Dagens Nietzsche, om abstrakta sanningar och förmedning av forskningsresultat

Hur kommunicera resultat av forskning, vetenskapligt grundade insikter? Den frågan måste forskare ta tillbaka makten över, om det nu verkligen är kunskap och vetande vi vill ha. Och med vi menar jag vi människor som lever och verkar här och nu, vi som bygger samhället tillsammans. Vill vi veta kan vi inte på förhand bestämma hur svaret på frågorna ska se ut, för då har vi begränsat forskningen, bakbundit forskarna. Om den som forskar inte får avgöra hur resultaten ska förmedlas riskerar forskningen att bli meningslös, för om det gick att på förhand avgöra den typen av frågor behövdes inga forskare. Påminner än en gång om att forskning handlar om det vi INTE vet, och att forskare rör sig i okänd terräng.

När jag kastar mig över ett problem, när jag med liv och lust engagerar mig i en fråga, när jag verkligen vill veta, aktiveras stora krafter och i sökandet efter svar och förklaringar använder jag all den kunskap jag har och kan få tillgång till, och det jag ännu inte förfogar över försöker jag uppfinna. Svaret på frågan eller kunskapen, resultatet av forskningen, är det enda jag bryr mig om som forskare och i forskningen, är det enda som räknas när jag verkligen vill veta. Om jag ska använda metoder och verktyg som någon annan BESTÄMT på förhand att jag MÅSTE använda, även om jag med stöd i forskning och erfarenhet kan visa att det är meningslöst, kontraproduktivt eller leder i helt fel riktning, är det inte FORSKNING jag sysslar med. Det enda jag gör då är att mot bättre vetande, bränna skattemedel. När jag inte får forska på riktigt gör jag av med våra surt förvärvade pengar på ett arbete som är meningslöst och som inte leder till bättre kunskap. Trots att jag är docent och med stöd i många års forskning, egen och andras, kan bevisa att regleringen av forskningen är djupt problematisk, kan och får jag inte forska på det sätt jag som forskare finner bäst. Kanske är den insikten, den känslan, den allra jobbigaste att hantera. Känslan av att leva med och tvingas hantera krav på prestation, utan att få använda de resurser jag har till mitt förfogande, för att "så är det bestämt", "sådana är reglerna".

Forskning igen alltså, ännu en bloggpost på det temat. En lätt uppgiven text. Men jag skriver den inte för att gnälla, jag skriver den för att förmedla resultat av kulturvetenskaplig forskning kring akademisk kultur och forskningens vardag och villkor. Vi säger oss vilja bygga en KUNSKAPSNATION, och det vill jag med. Faktum är att det är få saker jag hellre lägger min tid och energi på. Därav frustrationen. Jag kan och jag vill och det behöver inte kosta mer, kanske det till och med blir billigare, men jag får inte. För att någon, av helt orimliga skäl och utan grund i någon som helst forskning, har bestämt att, forska, det gör man på det här sättet. Det är 11 år sedan jag disputerade och fick mitt "forskarkörkort", men jag är fortfarande inte betrodd att använda bilen jag lovades under utbildningen. Är det konstigt att jag är frustrerad? Tala då om det för mig, för jag vill inget hellre än att slippa känna som jag känner; lurad! "Så du trodde att du skulle få använda kunskaperna vi gav dig, för att forska på egen hand?". "Glöm det!" Ja, jag trodde det. Och jag gör det också, men på min fritid, för egna pengar och jag sprider resultatet via egna kanaler. Det ger viss personlig tillfredsställelse, absolut. Men vetskapen om att min lön betalas av skattemedel och att kunskaperna jag har alltså inte kommer samhället till gagn på det sätt de skulle kunna göra, stör mig. Vi säger att vi vill ha fler forskare och att forskning är viktigt, men vi litar inte och lyssnar inte på forskarna. Det största problemet är dock att vi inte ser att det är så och att vi till och med förnekar fakta, att den som påpekar sanningen om sakernas tillstånd fördöms. 

Det är inte utan att jag känner mig som Nietzsche ibland. Känner i alla fall igen mig i hans frustration över att inte nå fram. Hans otålighet är min och hans oförmåga att hejda flödet av tankar känner jag djup sympati för. Nietzsche lär mig oerhört mycket. Inte för att jag passivt och okritiskt lyssnar och tar till mig av det han skriver, absolut inte. Jag lär mig genom att jobba med verktygen jag hittar i hans texter, av hans sätt att tänka och närma sig världen. Han ger mig inga svar, för han levde i en helt annan tid, men han ger mig nycklar till förståelsen jag mödosamt jobbar mig fram till genom att leva och verka här och nu, tillsammans med alla andra. Forskning handlar för mig lika lite som för Nietzsche om att göra karriär. Jag håller på med det jag gör för att jag vill lära, veta och förstå. Inte för att få utmärkelser eller beröm. Jag är i akademin för kunskapens skull och likt en nomad som följer tillgången på mat följer jag vetandets väg, dit den tar mig. Känner igen mig i följande aforism av Nietzsche.

