jag när jag måste, och det känns nästan alltid som det är för lite tid och att tiden går för fort.

Länge skyllde jag dåligt korrekturläsa texter på dyslexin. Jag kan inte bättre. Så sa jag till min handledare i början av avhandlingsprojektet, när han klagade. Vi satte oss och snackade. Så här kan vi inte ha det, sa han. Jag kan inte tvätta dina texter. Och så sa han följande, vilket fick mig att se på skrivandet och på mina dyslektiska problem med helt andra ögon. Han sa att han aldrig fattat vad dyslexi är, att han var kritisk till den typen av diagnos. Först kände jag mig kränkt av orden. Tyckte han var orättvis. Jag svarade, det är lätt för dig att säga, du som skriver så himla bra. Det var då det vände. Hans svar träffade mig rakt i solar plexus. "Du har ingen aning om hur lätt eller svårt det är för mig att skriva eller hur mycket jobb jag lägger ner på skrivandet." Det var sant insåg jag. Jag har ingen aning om hur någon annan har det med skrivandet och läsandet. Och oavsett hur stora problem jag och andra har kan det aldrig vara en godtagbar ursäkt för att inte jobba med texterna man lämnar ifrån sig, det som man vill att någon annan ska läsa. Sedan det samtalet har jag tänkt så, och det har hjälp mig att hitta lust i skrivandet. Det har hjälpt mig att fokusera på rätt saker och har uppmuntrat mig att försöka förstå vad just jag har problem med och hur just jag kan bli bättre på att skriva. På den vägen är det. Varje dag nya texter, nya ord, meningar, stycken, sidor, bloggtexter, mail, kapitel, böcker. Jag är en skrivande människa. Skrivandet är en del av mig, en central och definierande del av mitt liv. Jag blir jag i och genom skrivande.

Texterna jag skriver publiceras på nätet. Jo, jag vet. Och jag förstår att den här texten kan tyckas motsäga det jag skrev i den föregående bloggposten. Något ligger det i det, men jag ser det som två olika saker. Texterna som jag lyckats få ut som böcker ligger mig varmare om hjärtat än något av det jag skrivit och publicerat på nätet, men det betyder inte att jag inte gillar nätet. Det jag stör mig på är att kommersiella krafter försöker sätta likhetstecken mellan e-böcker och tryckta texter. För den som skriver är skillnaden obefintlig, författaren producerar ord och tänker tankar som sätts på pränt. Jag ser nätet som ett sätt att nå ut och det är ett snabbt medium som dessutom fungerar i båda riktningar. Bloggandet är ett sätt att kommunicera. Bokskrivande är något annat. Båda korsbefruktar varandra och att avskaffa det ena, det ursprungliga, boken, vore inget mindre än en fruktansvärd kulturgärning. Om jag bara skrivit på nätet hade jag troligen aldrig kommit till insikt om hur jag fungerar och kanske hade jag inte hittat nycklarna som hjälp mig genom labyrinten som skrivandet och läsandet är, i alla fall för mig. Det var på en skrivmaskin jag lärde mig producera text och den erfarenheten har varit ovärderlig. Skrivmaskinen har hjälp mig utveckla den skrivandets förmåga som jag här kan vila i och utvecklas vidare genom.

Jag skriver texten på min padda, med en pekpinne. Det går precis lagom snabbt. Tanken och orden är i harmoni. Att hitta sin rytm är viktigt. Det var när jag upptäckte att jag läser med öronen, att tankarna tar sig in den vägen, även när jag läser, som jag fick ännu en nyckel till skrivandet. Jag hör när det låter bra, men har svårt att se. Lika mycket som jag tänker på innehållet lyssnar jag på formen. Skrivande liknar komposition, i alla fall för mig. När jag är stressad hinner jag inte alltid lyssna, och då ger mig skrivandet inte lika mycket. Men när det finns tid och när tankarna bara kan och får flöda i sin egen takt är det som jag bara följer med. Kanske är det den känslan som gör att skrivandet fascinerar mig så, känslan av att bäras fram på en våg av inspiration, en inspiration som jag lärt mig är meningslöst att vänta på. Inspirationen växer fram i processen. Ofta tar det ett tag innan jag kommer igång. Lite håglöst sitter jag där. Söker ibland efter någon artikel att reagera på, eller något annat, vad som helst. Bäst blir det när jag fångat en tanke i flykten, några ord, en mening som när jag läser den sätter igång associationer som ger upphov till associationer som blir till meningar, stycken bloggposter och längre fram, om jag har tur, böcker. Det är när jag läser mina ord, när jag lyssnar på texten, dess rytm och klang, som nya tankar lockas fram. Lite som att surfa är det.

För mig fungerar skrivandet på detta sätt. För någon annan fungerar det på andra sätt. Mitt råd till den som vill bli författare är: Skriv, och lär dig hur du fungerar i skrivandet. Skriv, skriv och skriv ännu mer tills du känner dig säker på att det fungerar. Sedan kan du låta någon läsa, men lämna aldrig ifrån dig text som du inte själv läst. Och slarva inte med korrekturläsningen, för det är vad som står där som räknas. Inte vad du tänker eller vad du vill. Det som inte finns skrivet existerar inte, vad läsaren anbelangar och du finns inte där för att förklara.

Idag finns en missuppfattning i skolan om att man alltid ska uppmuntra, att det är skadligt att påpeka fel i skrivandet. Något ligger det i den tanken, absolut. Men om man inte får den typen av feedback som jag fick av min handledare. Om läraren som läser inte någon gång under åren i skolan är brutalt ärlig i sitt utlåtande om textens kvalitet lämnas eleverna i sticket och de kommer att få svårt att tillgodogöra sig studier på högskolan. Och om ingen där heller påpekar vad som fungerar och inte kommer den uppväxande generationen som ska ta över samhället, som ska ta hand om oss när vi lämnar över ansvaret, att lida av ett kollektivt handikapp. När allt fler skriver allt sämre kommer det att bli färre som kan vara ärliga och påpeka fel, brister och otydligheter i texterna som vi omger oss med.

Skrivande och läsande hänger ihop, är två sidor av samma sak. Saknar ord för att uttrycka tacksamheten jag känner över att det fungerar och att jag kan. Det är så oerhört värdefullt. Jag kan med tanke på min livshistoria och problemen jag levt med så länge jag minns, aldrig ta skrivandet för givet. Varje dag som det går, som resulterar i ännu (minst) en bloggtext är en lycklig dag, en dag fylld av mening. I alla fall för mig.

Tittar upp och ser att klockan sprungit iväg. Snart dags att börja med maten. Håller tummarna för sonen, för att resultatet på högskoleprovet ska räcka för den utbildning han vill gå. Kanske ska göra ett försök att läsa lite, läsa något som någon annan skrivit, för denna text har jag ju läst, efter bästa förmåga, vilket aldrig är någon garanti för att den är felfri.

Tack för att du läser. Tacksam för det! Ett verkligt privilegium, som jag aldrig kan ta för givet.