Kunskap kan inte tvingas fram

Debatten om skolan böljar fram och tillbaka. Det ena utspelet följs av det andra och det framstår som alla politiker blivit skolpolitiker. Alla har en åsikt, om än det ena än det andra. På Twitter gav onsdagens TV-program, Världens bästa skitskola, som denna gång handlade om (vissa, negativa) konsekvenser av valfrihetsreformen, upphov till massor av inlägg. För eller mot, valfrihet. Det som förenar dessa uttryck och uttalanden om skolan är att alla vet och att alla anser att just deras lösning kommer att leda till Världens Bästa Skola. Det stora flertalet glömmer dock att Sverige en gång hade just, en av Världens Bästa Skolor. Innan vi började förändra skolan, paradoxalt nig för att göra den ännu bättre. Faktum är att ingen vet hur deras förslag till lösning kommer att falla ut och vilka konsekvenser det skulle ge upphov till om det genomfördes. Jag, som också är en del av detta och som ofta skriver om skolan, vet heller vilka praktiska konsekvenser som mina förslag skulle resultera i, men jag vet i alla fall det. Vad jag vill och söker efter med ljus och lykta är ÖDMJUKHET och förståelse för frågans komplexitet, insikt om att framtiden är en öppen fråga som ingen VET något om. Därför blir jag glad av Ledaren i DN idag, även om den är kritisk till Miljöpartiets förslag som jag välkomnar och skrev om igår. Äntligen några kloka ord om skolan!

Svag löneutveckling är bara en aspekt av lärarkrisen. Den handlar också om arbetsförhållandena i vid mening. Friheten har successivt beskurits. Sommarloven har naggats i kanten. Arbetsgivarna har krävt mer bunden veckoarbetstid. Och från staten har det år för år kommit allt fler påbud. Ofta har dessa bottnat i misstro mot kommunerna, men det är främst lärarna som fått känna bördan av alla de statliga kraven.

Fridolin, Jansson och Sirén har därför helt rätt när de skriver att ”Sverige ­behöver en nationell lärarstrategi där stat och kommun tillsammans tar ansvar för rekryteringsbehovet”.

Hela skolpolitiken skulle behöva genomsyras av målet att hejda flykten från läraryrket. Och inte mindre viktigt: Strategin skulle behöva bredast möjliga uppbackning och åtaganden som är långsiktiga.

Tätt samarbete mellan staten och kommunerna är en grundförutsättning. Men för att strategin ska bli trovärdig och påverka både yrkesverksamma lärare och studenter som skulle kunna välja lärarbanan krävs en blocköverskridande överenskommelse. Partierna måste visa att även om de träter om mycket annat så står de här enade.

Oavsett hur valet går och vad skol­ministern heter om två månader, så är det en brobyggare skolan skulle behöva.

Så länge skolan är och tillåts vara en fråga man strider om kommer krisen att förvärras. Debatten förs över huvudet, framförallt på lärarna, men även över huvudet på forskare. När olika forskningsresultat kastas i huvudet på motståndare och när politiker och andra bara hänvisar till det som stödjer deras förslag, deras önskningar om hur det borde vara, då visas konkret, i praktisk handling, vad som är den svenska skolans grundproblem. Så länge debatten om skolan inte förs på basis av verklig KUNSKAP och så länge frågan inte utreds med förståelse för problemets komplexitet, kommer resultaten att fortsätta förvärras. Att skolan blivit ett slagträ i valrörelsen kommer kanske att visas sig vara det sämsta för Sveriges som kunskapsnation, för få saker är så förenklande och fördummande som en valrörelse som handlar om att vinna folkets röster.

Därför är det befriande att läsa den alltid lika kloke Daniel Sandström, som sedan han slutade som kulturchef på SvD finns kvar på tidningen som kolumnist. Han skriver i dagens pappersutgåva om skolan, skolpolitiken och om det som saknas. Passion för kunskapen och en tro på och kärlek till människan. Han reflekterar över sambanden han ser, mellan den nyligen bortgångne skådespelarens Robin Willlams rollkaraktär Mr Keating, och vår nuvarande skolminister. Två sätt att se på kunskap, lärande och elever. Två möjliga vägar fram för skolan. Ingen av dem leder till det mål alla (säger sig) längta efter, det är viktigt. Men problemet med Björklund och hans syn på kunskap är att det är ALLDELES för arrogant och instrumentellt. Världens bästa skola kan inte beordras fram och det går inte att locka duktiga och passionerade lärare genom att tvinga dem att sätta betyg i ordning!

I bland händer det att nyheter korresponderar med varandra på ett oväntat men självklart vis. När jag på nytt ser scenerna från ”Döda poeters sällskap”, där Robin Williams blåser liv i eleverna med hjälp av Walt Whitman och Horatius, kan jag inte låta bli att tänka på Jan Björklunds färska vallöfte om ordningsbetyg i högstadiet och gymnasiet.

Krocken mellan de två världarna blir en påminnelse om en humanistisk hållning som sedan länge varit otillåten i den skolpolitiska debatten.

