Trötta slutet-av-terminen-tankar om skolans uppdrag och kunskapens status

Tröttheten så här i slutet av läsåret är mördande. Just nu och i dessa dagar är det inte roligt alls att vara lärare. Så här strax innan sommaren, i examenstider är det ännu mindre än annars kunskapen som står i centrum. Nu ska nästa termins undervisning planeras. Kursplaner och lokalbokningar måste in i systemet och litteraturlistor gås igenom. Samtidigt ska innevarande termins resultat rapporteras in och pågående kurser hållas igång. Dessutom går sistaårsstudenterna ut och när de upptäcker att de har poäng kvar från tidigare kurser kommer det uppfordrande mail om vad och var och hur detta kan kompletteras. Det förhandlas och utövas viss påtryckning. Sitter man på rummet på jobbet störs man: "Bara en snabb fråga ...", som nästan alltid rör sådant som går att läsa sig till i de anvisningar vi lärare med möda arbetat fram tidigare, för att slippa just den typen av frågor. Lägg därtill all den frustration som ska hanteras när studenter i slutet av sin utbildning, under arbetet med examensarbetet, inser hur mycket kunskaper och förmågor de saknar. Inte konstigt att man blir trött, när man dess utom förväntas fungera som vanligt och leverera allt annat som ingår i tjänsten. Jag flyr hit. För att stätta ord på känslan och för att skriva av mig. Behöver en kanal för känslorna när mer sömn inte hjälper. Våren som spirar utanför fönstret märker jag knappt. Våren förknippar jag med instängdhet. Längtar semester, ledighet och efter att få vara fri: i tanken och kroppsligen. Längtar läsning för det höga nöjets skull. Skrivande av glädje och nyfikenhet. Allt mer av det jag sökte mig till akademin för får jag ägna fritiden till, när jag dignar under administrationens bördor och när allt mer av ansvaret för lärandet läggs på mig.

Egentligen känns det inte bättre att göra sig av med frustrationen på detta sätt, för det gör mig ledsen att se tankarna satta på pränt. Fast nu har de i alla fall lämnat min hjärna och jag kan betrakta eländet lite från håll. Intellektualisera, det är mitt sätt att lösa problem och det som gör dessa problem så jobbiga är att problemet inte går att lösa intellektuellt, för det handlar om irrationalitet och ibland ren dumhet. Jag ser lösningar som andra också ser, men som motarbetas för att regelverket ser ut som det gör och för att politiker lovar saker de inte kan hålla. Och under tiden förvärras problemen. Riktar uppmärksamheten någon annanstans och läser i dagens DN-Debatt om hur Emil Bertilsson, doktorand i utbildningssociologi vid Uppsala universitet och Donald Broady, professor emeritus, sociologiska institutionen vid Uppsala universitet samt Mikael Börjesson, docent i utbildningssociologi vid Uppsala universitet, ser på lärarutbildningen och dess problem. Det gör mig inte gladare, men det ger mig något att hänga upp tankarna på och jag vill sprida insikt om detta allvarliga problem, för det handlar om och rör oss alla.

Först måste konstateras att det finns fog för klagomålen att lärarstudenterna blivit allt sämre rustade. Det är ju inte ovanligt att universitetslärare hävdar att studenterna var bättre förr, men i fallet lärarstudenter är nedgången sedan mitten av 1990-talet synnerligen påtaglig även i jämförelse med andra utbildningar. Knappast någon annan högskoleutbildning har rutschat lika brant utför, vare sig man använder skolbetyg, poäng på högskoleprovet, söktryck eller socialt ursprung som mått på vad studenterna har med sig i bagaget. Detta har framgått av undersökningar inom forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi vid Uppsala universitet, nu senast doktorsavhandlingen ”Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977–2009”, som Emil Bertilsson i morgon, fredag, lägger fram för granskning.

Detta är allvarligt på många olika sätt. Först och främst för att det säger något om läraryrkets attraktivitet. Att vara lärare kan vara det roligaste och mest stimulerande man kan ägna sig åt, men den känslan infinner sig bara när man i och ägnar sig åt kunskapsutveckling och lärande. Allt annat går på tvärs och motarbetar den glädjen. Rätta prov, administrera kurser, poäng och sitta på möten för att hantera saker som ligger utanför kunskapen suger märgen ur läraryrkets ryggrad. Och den känslan sprider sig, den går inte att dölja. Klart att allt färre söker sig till en utbildning när det är så som den framtida arbetsmarknaden ser ut, när det är vad man kommer att få jobba med. Och när lärarstudenternas engagemang för sin utbildning och sitt framtida yrke sjunker påverkar det kvaliteten på utbildningen och i förlängningen även kvaliteten på verksamheten ute på skolorna, vilket gör att den onda spiralens verkan förstärks. 

