Vad är vi rädda för?

Läser vad Mats Odell skriver på Brännpunkt idag och förundras över hur svårt det verkar vara att se utan för den box man skapat för sig, om man inte vill inse eller kan förstå att den enda vägen är en självpåtagen tvångströja. Odell har säkert rätt i det han säger, men han utgår från helt fel premisser och därför blir hans bevisföring helt irrelevant. Låt min visa hur jag tänker. Odell inleder med följande ord.

På en punkt håller jag med Miljöpartiet. Sverige ska ha en energiförsörjning som minimerar koldioxidutsläpp, för klimatet skull. Tyvärr är Miljöpartiets recept för detta helt verklighetsfrånvänt när den exkluderar kärnkraften. Detta blev tydligt när de presenterade sitt förslag till valmanifest inför helgens stämma.

Miljöpartiet vill inte se de faror som är förknippade med ett snabbstopp av svensk kärnkraft. Skulle vi i dag besluta om att stänga våra kraftverk så skulle de alternativ som i realiteten återstår vara rysk gas och tysk kolkraft. Det är varken bättre för klimatet eller vår säkerhet.

Resonemanget bygger på att allt annat skulle förbli det samma, att konsumtion och produktion ligger kvar på samma nivå. En ansvarsfull miljöpolitik handlar inte om att göra allt på samma sätt, utan om att förändra samhällets tankar och handlingar i riktning hållbarhet. Det kanske skulle innebära uppoffringar att ställa om så pass snabbt, men i jämförelse med vad ett haveri i ett kärnkraftverk skulle kosta är det en ljum västanfläkt. Se på Japan och vad som hände efter haveriet i Fukoshima. Om vi gör av med mindre energi behöver omställningen inte bli speciellt kännbar och om Miljöpartiet får tillräckligt med röster är det precis det som svenska folket vill. Faran som Odell pekar på är bara en fara om vi fortsätter som förut, vilket Miljöpartiet menar att vi inte borde göra.

För ett par veckor sedan var Miljöpartiet dessutom oroliga för att svenska hushåll inte skulle ha råd med Jas-plan efter den förlorade Schweiz-affären. Men kostnaderna för hushållen med en nästan halverad energiförsörjning menar de löser sig självt.

Inget löser sig självt. Det är vi som bygger landet, tillsammans. Det är vi som gör Sverige till det vi gemensamt vill och är beredda att bidra med. Det gäller oavsett vilken politisk väg vi slår in på. Kostnaderna för Jas har vi själva tagit på oss, det är vi som bestämt att Sverige ska utveckla och ha kvar ett krigsflygplan, med allt vad det kostar. Det är ett politiskt beslut som kan ändras. Tänk om de pengarna satsats på förnyelsebar energi istället? Det är ingen orimlig tanke. Vill man bygga ett hållbart samhälle är det just så man måste tänka, utanför och förbi den inslagna vägen. Det finns inte en enda väg, det finns bara den väg vi väljer att gå. Vår väg, och över den bestämmer inte politikerna, utan väljarna.

Miljöpartiets förslag att snabbavveckla kärnkraften till 2030 skulle av allt att döma öka svensk elproduktions klimatutsläpp. De är i dag lägst i hela EU. Miljöpartiets Åsa Romson sa nyligen i en intervju att de två äldsta reaktorerna skulle bort så fort som möjligt. Kostnaden blir minst 200 miljarder när 840 terawattimmar (miljarder kilowattimmar) el måste produceras på annat sätt. Med ränta stiger kostnaden ytterligare. Med dagens kärnkraftverk kostar denna koldioxidsnåla el omkring 25 öre per kilowattimme att producera. Om samma el ska produceras med nybyggda förnybara källor är kostnaden minst det dubbla. Även klimatutsläppen ökar enligt Vattenfalls livscykelanalyser för vindkraftverk.

Som sagt, om vi ställer om och minskar energibehovet? Varför inte beröra den tanken, som är den grund på vilken Miljöpartiets hela politik bygger på? Varför mörka den aspekten. Miljöpartiets politik blir bara problematisk och oansvarig om den överförs rakt av till nuvarande samhällsmodell och livsstil. Och att vårt sätt att leva idag är ohållbart, om det nämner Odell ingenting. Det ansvaret är han inte intresserad av att tala om, om hans ansvar för framtida generationers kostnader. Eller om vårt gemensamma ansvar. Det ansvaret har Miljöpartiet tagit och de utformar en politik som bygger på det. Odell fortsätter.

Det hade varit intressant att höra hur Romson tänkt finansiera detta, gärna krona för krona.

