Konsekvenser av sjunkande läsförmåga

En ny klass. Seminarium. Instruktioner, detaljerade och tydliga instruktioner om upplägget och vad som förväntas av deltagarna, har legat ute på studenternas intranät sedan två veckor innan kursstart. Jag kommer dit förväntansfull. För boken som ska diskuteras är intressant och viktig för hela utbildningen. Det tisslas och tasslas i salen när jag träder in. Väntar några minuter på att alla ska komma in och på att klockan ska bli kvart över. Håller sedan en introducerande genomgång av de frågor jag vill att studenterna ska diskutera i smågrupperna. Genomgången tar en kvart, och under tiden droppar det hela tiden in personer, som ogenerat hejar och går och sedan sätter sig vid sina kompisar. Det är inte mitt ansvar, men det stör min koncentration. Det påverkar min prestation och gör mig till en sämre lärare. Har fått vänja mig vi det och har lärt mig hantera det, hur trist det än är.

Nåväl. När jag är klar tittar jag ut över gruppen. Jag ser oro i mångas ögon. Och när jag senare vandrar runt i grupperna inser jag vad oron består i. (Allt för) många har inte läst boken. Orsaken till det varierar, men är boken på engelska ökar antalet. Är den svår, abstrakt eller filosofisk, om det kräver eget arbete med innehållet, vilket är anledningen till att vi seminariebehandlar den, ökar antalet som inte läst ytterligare. Därför tar diskussionerna ytterst sällan fart. Det talas pliktskyldig om hur respektive DISKUSSIONSfråga ska besvaras, när jag är i närheten. Ofta talas det om annan när jag kommer in i rummet. Har vi en tid då vi ska återsamlas händer det att jag möter studenterna i korridoren och när jag frågar varför de inte sitter och diskuterar säger: Vi är klara. Som om man kunde besvara diskussionsfrågor, eller bli klar med ett samtal om en filosofisk bok.

Det är några ögonblicksbilder från min vardag jag beskriver här. Det är framtidens ledare som tar sig an sina studier på detta sätt, som inte kan eller vill läsa om texten bjuder minsta motstånd, som vill ha svar och som vill bli klara. Klart det kommer att påverka samhället på sikt, för studenterna som jag kommer i kontakt med (inte alla, men oroväckande många och antalet ökar) är de som valde att läsa vidare efter gymnasiet. Om de inte kan, inte vill, inte orkar, inte förstår, hur ska vi då kunna bygga en kunskapsnation? Svaret är att det inte går. Och det är plågsamt att inse det. Speciellt för mig som vigt mitt liv åt kunskapen. Jag lider när jag tvingas vara med om det som beskrivs ovan. Hur vi än gör och vad vi än försöker för att göra seminarierna intressanta faller det platt till marken. Ibland frågar jag hur många är det som INTE läst, och även om det är ett krav för att kunna vara med och diskutera och även om det är svårt att kontrollera och lätt att ljuga är det påfallande många som räcker upp handen och därmed erkänner på vilka premisser och med vilka ambitioner de läser på högskolan.

När det blir dags för prov eller examen är det inget fel på engagemanget, men fokus ligger inte på innehållet, utan på betygen och på att klara sig. Där och då går det upp för vissa hur mycket de missat. De studenterna får det jobbigt, när år av underprestationer ska tas igen på några veckor. Det är de lyckligt lottade studenterna, för de har fattat och kommer att kunna ta igen vad de missat. Allt för många kommer inte så långt. Allt för många går ut högskolan utan att förstå poängen med högre utbildning. Klart det påverkar samhället. För varje år som går försvinner en årskull från arbetsmarknaden och en ny tillförs. Om eller när det som ska vara nytt och friskt och vitaliserande inte är det, utarmas sakta hela samhället. Jag utbildar inte läkare eller andra yrkesgrupper som har med liv och död att göra. Jag utbildar studenter som jobbar på andra ställen och med andra saker. Träffar en del lärarstudenter och det gör mig rädd, för det ser likadant ut hos dem som det gör på andra utbildningar.

Vad beror det det på? Finns så klart inga enkla svar, men det beror inte på oförmåga. För utgångspunkten, rent biologiskt, är exakt den samma som den varit de senaste 10000 åren. Människan har inte förändras. Kulturen har däremot förändrats. Alla har därmed ett ansvar för att det ser ut som det gör. Skolan har ansvar för att utbildningen håller hög klass, men ansvaret för att komma väl förberedd till lektionerna är elevens och studenternas. Föräldrarna har ett stort ansvar, men är svåra att när för vi är (i princip) alla föräldrar. En komplex fråga, som kräver förståelse för komplexiteten och kompetens att hantera den typen av frågor.Som synes ovan är det just vad som saknas. Vi sitter med andra ord fast i ett moment 22. Och så länge vi vägrar inse det och så länge vi inte talar om problemet kommer läget att förvärras.

Läser i dagens tidning om att läsandet är en aktivitet som är sjuknade. "Om vi överger barnen i läsningen blir de aldrig vuxna" är rubriken. Och det är den känslan jag sätter ord på här. Studenterna jag möter uppför sig påfallande ofta som övergivna barn, även om de i vissa fall själva är föräldrar med barn hemma. Om den utvecklingen fortsätter är det inget annat än en katastrof för hela samhället.

När kurvorna viker brant neråt och Sverige gång på gång placerar sig under genomsnittet i internationella mätningar av läsförståelse krävs mer än vad skolan förmår. Hälften av Sveriges unga läser aldrig för nöjes skull. Var fjärde kille förstår inte enklare tidningstext. Böcker har blivit något som väldigt få unga föredrar framför sociala medier och dataspel. Det kommer att ge dem problem när de ska börja fatta egna avgörande beslut som vuxna och klara av ett yrkesliv.

