Dagens Nietzsche, om strävan bortom gott och ont

Ibland kan en lögn eller en felaktighet stämma bättre överens med hur det faktiskt är, än ett sant påstående. Är du galen? Kanske någon tänker. Instinktivt låter det galet. Sanningen måste väl ändå vara det högsta goda? Det enda möjliga målet värt att sträva efter? Är det inte så, vad händer då? Låt oss stanna upp lite. Låt oss reflektera över den vilja, det begär efter sanning som är så utbrett i samhället. Ibland är det som vi håller fast vid det begäret mer än den faktiska kunskapen och dess användningsområden. Det är som vi vore blinda för oss själva och det som faktiskt händer, som om vi förnekar världen där ute och all dess mångfald och rikedom. Som om vi vill hålla fast vid vår dröm, vår bild av hur det borde vara. Men varför forska då, om vi redan vet svaret? Varför lägga pengar på att söka svar som redan är givna i frågan?

Ibland kan en lögn vara bättre än sanningen. Ibland kan fiktionen vara enda sättet att nå fram till en bild av verkligheten som stämmer överens med hur det faktiskt är och som fungerar i praktiken. Det är nog sant att E = mc², men för mig i min vardag är det den sanningen meningslös. Och om bara den typen av sanningar erkänns som viktigt och verkligt vetande kommer livet på jorden att utsätta sig själv för enorma risker. Varifrån ska vi då få hjälp och vägledning, om vetenskapen bara ska arbeta med abstrakta formler? Om sanningen sätts före allt annat kommer människan ut som förlorare. Håller vi, i sanningens och vetenskapens namn, på att avskaffa oss själva? Håller vi på att utrota vår egen art, för att den spegel vi betraktas oss i framställer oss som misslyckade (vilket är en effekt av att vi jämför oss med det perfekta)? Det finns massor av tecken på det, på att människan ha allt svårare att leva upp till sina egna förväntningar. Allt fler måste till exempel utbilda sig allt mer för att kunna hävda sig i konkurrensen om arbeten som kräver allt mindre mänsklig kunskap och kompetens.

Sanningen ser ut så, men den är en lögn. För det är bara i teorin som världen är perfekt. Verkligheten i allmänhet och människans värld i synnerhet, är anexakt eller vag till sin natur. Sanningen om människan är inte speciellt vacker, det vet vi alla, om vi bara tänker efter lite och om vi bara vågar erkänna detta faktum för oss själva.Vill vi VERKLIGEN leva i enlighet med världens sanna natur har vi inget annat val än att acceptera detta och skåda in i djupet av oss själva. Dessa tankar är ett resultat av mitt arbete med, bland annat följande citat hämtat från Nietzsche, i hans bok Bortom gott och ont. Förspel till en framtidens filosofi. Han skriver,

4.

Ett omdömes falskhet är för oss ännu ingen invändning mot det; i det avseendet klingar måhända vårt nya språk som mest främmande. Frågan är i vilken utsträckning det främjar livet, upprätthåller livet, upprätthåller arten, ja, rentav förädlar den; och vi är i grunden benägna att anta att de mest felaktiga omdömena (till vilka syntetiska omdömen a priori hör) också är de mest oumbärliga, att människan inte skulle kunna leva utan att tillerkänna logiska fiktioner giltighet, utan att mäta verkligheten i förhållande till en helt och hållet påhittad, obetingad, med sig själv identisk värld, utan det ständiga förfalskandet av världen genom siffror, -- att avstå från felaktiga omdömen vore således detsamma som att avstå från livet, att förneka livet. Att tillerkänna osanningen rangen av livsbetingelse: detta är naturligtvis detsamma som att bjuda de invanda känslovärderingarna ett farligt motstånd; och en filosofi som vågar detta, har redan därmed ställt sig bortom gott och ont.

Vetenskapens uppgift är inte att vara sann, för sanningen är ett meningslöst påstående. En dröm, en chimär. Den avgörande frågan är vad som främjar livet, vad som upprätthåller arten (och alla andra arter, allt annat liv, som människan är beroende av för sin överlevnads skull). Vad förädlar människan? Begäret efter sanning? Knappast, för det begäret har resulterat i att humaniora blivit en vetenskap som anses överflödig, för dess sanningar, den kunskap som humanvetenskaplig forskning resulterar i anses inte vara sann. Humaniora anklagas, i sanningens namn och med de bästa intentioner, för att komma med normativt tyckande eller spekulativa, grundlösa påståenden. Det sanna anses vara det bästa, och i effektivitetens och ekonomiseringens namn har vi inte råd med något annat. Därför accepterar vi att allt fler blir arbetslösa och tvingas ut ur gemenskapen. Därför får vi för oss att konkurrens alltid leder till något gott. För vi tror inte längre på människan, vi tror på sanningen och accepterar att den vänds mot oss.

Osanningen, eller det komplext obestämbara, är en livsbetingelse och en vetenskap som förnekar det är allt annat än livsbejakande och livsbefrämjande. Vill vi ha en annan vetenskap, en vetenskap som harmonierar med människan så som människan verkligen är och fungerar, måste vi ta oss bortom gott och ont. Vill vi ha ett vetande som fungerar och som går att använda för att bygga ett mer hållbart och mänskligt samhälle, måste vi acceptera och göra upp med samt släppa taget om vårt djupt kända begär efter sanning. Vi måste acceptera att viljan till sanning är viljan till makt, är första steget på vägen mot människans hotande undergång. Nietzsche talar om övermänniskan. Det en mänsklighet som övervunnit sig själv och sina tillkortakommanden. En mänsklighet som accepterat sig själv och som valt livet. En mänsklighet som gör det som främjar henne, istället för det som är sant. För det som är sant är att sanningen långt ifrån alltid är bra för och främjar människan.