Krona för krona, vad menar man med det egentligen? Vem har bestämt att finansieringen alltid måste komma först och genomförandet sedan? Vad är det som säger att man inte kan göra tvärt om? Det går att först ställa upp hållbara mål och sedan göra vad som krävs för att uppnå målen, även om det är smärtsamt och kostar på. Titta på företagen, hur de tänker och gör. Siemens, till exempel, gör sig av med 11600 anställda. Vad kostar det för samhället att tvingas överta ansvaret för alla som blir arbetslösa när företagen värnar sina vinster mer än sina anställda? Och vad hände med detaljerade kalkyler i en allt mer snabbföränderlig värld? Framtiden skapas av oss, tillsammans och den blir vad vi gör den till.

En fördel med att inte stressa fram nyinvesteringar genom snabbavveckling av fullt fungerande produktionsanläggningar, är att en mix av avskrivna och nybyggda kraftverk är det absolut mest ekonomiska och gör att priset mot kunderna kan hållas lågt.

Enbart förnybara energikällor som vind och sol räcker under överskådlig tid inte till för att täcka elbehovet. Alternativ som gaskraft, kolkraft och mer vattenkraft är miljöskäl uteslutna. Biobränslen behövs i första hand till att ersätta fossila bränslen, en uppgift som är stor nog i sig. Successivt kommer allt mer förnybar energi att fasas in. Det kommer dock att ta tid innan alla tekniska utmaningar är lösta för att till exempel kunna minska vägtrafikens utsläpp. Inom överskådlig framtid ser kärnkraft, som uppfyller mycket tuffa miljö- och säkerhetskrav, ut att både vara ekonomiskt lönsam och tekniskt nödvändig för att få väderoberoende el dygnet runt, året runt.

Om det är så vi väljer att se på framtiden, om det är så vi tänker och agerar i vardagen och i politiken då stämmer det Odell säger. Han har alltså helt rätt, om medborgarna i Sverige inte bestämmer sig för att ändra livsstil och göra andra prioriteringar i framtiden. Om det blir så stämmer inget av det Odell säger. Om Sverige satsar stort på förnyelsebar energi och på effektivisering och annat som både kan öka produktiviteten och minska behovet. Solceller nämns inte? Det händer mycket på det området. Om vi vill kan vi, det bevisar vi gång på gång. Frågan är varför vi inte vill och varför vi väljer att lyssna på vad en sådan som Odell säger utan att bemöta hans tankar? Kanske är vi bekväma, jag vet inte. Ingen vet, men det vet vi, att det blir som vi gör, inte som vi tänker.

Vissa som vill snabbavveckla kärnkraften hänvisar till åldern på reaktorerna. Ålder är troligen ett relativt dåligt mått på säkerhet. I dag bedöms de äldsta fyra reaktorerna hålla i 50 år. De sex yngre reaktorerna bedöms hålla i sextio år. I USA har de flesta reaktorer fått sina licenser förlängda från 40 till 60 år. Nyligen meddelade amerikanska strålsäkerhetsmyndigheten NRC att de förbereder ytterligare längre drifttid. Skälet är enkelt. Betong och stål är material som väl underhållet håller länge. Betong når sin högsta styrka först efter ungefär hundra år.

Inget av detta ändrar det faktum att ett kärnkraftverk är sårbart. En välriktad missil och inget blir sig någonsin likt. Tjernobyl kommer inte att bli beboeligt på många generationer och Japan kommer att dras med problem långt in i framtiden. Riskerna är oöverskådliga för oss människor. Vi vet helt enkelt inte vad vi ger oss in på när vi talar och tänker som Odell. Det är ett argument mot kärnkraft som bygger på solid forskning och gedigen kunskap. Det går inte att snacka bort. Det går däremot utmärkt att ignorera det och tala om annat istället. Det är inte Miljöpartiet som bestämt att kärnkraft är farligt, vilket det är. Odell och dem som talat för kärnkraft menar dock uppenbarligen att det är ofarligt, vilket torde vara svårt att bevisa, både i teorin och praktiken.

Sverige måste satsa på att minska vårt beroende av fossila bränslen, främst inom transportsektorn. Miljöpartiets iver att snabbavveckla den svenska kärnkraften är dock extrem. Förslaget saknar klimatnytta och skulle dränera de svenska hushållen på resurser som i stället behövs för att säkra välfärden i en allt tuffare global konkurrens, och en demografisk utveckling där färre ska försörja fler. Att bara på måfå skrota kärnkraftverk som varje år skapar miljardöverskott och besparar oss den smutsiga kolkraften är ansvarslöst.

Satsningar på forskning och utveckling dels av energikällor som är hållbara, dels av samhällsekonomiska modeller och kulturvetenskaplig teoriutveckling som behövs för att ställa om samhället så att det blir mer hållbar, varför är det alldeles otänkbart? Är det för visionärt och utopiskt? Det har i så fall aldrig hindrat mänskligheten tidigare. Jas-projektet, till exempel, vad var det om inte en storslagen dröm om svenska framgångar. Det gick sådär och ändå fortsätter vi. Det väljer Odell att inte svara på och så länge vi accepterar att bara lyssna och ta emot kommer det att bli svårt att främja hållbarhet.