Problemet med skolan och debatten om den är att humanism betraktas som ett slags grädde på moset, en kostnad, något som får anstå tills bättre tider. Problemet är att det talas om bildning och betydelsen av humaniora, men att det stannar dör, vid fina ord. Den egna skolpolitiken förpackas i en snygg behållare som andas humanism, men eftersom skolpolitiken i praktiken handlar om ekonomi och krona-för-krona saknas passionen och kärleken. Klart att skolan får problem då, om inte ens landets högste ansvarige bryr som om innehållet och förstår hur viktig VÄGEN mot målet är. Dagens skolpolitik är alldeles för resultatorienterad och alldeles för lite kunskapsintresserad. När valfriheten är viktigare än kunskapen och lärarnas arbetsförhållanden kan ingen med inblick i och förståelse för lärande bli förvånad när Sverige rasar i test som jämför vad elever i olika länder faktisk kan.

I Jan Björklunds disciplinära värld vore Mr Keatings besjälade lärargärning – ”words and ideas can change the world” – därför närmast en anomali. Utbildningsministern har i alla fall haft väldigt svårt att säga något minnesvärt om de humanistiska idealen, som vore han i sin envetna kamp för disciplinen oförmögen att förstå att sann omsorg om kunskap och bildning också förutsätter något slags kärlek. Till ämnena, till lärandet. Och, faktiskt, till människan.

Visst, ”Döda poeters sällskap” romantiserade denna kärlek, och dess varma bild av det ideala klassrummet är kanske lite för storslagen för sitt eget bästa. Men filmens genomslag hade nog inte varit möjligt om den inte rörde vid något djupt känt. Alla som haft en fantastisk lärare vet att det är kärleken till ämnet och till lärandet som får kunskapen att glöda hos andra. Det är så sann respekt och auktoritet skapas. I filmen förvandlar Robin Williams de abstrakta litteraturlektionerna till konkret och frigörande livsvisdom. Bättre reklam än så kan utbildningsväsendet inte få.

Det går inte att tvinga någon att bli en fantastisk lärare, och innebörden i begreppet fantastisk lärare är aldrig entydigt, det är lika individuellt och komplext som livet och verkligheten som vi människor finns och interagerar i och som skolan ska ge oss verktyg att hantera bättre. Förstår vi inte det kommer den svenska skolan aldrig att återupprättas. Lärande är en relation, inte ett uppdrag som kan läggas ut på entreprenad och köpas på anbud. En skolpolitik som är mer fokuserad på ekonomi och på formen, än på kunskapen är ingen skolpolitik. Och om den som driver skolan är mer intresserad av hur mycket pengar hen kan tjäna än av innehållet i utbildningen och vardagen i klassrummet kommer detta oundvikligen att visa sig i kunskapsutfallet.

Det säger en del om det offentliga samtalets torftighet att det lönat sig att så ensidigt vifta med ordningsretoriken i skoldebatten. Disciplin har fått ett egenvärde, och uppfattats som handfast skolpolitik, trots att tron på dess undergörande kraft inte alls är mindre flummig – för att använda utbildningsministerns favoritinvektiv – än den humanistiska tanken att lust och kärlek är avgörande för att lära och lära ut.

Det finns inget som är mer flummigt än att uttala sig tvärsäkert om något som är komplext! Om lusten för lärande och kärleken till kunskap och eleverna saknas, finns ingenting som kan kompensera för det. Och med retorik kommer vi ingen vart. Kunskap kan bara växa mellan människor som bryr som om varandra och det de sysslar med. Det finns inga genvägar, vi får helt enkelt den skola vi förtjänar. Det kan inga ord i världen, och inget önsketänkande, hur stark önskan än är, ändra på! Först när vi kollektivt inser det och först när kärleken och passionen genomsyrar skolan kan vi gemensamt hoppas på att kunskaperna kommer, och i en sådan skola kan det går fort. Den som talar om Atlantångare som är svåra att vända försöker bara vinna tid för att få behålla makten, det är en cynisk och kunskapsföraktande inställning. Daniel Sandström avslutar sin krönika lika klokt som han inleder den.

Därför är motsättningen mellan lust och hårt arbete också högst konstruerad. Är det något min egen resa i den svenska utbildningsfabriken lärt mig så är det att just lusten har kunnat föda en sträng disciplin, även i ämnen som jag var mindre förtjust i.

Mr Keating hade rätt, ord förändrar verkligen världen, därför gäller det att välja dem med omsorg. När vi nu står inför en framtid där skolan skriker efter begåvade lärare kan den populistiska disciplinvurmen bli dyrköpt. Ska framtidens begåvningar verkligen att lockas till läraryrket med löftet att de nu äntligen ska få förmånen att sätta ordningsbetyg?

Lycka till. Morgondagens Mr och Ms Keating lär fånga dagen någon annanstans.

Världens bästa skola är en skola som alla i samhället bryr sig om. Kanske det kändes bra för många som sliter med ett arbete och på en arbetsplats de inte trivs, när lärarnas sommarlov förkortades. Jag minns i alla fall hur många av mina bagerikollegor i slutet av 1980-talet ondgjorde sig över hur mycket ledighet lärarna hade och hur glada de var när det förändrades. Frågan vi måste ställa oss är om det var ett klokt beslut att bedriva en skolpolitik som försämrar för dem som ska lära och som tar död på lusten att lära och kärleken till kunskapen.