Kunskap håller på att bli en hobby

Läser än en gång om skolan i tidningen och slås en en gång av samma sak. Kunskapen nämns inte, mer än som en from förhoppning, uttryckt mellan raderna. Fem punkter presenteras i debattartikeln. Alla handlar om annat än om kvaliteten på, och själva resultatet i sig.

1. Efterlevnaden av skollagen ska skärpas genom att Skolinspektionen fokuserar mer på trygghet och studiero. 

2. Sveriges rektorer måste ta ett större ansvar för att skolan har gemensamma ordningsregler. Det måste också bli tydligt hur avsteg från reglerna följs upp och att de upplevs vara legitima. 

3. Sanktionsmöjligheterna i skollagen ska vara ett tydligare verktyg för lärarna. Skolor ska inte kunna upprätta egna regler som begränsar lärares befogenheter. 

4. Stärk lärarnas ledarskap i klassrummet och utöka inslaget av ledarskap i lärarutbildningen. 

5. Förenkla och minska admi nistrationen för lärare särskilt vad avser möjligheterna att använda sanktioner. Varje lärare ska inte behöva uppfinna ett eget system för detta. 

Det är uppenbart att det behövs ett större gemensamt vuxenansvar för lugn och ro i skolan. Lärare, övrig skolpersonal, skolledning, elever och föräldrar behöver samlas för mer studiero som höjer kunskapsresultaten

Detta säger något om kunskapens status idag. Här, i denna typ av inställning, som är vida spridd, ser jag det kanske största hotet mot Sverige som kunskapsnation. Ordningsregler löser inte problemet. Och när lärare måste ta till sanktioner för att upprätthålla ordningen i skolan är kunskapen för länge sedan förpassad till läktaren. Om läraren måste kämpa för att överhuvudtaget bli lyssnad på, då finns ingen möjlighet att eleverna lär sig något. Det är problemet, att skolan inte är en plats för lärande. Skolan har blivit en plats där man delar ut betyg och betygen ses som ett slags valuta idag. Kunskapen har blivit ett hinder som står mellan eleven och dennes föräldrar och läraren. Klart det blir stökigt i skolan då, när eleverna inte vet vad de har där att göra. När ingen, utom möjligen läraren, är intresserad av kunskapen och lärandet.

Björklund visade prov på en besynnerlig inställning till betyg i söndagens partiledardebatt i TV, när han talade om införande av fler betyg som ett sätt att ställa högre (kunskaps)krav. Betyg är inget krav och ska heller inte förväxlas med kunskap. Betyg är ett sorteringsverktyg. Om det är så, vilket verkar troligt, att eleverna kommer till skolan för att få betyg, då kan ingen förvånas över att kunskapsresultaten sjunker. Det är en fullkomligt logisk följd av att allt fokus och allt intresse i skolan riktas mot betygen, istället för mot kunskapen som betygen sägs vara ett mått på.

Känns ganska uppgivet att behöva påpeka detta. Känns som att tala för döva öron. Även på högskolan är det betygen, examina och poäng som står i fokus. Det räknas, vägs och mäts. Det utvärderas och granskas. Men systemet är intresserat av allt annat än kunskapen. Klart att kvaliteten på kunskaperna sjunker då, när det skolan gör är att ägna sig åt betygsadministration och, som i dagens debattartikel, upprätthålla ordning och reda. Om det är målet och ambitionen, att eleverna ska komma i tid och vara tysta. Ingen med minsta intresse för KUNSKAP kan förvånas över att det blivit som det blivit. Det trista är att den där vändningen som politikerna talar om, den går inte att hoppas på inom överskådlig tid. Så länge vi talar om skolan på det sätt vi gör och så länge kunskapen ses som en formalitet rör vi oss i en skrämmande hastighet, bort från kunskapen.

Vem bryr sig om vetande idag? Var förs det lärda samtal? Inte i tidningarna. Inte på TV. Inte i skolan. Och nästan inte på landets högskolor och universitet heller. Det finns ingen tid för det, för det betraktas inte längre som huvuduppdraget. Skolan är en ekonomisk resultatenhet som liksom alla andra verksamheter har ett enda mål, att göra ett bra resultat. Det är idag viktigare att rapportera in resultat än att ägna sig åt verksamheten som ger resultat. Kortsiktigheten är stor och stötande för alla som är där för att lära, vilket är få och vi blir stadigt färre. Jag bryr mig inte bara om kunskapen. Kunskapen är det jag lever för, det som ger mitt liv mening. Därför är det plågsamt att tvingas se på när det svamlas om betyg, kvalitetssäkring och ordning och reda.

Inget gör mig så ledsen som när kommer till en ny klass med studenter och möts av motstånd. Som när jag, under genomgången av kursen, möts av stönande och av frågor om verkligen alla böckerna är viktiga, eller varför litteraturen är på engelska. Det som gör mig ledsen är att jag känner mig ensam om att vara där för kunskapen. Och sorgen växer när jag i fikarummet, bland kollegorna, allt oftare hör tal om granskningar och problem med administrationen. Tillfällen för kunskapsmöten, för seminarier och samtal om vetande, blir färre och färre. Utrymmet för kunskap blir mindre och mindre.

Jag klarar mig, för jag får mitt lystmäte och kan stilla min kunskapstörst på andra ställen och vid andra tillfällen. Mitt vetande växer. Tyvärr sker tillväxten allt mindre och allt mer sällan på jobbet, och allt mer på fritiden. Kunskapen håller på att bli en hobby. Klart Sverige halkar efter i internationella mätningar då. Och halka efter kommer vi att fortsätta göra, så länge vi envisas med att tala om allt annat än kunskap. Först när vi inser att kunskap är ett värde i sig kan vi hoppas på en vändning. Idag hoppas vi på och kämpar för ordning och reda, men det löser inte grundproblemet. När ska vi fatta det?