Mellan positivism och hermeneutik

Jag ser att många läser denna text, vilket jag är väldigt tacksam för! Kanske har det med uppsatsskrivandets vedermödor att göra. Om det är därför just du läser denna text och om texten är till någon hjälp (hoppas det!) så kan jag även tipsa om en serie filmer jag spelat in om uppsatsens delar, som ligger ute på YouTube. Jag har även skrivit tre läroböcker som handlar om vetenskapligt tänkande, kunskapsteori och studier på högskolan. Vill du läsa mer om dem finns här en utförlig bloggpost. Stort lycka till med uppsatsskrivandet!

Som ett led i strävan efter att komma igång med skrivande och tänkande bloggar jag, för bloggen är den plats där jag tänker bäst. Tankarna växer fram och förändras, utvecklas och förädlas i det mellanrum som skapas mellan hjärnan, fingrarna och skärmen. Och frågorna jag får på det jag skrivit tvingar mig att tänka efter, vilket är utvecklande. Orden som flödar blir till tankegångar som kan utvecklas till resonemang när jag ser vad jag skrivit. Jag ändrar inte så mycket i det löpande, tänker hellre att det blir bättre nästa gång. Därför är texterna som publiceras här på bloggen aldrig färdiga. Läsarna av Flyktlinjer ställs aldrig inför fullbordat faktum. Kunskapen växer även mellan det jag skriver och ni som läser. Ibland dyker det upp kommentarer som kan bli till nya bloggposter. Jag har valt detta upplägg för det är så jag ser på kunskap och kultur, som ett slags samtal, som något som ingen har full kontroll över, som resultatet av interaktion, mellan ...

Detta att förändring inte går att kontrollera och att framtiden är en öppen fråga blir viktigare och viktigare ju mer jag tänker på och arbetar med att försöka förstå hur ett annat och bättre, mer hållbart samhälle, är möjligt och kan växa fram. Den frågan är som jag ser det den viktigaste frågan, den handlar om grunden för allt annat som hör livet till. Beroende på hur man ser på samhället, hur det fungerar och vad det är byggt av, kommer det att påverka vilka lösningar och problem man ser. Utgångspunkten för alla samtal om samhället, eller om skolan och storleken på skatteuttaget och vad som är önskvärt måste dock vara att framtiden är en öppen fråga. Ingen VET vad som kommer att hända! Det är den enda vi kan veta säkert om framtiden för oss människor här på jorden.

Vetenskapen firar triumfer och går från klarhet till klarhet och ju säkrare resultat desto bättre anses det vara och desto större genomslag får resultaten. Vi människor har ett enormt behov av att veta säkert. Det behovet, det begäret efter sanning, är så pass stort att vi till och med ibland är beredda att bortse från att sanningarna vi får oss serverade ofta inte kan hjälpa oss i vår vardag. Bara det är sant och bara det säger oss något säkert om framtiden är det bra, liksom. Och om Sverige kan bli världsledande inom något område finns det ofta hur mycket pengar som helst. Tänker till exempel på det center som håller på att växa fram vid Lunds Universitet och som äter enorma resurser, vilket är en satsning som sätter säker kunskap framför användbar forskning om samhället, kulturen och människan. Naturvetenskap behövs också, ingen tvekan om det, men om det är den enda forskning vi anser oss ha råd med förlorar vi på sikt även den. För kunskapsproduktion är en kollektiv verksamhet och vetande något som växer fram mellan. Tänker vi antingen eller, eller om vi ställer det ena mot det andra förlorar båda i pregnans. Det är mellan positivism och hermeneutik som svaren finns och det går inte att avgöra exakt var någonstans på förhand; därför är det viktigt att först välja syfte och sedan metod.

För att extrapolera och göra mitt resonemang tydligt skulle jag vilja förenkla lite. Jag skulle vilja presentera en modell, som jag dock inte vill ska uppfattas som en beskrivning av hur det är och fungerar i verkligheten. Modellen är ett verktyg att tänka med, som hjälper oss att få syn på vårt eget tänkande. Alla discipliner inom vetenskapen kan placeras i i ett kontinuum mellan två ytterlighetspositioner: Positivism och Hermeneutik. Vill vara tydlig med att ingen forskare eller forskning är renodlad och består av antingen eller, alla är i praktiken mer eller mindre av både ock. Naturvetenskapen har mer av positivism och humanvetenskapen mer av hermeneutik, men allt handlar om vilket kunskapsmål man har.

