Läraryrket är en samhällsbärande funktion

Kunskapen utgör tillsammans med mellanmänskliga relationer det fundament som samhället vilar på. Vi har varandra och vårt gemensamma vetande. Det är detta som allt annat bygger på och utgår från. Så när läraryrken håller på att förlora sig status är det inget annat än en nationell katastrof som håller på att segla upp. Att tillskriva Jan Björklund skulden för utvecklingen är att ge just honom allt för mycket inflytande. Hans syn på kunskap skrämmer mig dock och hans syn på vad som främjar kunskap och kvalitet i skola och högre utbildning. Konkurrens?! Och när attraktiviteten för lärarutbildningarna sjunker, höjd lön … Därmed blottläggs problemets vidd, för om landets högste ansvarige för samhällets kunskapsförsörjning när en sådan syn på kunskap, då har vi problem.

Problemen i skolan är allas problem. Förr eller senare kommer bristen på kunskap att visa sig. Först som en lättare minnesförlust och förvirring, vilken kan kompenseras med hjälp av teknik och stöttning utifrån. Sedan, efter en inledande fas, kommer problemen att förvärras och Sverige kommer allt mer att förlora kontakten med omvärlden och börja bete sig allt mer förvirrat. Sedan kommer vanföreställningarna och funktion efter funktion stängs av. När vi är inne i den fasen går förfallet snabbare, då börjar de som kan lämna landet. Var vi befinner oss på detta sluttande plan just nu är svårt att säga något om för det går inte att ställa diagnos på ett land. Sverige är inte ensamt om att befinna sig i kunskapskris, därför är det svårt. Europa, Västvärlden … många är påverkade och ingen vet vart vi är på väg.

Så länge vi har en uppkoppling och tillgång till Internet klarar vi oss, kanske någon tänker. Där finns ju kunskapen, så vad ska vi med lärare till? Tänk om, säger jag. På Internet finns massor med information. Och information är inte kunskap. Detta att allt fler förväxlar information med kunskap är en del av problemet. Vad är det för mening med att plugga när man kan surfa? Speciellt som man inte får lön för mödan? När allt fler tänker så är problemet redan ett faktum och skadeverkningarna har redan börjat rasera grunden för allt annat. Och när vi ägnar tid åt att tjafsa, först om det överhuvudtaget finns ett problem, och sedan om vad man ska göra åt det, utan, att det händer något, utan sjukdomsinsikt. När vi tänker att problemet löses om föräldrarna får välja skola själva och eleverna får skylla sig själva om resultaten uteblir. När enkla lösningar som betyg och konkurrens införs för att hantera problemen, då är vi illa ute, alla. För varje år som går utan att synen på kunskap och värdet av vetande förändras kommer kostnaderna för att hantera skadorna att växa i kvadrat.

Degraderingen av lärare och samhällets uppvärdering av yrken och positioner som företagsledare och bankdirektörer, eller idealiseringen av kändisar och fotbollsproffs, som tjänar ofattbara summor, ökar inte bara klyftorna i samhället, de gör också något med medborgarnas och det uppväxande släktets drömmar och visioner. Jag ska bli fotbollsproffs, säger många unga idag. När jag var liten spelades det boll för att det var kul. Idag är det ett yrke. Det säger något. Det visar vart befolkningen vill och vilka problem vi står inför. Höjd lön för lärare kommer aldrig att kunna kompensera för skillnaden mellan livet som fotbollsproffs och lärarens vardag. Aldrig. Det slaget är förlorat. Först när unga drömmer om något annat kan vi hoppas på en vändning och en ändring av den kurs vi slagit in på.

Vetande och glädjen i sökandet efter kunskap behöver uppvärderas. Uppskattningen av kunskapen behöver höjas, för då kommer fler och framförallt mer kompetenta människor att söka sig till Universitet och Högskolor och arbetet i ungdomsskolan och på Gymnasiet får en annan mening. Först när kunskapen blir eftertraktad och när den som vet och förstår möts med respekt kommer kunskapsraset och krisen som Sverige befinner sig i att kunna vändas. Tills den dagen infinner sig befinner vi oss i fritt fall och för varje dag som går utan att insikt om problemets allvar och dess konsekvenser sjunker in förvärras läget. Läser i tidningen. En notis bland andra. Följande borde ha krigsrubriker, för det är allas vår gemensamma framtid det handlar om.

Under 2000-talet sjönk intresset för lärarutbildningarna stadigt. De sågs över och gjordes om, och hösten 2011 började den första kullen i en ny modell med mer ämnesdjup och tydligare inriktningar mot stadier. Men starten blev avvaktande - antalet nybörjare sjönk. En viktig förklaring är att utbudet av lärarutbildningar krympte det läsåret, då ett antal lärosäten först nekades examensrätter de sökt. 

Läsåret 2012/13 strömmade fler studenter till: 11 500, en ökning med åtta procent med föregående läsår. 2013/14 ökade antalet nybörjare på lärarutbildningarna igen, men bara med en procent, enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ). 

När UKÄ efter en termin följde upp lärarstudenterna som började hösten 2011 hade 16 procent hoppat av. Värst drabbade är inriktningen mot högstadiet samt de naturvetenskapliga ämnena och matematik på såväl högstadiet som gymnasiet.
- Där är det verkligen kris. Andelen behöriga lärare är låg och det fylls inte på i tillräckligt hög grad, säger Mats Tegmark. 

Följden har blivit att mer än hälften av lärosätena med högstadielärarutbildning lagt den på is, bland andra Karlstads universitet och Linnéuniversitetet.

Krisen i och på lärarutbildningarna är i paritet med klimathotet och båda problemen har med samhällets och livets på jorden långsiktiga överlevnad att göra. Nu överdriver du, kanske någon tänker? Och det gör jag kanske, men har vi råd att ta risken att inte göra något? Det är den centrala frågan, för oss alla och för framtiden!