Ett minimikrav borde vara att Miljöpartiet ställer samma krav på kostnadsredovisning på sin egen snabbavvecklingspolitik som man ställer på Jas-projektet.

Vad är det Odell och andra är rädda för egentligen? Varför är förslag som avvecklingen av kärnkraften eller införandet av en 35-timmarsvecka så hotfulla? Jag förstår inte varför Miljöpartiet utmålas som den stora faran. Alla vet ju att det vi sysslar med idag, det vi gör med och mot varandra är fullkomligt ohållbart. Däri ligger faran, i det vi gör i dag och i det som Odell försvarar. Inte i en visionär politik som ändå aldrig kan genomföras om inte tillräckligt många inser poängerna med den och är beredda att göra vad som krävs.

Moralens geologi 11

Tar mig an detta projekt när känslan är den rätta och när det finns tid, inte för att undervisa och tala om hur det är, utan för att tänka högt tillsammans. För att komma vidare i mitt eget tänkande, så att säga inför öppen ridå. Jag bloggar för att lära och förstå, för att skriva är en annan sida av tänkandets mynt för mig. Två sidor av samma sak, oskiljaktiga ömsesidigt fruktbara. Idealet, visionen jag strävar efter, dit jag vill, är att skriva på ett sätt som bjuder in och ger upphov till nya tankar. Jag vet inte hur det och det vet ingen annan heller, är min utgångspunkt. Världen kan vi bara upptäcka tillsammans. Världen och kulturen är vår att förvalta gemensamt. Kulturen är inte min, inte din, den är vår, med allt vad det innebär. Vi bygger den tillsammans med tankar, ord och handlingar.

Därför behövs det sätt att tala om vad som är ont och gott och önskvärt. Det är här som moralen kommer in i bilden. Moralen är den arena där reglerna för allt det som faller utanför lagens råmärken bestäms. Morel kan vara mer eller mindre tvingande, och lagen utgår alltid på ett eller annat sätt från en underliggande moral, men den är aldrig ristad i sten. Moral är överallt flytande, föränderlig och inte så sällan motsägelsefull, liksom kultur. Moral är arteget på det sättet och vill man förstå moral måste man acceptera denna premiss, annars leds tanken fel. Utgår man från att det finns en rätt och riktig moral, att det går att objektivt avgöra vad som är rätt och fel, kommer man förr eller senare att tvingas underkasta sig en auktoritet. Om svaret är ett finns det på en plats och det har visat sig genom historien att det ofta sammanfaller med den högste, den med mest makt. Gud eller Fursten och idag kanske Marknaden. Den som tror att det är så kan sluta läsa, för detta är en serie bloggposter där utgångspunkten är att moral är föränderlig, kontextuell och skapad av oss alla ömsesidigt.

Moral är en ständigt aktuell fråga i en väl fungerande demokrati. Det kommer hela tiden nya böcker i ämnet, ständigt nya aspiranter som vill dra sitt strå till stacken. Grovt sett finns det två kategorier böcker, dels de som talar om vad som är rätt och riktigt, det vill säga lanserar förslag på moralens innehåll. Dels de som undersöker moralens logik och som liksom jag vill främja samtal om moral, som är öppet sökande och som bjuder in läsaren. Dagens Under Strecket handlar om en bok av den senare karaktären, om filosofen Ann Heberleins nya bok. Det är Martin Gustavsson som skrivit understreckaren och han börjar artikeln på följande sätt, genom att beskriva ett slags akademins moral.

När vi akademiska filosofer skriver våra texter, är vi alltför ofta upptagna med att bygga ointagliga intellektuella fort. Vi har fostrats i en aggressivt felfinnande seminariekultur, där oklarhet, motsägelsefullhet och överdrifter räknas som de främsta dödssynderna – där det i praktiken betraktas som bättre att på ett formellt oklanderligt vis säga något relativt ointressant, än att trevande försöka begripa sig på de dunklaste men samtidigt mest angelägna skikten av människans tillvaro. Resultatet blir inte sällan att det vi skriver får en egendomligt monologisk karaktär. I stället för att (som allas vår förebild Sokrates) vända sig till läsare av kött och blod vars reaktioner är att betrakta som genuina bidrag till ett gemensamt sökande efter en undflyende sanning, är vi så måna om att täcka varje möjlig blotta att vi hellre stänger in oss i en rustning där vi mest hör vår egen röst eka, ostört men tomt.