Vetenskap, liksom alla annan mänsklig verksamhet, är inte isolerat från resten av samhället. Vetenskapen står därför aldrig helt fri, sökandet efter kunskap är alltid mer eller mindre påverkat av rådande ideologi och maktordningar. Idag finns det en tydlig strävan hos ansvariga politiker att sätta Sverige på världskartan. Det målet är viktigare än alla andra mål, och följaktligen går det att motivera satsningarna på centret i Lund. Där produceras dessutom sann och säker kunskap, som kan användas för att göra förutsägelser om framtiden. Det är lätt att se lockelsen och enkelt att förstå att det blir så här, men det är olyckligt om vi låter samhällets kunskapsförsörjning styras av kortsiktighet och drömmar om publicitet. Samhällsutveckling går inte att förutsäga och kulturens roll för besluten som tas av politiker och andra får inte underskattas. Så säker kunskap som möjligt om det man söker kunskap om borde vara målet, för om säkerhet är viktigare än angelägenhet och användbarhet blir svaret meningslöst oavsett hur sant det är.

Positivismen är en metod för att söka säker kunskap, kunskap som kan användas för att göra förutsägelser. Och det finns massor av områden där det idealet går att uppfylla. Idag vet vi, säkert, vad som hände strax efter Big Bang och det går att göra förutsägelser om vad som kommer att hända med vårt solsystem och med Universum. Vi behöver den kunskapen, men om det är den enda kunskapen vi har kommer samhället förr eller senare att upplösas och falla sönder. Att bli världsledande kan och får aldrig vara ett självändamål. Vetenskapliga metoder ska användas förnuftigt och bara för att positivismen ger oss säker kunskap betyder inte att all vetenskap som lever upp till det idealet är bra eller att kunskapen är användbar.

Om positivism blir ett ideal som påverkar hur vi bedömer vetenskapliga resultat kommer vi att förvägra oss själva kunskaper som vi behöver för att leva ett gott liv och för att bygga ett hållbart samhälle. Hermeneutiken ger oss andra kunskaper. Kunskaper om det som inte går att veta något säkert. Som kultur till exempel. Sådan kunskap behöver vi också och den kunskapen är lika viktig, även om den inte kan sägas vara sann, eftersom det är en tolkning. Men om det som undersöks är komplext, föränderligt och diffust, till sin natur, är det omöjligt att få sann kunskap om detta. Och om vi bara accepterar sanning, exakthet och förutsägbarhet som kriterium på bra vetenskaplig kunskap, får vi problem, för då har vi på förhand bestämt oss för vad vi vill veta, och sedan är det en formalitet och ett hantverksuppdrag för vetenskapen att förpacka kunskapen i vetenskaplig form. Då låter vi vår vilja att veta och vårt begär efter sanning styra synen på och värderingen av vetenskapen. Vetenskap har då förvandlats till politik och skolan till en produktionsanläggning.

Kunskap är en ömtålig vara, en skör kvalitet. Kunskap är som sagt något som växer mellan och det går aldrig att nå, helt och hållet. För verkligheten förändras ständigt och även om det går att veta något säkert om det som är så har detta något förändrats innan kunskapen nått spridning. Problemet med skolan idag är inte det som händer (eller inte händer) i klassrummet, utan besluten som tas i riksdagen och framförallt den orimliga kunskapssyn som idag är rådande och som påverkar anslagsfördelningen och de mål som sätts upp för verksamheten. Vad som behövs är förståelse för kulturens roll och dess komplexitet samt en mer verklighetsförankrad syn på kunskap, där det är behovet av kunskap som styr sökandet, inte en orimlig önskan om att bli bäst. Framförallt måste vi förstå och ta hänsyn till det faktum att framtiden är en öppen fråga och att detta är själva förutsättningen, inte något problem.

Positivism är ett ideal som ska användas så mycket det bara går, Hermeneutik är ingen ersättning till sökandet efter säker kunskap, det är en annan metod, utformad för att tillgodose behovet av kunskap om sådant som positivismen inte kan svara på. Båda metoderna är lika viktiga och behövs lika mycket, till olika saker.

Det finns mycket mer att säga om positivism och hermeneutik, men ibland är inte bästa vägen fram långa och ingående förklaringar, ibland är det korta och enkla det som fungerar bäst. Ställ gärna frågor om ni undrar över något, jag lovar att svara efter bästa förmåga. Om kulturforskning med hermeneutiska förtecken har jag skrivit två böcker som fins att ladda ner gratis på nätet, om någon vill läsa: Samtal om samtal om kultur, och Studier av förändring, i rörelse.