 En indikator på förändringen är att det kort sagt inte längre är lärarbarn som blir lärare. Ingen annan yrkesgrupps barn har i samma takt försvunnit från lärarutbildningarna. Mer generellt: sedan 1990-talet har lärarstudenterna i allt högre grad rekryterats från hem med allt mindre av kulturellt kapital, vilket bland annat innebär minskande utbildningstillgångar hos föräldrarna. Än mer markant är att lärarstudenternas egna studiemeriter minskat. Studenter med någorlunda goda skolbetyg och resultat på högskoleprovet väljer bort lärarutbildning.

När utbildningen fylls på med studenter med allt sämre förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaper blir det svårare att upprätthålla kvaliteten i arbetet på högskolan också. Den negativa spiralens verkan förstärks ytterligare. Och när åtgärderna som förs fram som lösningar på problemen förvärrar dem hotar läget att inom kort bli akut, om vi nu inte redan är där. Just nu känns det så, när man dignar under ett helt läsårs tyngd. Examenstider borde vara en glädjens tid, en stund i livet där kunskapen står i centrum och allt annat skjuts åt sidan för ett tag, innan man tar semester och får vara fri och ledig för att orka ett år till. Istället läggs allt mer uppgifter på lärarnas redan hårt prövade axlar, som hamnar allt längre ifrån kärnverksamheten. Det kan ni göra, och detta. Det blir bara mer och mer, för inget tas bort. Förståelsen för lärarens arbetstid och vad som krävs för att utveckla kunskap är obefintlig. Klart att lärarbarn inte vill falla i samma fälla som sina föräldrar. Det om något borde vara en alarmklocka om att nu krävs det radikala åtgärder och en helt annan syn på kunskap. 

Från slutet av 1990-talet och ett drygt decennium framöver inträffade ett skarpt generationsskifte när de många lärare som trätt in i yrket under 1960- och 1970-talen pensionerades. Lärarkåren föryngrades påtagligt. Samtidigt försvann lektorerna. För ett sekel sedan hade bortåt var tredje läroverkslärare licentiat- eller doktorsexamen. Fortfarande i början av 1990-talet fanns 1.600 lektorer i gymnasieskolorna. Sedan början av 2000-talet har antalet varit nere i ett par hundra.

Vad är detta om inte en kunskapsdränering av skolan? Ett förakt för kunskap, som fått fortgå med ansvarigas goda minne, kanske för att kompetens kostar och för att skolans uppdrag inte är att leverera kunskap, utan ett ekonomiskt resultat och en budget i balans. Det uppdraget klarar man, men det som alla borde vara ense om är skolans kärnuppdrag, att utveckla kunskap och främja lärande, det uppdraget är inte längre skolans. Det uppdraget finns bara på en retorisk nivå. Kunskapen har liksom bildning, blivit något som bara nämns i högtidstal. Klart vi får problem då, när vi saknar eller förvägrar oss själva uppskattning av kunskap och vetande. Resultat, resultat, resultat och effektivitet, effektivitet, effektivitet. När det är mantrat som trummas in i skolans organisation, när det är uppdraget, klart att kunskapen rinner som sand mellan fingrarna då.

Sammantagna får dessa förändringar ofrånkomligen sociala konsekvenser. I takt med lärarkårens omvandling ter sig allt fler skolor oacceptabla för de kulturellt bemedlade familjerna. Redan kan vi i statistiken se hur lärare som är välförsedda med kulturellt kapital samlas i skolor som rekryterar dito elever. För eleverna kommer det att bli allt viktigare att ha gått i rätt skola. För lärarna kan i framtiden ett lektorat vid ett elitgymnasium smälla högre än en professorstitel vid något lågt rankat lärosäte i provinsen.

Samhället slits isär av växande klyftor. Och vi ser på och låter det ske. Belöningen är lite mer pengar i plånboken. Vi betalar ett högt pris för valfrihet och individualism. Kunskap liksom kultur och samhället är kollektiva skapelser, är gemensamma storheter och ömsesidiga processer. Så länge vi när en omöjlig dröm om att det skulle kunna gå att få allt vi drömmer om kommer problemen i skolan att förvärras och problemen i skolan påverkar själva det fundament som allt annat vilar på. Problemen i skolan och på landets lärarutbildningar är inte lärares eller elever och studenters problem, det är allas våra problem. Det vi gör gör vi mot varandra.