Det är lätt att välja bort skönlitteraturen i dag när det är så mycket som konkurrerar om tiden i en familj. Fritidsaktiviteter för barn och föräldrar, träningar, nöjen. Och så finns det roliga spel på ipaden, och bra barnfilmer. Man behöver ju inte heller romaner för att överleva, eller hur? Precis som att man klarar sig utan opera. I diskussionen hörs nya argument om att det viktigaste är att förstå datorer. Debutåldern för internet är nu nere vid tvåårsåldern. Med självklarhet introduceras unga i det alla tror är framtiden.

När ska forskningen om IT komma över upptäckarglädjen och bli kritisk? Allt mer av våra liv förs fullkomligt okritiskt över till teknologi, ofta med stöd från forskare som kan visa på hur positivt det är för, inlärning och annat. Men var finns då resultaten? Alla som lever och verkar ute bland elever och studenter ser något annat. Ser hur distraherad man blir när man ska lyssna samtidigt som man pillar på sin mobil. Och på tåget hem ser jag att de flesta använder läsplattor och mobiler för att förströ sig, inte för att läsa. Att läsa är dock en nyckelkompetens, för livet, för kulturen och för samhällets långsiktiga överlevnad.

Men framtiden för barnen är om ett par år, när de ska skriva på ett mobilabonnemang eller när de sitter och vänder och vrider på ett anställningskontrakt. Eller står där med valsedlarna i handen. Det är sådant de behöver hjälp att inse, träna på och bemästra. Vem ska läsa och tolka all text de möter dagligen? Var ska de jobba när som så gott som alla yrken kräver läs- och skrivförmåga?

Inte bara på högskolan, på seminarierna, måste man läsa. Livet fylls allt mer med information och den som inte kan ta till sig innehållet i en text hamnar på efterkälken, blir en förlorare. Och när det problemet eskalerar blir vi alla förlorare, för graden av läsförståelse bestämmer hur dynamiskt, innovativt och hållbart ett samhälle kan bli. Elitsatsningar hjälper alltså inga andra än eliten, som kan öka sin makt. Samhället är och kommer att vara en förlorare så länge inte problemet uppmärksammas och så länge det inte görs breda satsningar på läsandet. Det är dock inte skolans uppgift, för läsning är inget man blir klar med, det handlar inte om kvantitet utan om intensitet och om uthållighet.

Datorspelande ger förmodligen skicklighet som kan utnyttjas i något avseende men när en speciell Pisa-mätning gjordes för att mäta elevernas datakompetens hamnade Sverige åter långt från toppen. Skälet var det vanliga. De är för dåliga på att förstå vad de läser. Där hade ytterst få levlat.

Men alla barn i Sverige kan ju läsa, vi är väl inte analfabeter? Nej, skolan och visst stöd hemifrån gör att det problemet är undanröjt. Men för att klara sig i samhället krävs mer. En förmåga att förstå, genomskåda, vara på sin vakt. Kort sagt, att inte bli lurad. Begreppet läsförståelse dyker upp allt oftare. För att nå sån krävs många timmar. Enda sättet att bli en bra läsare är att läsa mycket och att läsa olika sorters texter. Experter brukar prata om ett par mil text. Det kommer ingen att hinna enbart i sin skola.

Att lära sig läsa och att sen hänga med i läsutvecklingen som krävs hela grundskolan och gymnasiet innebär ett nötande. Lite grann varje dag. Utan den extra tiden är risken stor att ett barn får begränsade framtidsmöjligheter. Vill vi det?

Det handlar inte om att alla till slut måste börja älska romaner, men klarar man inte av att läsa en roman avsedd för sin ålder har man inte tillräckligt bra läsförståelse. Och det räcker inte med allt skolan gör för att nå dit. Läsningen får inte avstanna i det ögonblick barnen kliver ut genom dörren. 60 procent av alla unga är involverade i någon typ och idrottsaktivitet. Detta kräver både tid och engagemang av föräldrarna, så tiden verkar ju faktiskt finnas. Lite av det engagemanget borde smitta över på läsningen också.

Om böcker är något som bara hör skolan till och enbart förknippas med prov, checkfrågor och referat försvinner det meningsfulla och roliga. Det är ingen lätt uppgift att föra in läsning och böcker i unga människors liv, men kanske inte jobbigare och mer tidsödande än att välja fotbollsskor eller sköta kaféet på handbollscupen? Och det är definitivt mer avgörande för en ung människa.

Om du som vuxen syns med en bok i handen ökar chansen att barnen ska ta efter. Din möjlighet att vara en förebild kan vara helt avgörande. Om vi inte ska få vuxna barn.

Det är Johanna Lindbäck och Johan Unenge som skriver detta på Brännpunkt idag. Det är kloka ord, som tyvärr inte gör någon som helt nytta innan orden och tankarna omsätts i handling. För att främja läsning krävs tid, marginaler, minskade krav på kontroll och kollektivt intresse för kunskap. Idag ropas på information, istället för kunskap och nyckelorden är effektivitet, minskade marginaler och mer kontroll och målsäkring. Idag gör vi och tänker vi med andra ord helt fel, om vi verkligen vill uppnå de mål som ingen ifrågasätter öppet.

Det finns inga genvägar! Läsande är inget man blir färdig med, det kan och måste alla jobba med för att problemen ska kunna motarbetas. Vill vi att våra barn ska läsa måste vi läsa själva. För varje dag vi inte gör det fjärmar vi oss allt mer från det vi säger oss vilja. Därför krävs handling, på många plan!