En sak som förklaras upphör att angå oss. -- Vad menade den Gud som tillrådde: "känn dig själv!" Betydde det månne "sluta upp med att angå dig själv!" "bli objektiv!" -- Och Sokrates? -- Och den "vetenskapliga människan"? --

Det så jag känner det, som att samhället vill att jag ska fortsätta förklara det jag redan förklarat minst en gång, ofta många gånger. Även om det inte angår mig. Varför inte lyssna och lära första gången? Varför framhärda? Varför inte låta mig söka svaren där jag vet att de finns? Jag vill att forskningen ska vara angelägen och för att vara det måste den handla om det vi inte vet, inte som nu om det vi "vet" men saknar bevis för. Jag kan inte uppbåda kraft och energi åt meningslöst arbete, vilket forskningen blir i praktiken om den inte får handla om att söka ny kunskap. Vi säger att vi vill veta, men ju mer vi vet desto mindre bryr vi oss, för vi lever i villfarelsen om att vi snart vet allt. Det gör  vi inte. Betänk att mänsklighetens historia bara är ett ögonblick av ett ögonblick av Universums historia. Utifrån människans mått må våra framsteg vara stora, men ur evighetens perspektiv är vårt vetande snudd på meningslöst. Vill vi ens veta? Vet vi vet, på riktigt? Till vad ska vi ha kunskapen, egentligen? Den typen av frågor skulle jag vilja ägna mig åt, för det är frågor utan givna svar. Frågor vars svar förändras över tid. Det är frågor som handlar om mitt forskningsområde, kultur. Frågor vars svar inte självklart är begripliga, även om de är förenklade så mycket det bara går. 

Den forskning jag bedriver handlar om kultur och kultur är enkelt, men just därför oerhört svårt. För å ena sidan lever och andas vi alla kultur, men å andra sidan gäckar den oss. Så fort vi närmar oss svaret försvinner det som sand mellan fingrarna. Kultur som vetenskapligt problem är abstrakt, motsägelsefullt och inte sällan paradoxalt. Det är vad jag kommer fram till, det är resultatet av min forskning, resultatet av mödosamt arbete. Men svårigheten att forska om kultur är noll och inget i jämförelse med svårigheten att sprida resultaten.

Ju mer abstrakt den sanning är som du vill lära ut, desto mer måste du förföra sinnena till den.

Att förmedla kunskap på ett på förhand bestämt sätt, vi en och en enda, rigid kanal fylld av formaliaregler, det är omöjligt. Ändå tvingas vi forskare underkasta oss maktens direktiv och regler. Är det någon som blir förvånad om jag säger att det inom forskningen sprider sig en cynism på grund av sakernas tillstånd, som en följd av rådande regler? Hoppas inte det, men det är det trista sanningen. Forskare gör som de blir tillsagda och gör som i Sovjet, det vill säga producerar det som systemet vill ha, helt i enlighet med maktens önskningar. Det produceras artiklar i en aldrig tidigare skådad omfattning och ju fler desto bättre. Igår krävdes tio publikationer, imorgon hundra, för att kunna bevisa sin kompetens. Samma sak i skolan, där betygen ökar samtidigt som alla indikationer pekar mot sjunkande kunskaper. Inflation, vi är på väg mot hyperinflation, av kunskap. Själva grunden för kunskapssamhället håller på att urholkas, paradoxalt nog av kunskap och med (av och inom systemet) framgångsrika forskares goda minne.

Kulturvetenskapliga sanningar och forskningsresultat är abstrakta, men för att erkännas som forskningsresultat måste de först kokas ner till en förklaring som leder till att kunskapen slutar vara angelägen och användbar. Sedan måste resultaten rensas från allt vad sinnlighet heter. Evidens är det enda som räknas, objektiva fakta, siffror. Och den kartan gäller även om verkligheten uppenbart inte stämmer överens med kartan. Det är därför inte forskning vi sysslar med, det är reproduktion av makt.

Människan är inte längre alltings mått, hen anser sig stå över allt sådant. Hybris, någon? Hallå, ropar jag ensam i öknen ...