Den svenska skollärarkårens försvagade ställning hänger samman med att den i jämförelse med situationen i många andra länder blivit så bortkopplad från universitetsfältet. Lärarutbildningarnas allmänna delar fungerar som egna pastorat i föga kontakt med universitetsvärlden i stort. Lärarutbildare utnyttjar sällan den sakkunskap som olika discipliner runtom på universiteten erbjuder, från statsvetenskap till kognitionsvetenskap. På andra områden talas inte om ”civilingenjörsutbildare” eller ”läkarutbildare” – där är man specialist på hållfasthetslära eller endokrinologi.

Här har pedagogikämnet något att fundera över. Ett exempel från min högskola, där vi har forskarutbildningsrättigheter i bland annat pedagogik med inriktning på AIL. Jag är Docent och jag är djupt engagerad i och har varit med om att bygga upp högskolans AIL-profil. Fast jag får inte handleda några doktorander, för det anses bara pedagoger kunna. Mina vetenskapliga meriter räcker inte för att handleda doktorander i pedagogik med inriktning på AIL. Men pedagoger utan intresse för eller kompetens i AIL kan handleda doktorander. Pedagogik kan vara allt, men allt kan inte vara pedagogik. Vad är det som är så himla speciellt? Varför räknas mina 15 år som lärare på högskolan inte som en pedagogisk merit? Jag får inga svar på dessa frågor, för det finns inga svar. Här finns ett annat problem som borde uppmärksammas mer, om det är kunskap vi är intresserade av om det är vetande vi vill ha.  

Skolpolitiken och lärarfacken har på många sätt medverkat i att lösgöra skollärarkåren från universitetsfältet: genom att fullborda omvandlingen från betrodd ämbetsman till övervakad och övervakande tjänsteman; genom införandet av en legitimation som av skollärare kräver genomgången lärarutbildning samtidigt som samma lärarutbildning kritiserats hårt från många håll; genom att öka antalet platser i lärarutbildningarna när tvärtom en mer selektiv antagning vore en förutsättning för att vända utvecklingen; genom att förutsätta att alla som genomgår lärarutbildning kommer att arbeta som skollärare, vilket dels inte är sant, dels hindrar lärarutbildningen från att fungera som en plattform för många slags levnadsbanor och yrkesbanor och därmed som ett mer attraktivt utbildningsval.

Vem värnar kunskapen idag? Det som lärarna ska främja, innehållet och kärnan i verksamheten. Det finns en tro bland pedagoger på att det enda vi behöver är pedagogik och didaktik, att kan man det då kan man allt. Det är en farlig tro, för det ger en minst sagt grandios självbild. Och den leder till isolation och understödjer tendensen till mer administration. Kunskap är en kvalitet i eget namn och pedagogikens kunskapsområde är lärande. Där är pedagoger experter och om det handlar deras kompetens. Den kunskapen kan och får aldrig ersättas med annan kunskap, ämneskunskap inom andra områden. För det gör att allt fler (kunskaps)blinda leder allt fler (kunskaps)blinda, vilket leder till att kunskapen utarmas och elevernas kunskaper sjunker och grunden för hela skol- och utbildningsväsendet undermineras.

Att återknyta banden till universitetsfältet är förstås inte hela lösningen. Skollärarkåren måste också tillåtas att odla sitt yrkeskunnande. I lärarutbildningarna är den framkomligaste vägen säkerligen att renodla å ena sidan undervisningskonsten, å andra sidan universitetsstudier av ordinärt slag. Medan de alltför vanligt förekommande dåliga mellantingen bör undvikas, det vill säga en lärarutbildning som i skolans värld uppfattas som abstrakt och oanvändbar och inom akademin som en gärdsgårdsserie.

Kunskapen i centrum, överallt, alltid, det är ingen lösning, det är en indikation på det aktuella läget i skolans värld. Antingen finns kunskapen i centrum eller också inte. Hur ser det ut idag? Mycket tyder på att vi befinner oss långt från önskat läge. Och det fria valet av skola ser inte ut att avhjälpa problemet. Kunskapen i centrum kräver möda och det kostar, men den kostnaden är ringa i jämförelse med kostnaderna för att återuppbygga skolan efter att den raserats helt och hållet.