Det berömda elfenbenstornet är det som beskrivs här. En akademi som är sig själv nog. Den akademin är under omförhandling och utmanas av den ekonomiska makten. Det är något som slår mig här och nu, det är inget jag tänkt igenom, men det finns tydliga tendenser till och tecken på att akademin är under stark press. Samhället säger sig värna kunskapen, men så fort kunskapen går på tvärs mot makten omformuleras frågan och i väntan på vetenskapens svar kan makten verka oinskränkt. Det är en evig kamp, som har med moral att göra. Därför uppskattar jag Heberleins anslag. Hon vill bjuda in och sprida insikt om förmågan att bedriva filosofi och undervisa i vad som krävs av den som vill samtala om moral på ett någorlunda stringent sätt. Gustavsson fortsätter.

Ann Heberleins nya bok, ”Etik: Människa, moral, mening” (Albert Bonniers förlag), är i hög grad lyckligt befriad från sådana monologiska tendenser. Hon bygger ingen försvarsanläggning, utan vet vad det innebär att skriva en text som är avsedd att verkligen läsas. Det är bokens stora styrka, särskilt som den är menad som en introduktion till moralfilosofiska frågor. Satt i händerna på en grupp nybörjarstudenter i filosofi eller teologi skulle den säkert provocera fram många tankar och diskussioner. Och det är just så den är tänkt att fungera: som ”food for thought”, snarare än som en invändningsfri traktat.

En viktig bok som det verkar, en intressant och utmanande bok. Dock ingen felfri eller oproblematisk bok, om man ska tro Gustavsson, vilket följande citat visar. Men man ska inte tro honom. Han bestämmer inte över din och min uppfattning av boken. Han har inte rätt, men han är värd att lyssna på för han kommer med kloka kommentarer och invändningar som behöver bemötas. Han bjuder in till samtal på samma sätt som Heberlein gör. Och samtala borde vi också göra, mycket mer än vad vi gör idag. Samtala om allt det som omöjligtvis kan var antingen sant eller falskt, om det som är öppet, föränderligt och under tillblivelse, som till exempel moral och kultur.

Här kommer vi avslutningsvis till ett annat drag i Heberleins bok som bekymrar mig, nämligen att hon ganska ofta landar i konventionella, lite småborgerliga och bekvämt rättskaffens ställningstaganden i en serie konkreta moralfilosofiska frågor – och detta utan att hon egentligen ser sig nödsakad att argumentera för dessa ståndpunkter. Betyg är alltså OK, eftersom vi bör lära oss att skilja på prestationer och människovärde. Äta kött är också OK, trots att det finns ”en rad starka skäl” mot det. Och Heberleins bemötande av dessa starka skäl? ”Jag tror att människor har ett särskilt värde och menar att jag har ett särskilt ansvar i relation till andra av min sort. Kalla mig speciesist, men det är en grundläggande förutsättning i min moraluppfattning.” Likaså bör vi förstås ha medkänsla med krigsdrabbade barn i avlägsna länder, men ”påståendet att vi har lika stora förpliktelser mot barnen i Somalia som mot våra egna barn är kontraintuitivt, vilket innebär att det går på tvärs mot våra moraliska intuitioner”.

För den som inte håller med om Heberleins ”intuitioner” och ”grundläggande förutsättningar” kommer sådana påståenden förstås att te sig som omotiverade dogmer. Men också den som hyser sympati för Heberleins ståndpunkter bör känna olust när hon helt enkelt räknar med att läsaren ska ingå i hennes ”vi”. Verklig filosofi börjar ju först när man inte nöjer sig med att passivt gå med på vad ”vi” anser, utan vill bli klar över hur gängse synsätt kan motiveras (om de nu alls kan det). Att Heberleins så föredömligt dialogiska bok vid dessa tillfällen plötsligt får en predikande, monologisk karaktär är synd, eftersom den när den är som bäst öppnar möjligheten för ett betydligt mer radikalt och öppet filosoferande.

Ingen människa är perfekt, lika lite som en bok är det, för annars vore det ingen människa, ingen bok skriven av en människa. Det är våra fel och brister som gör oss till människor och som ger upphov till komplexitet i vardagen och kulturen, som gör att kunskap om moral och kultur aldrig kan vara sann och rätt, bara öppen och under förhandling. Och för att byta spår, utan att skrifta mål för resan, vill jag påpeka att Deleuze och Guattari utgår från just detta och har skapat metoder för att undersöka moral med bibehållen komplexitet. Även deras texter är skriva för att vara ett slags "food for thought". Deras stil liknar aforismens, som är öppen och som bara ger läsaren halva svaret. Resten är upp till. Vill man förstå Deleuze och Guattari måste man bidra med egna tankar och utföra en del av arbetet själv, vilket är ett skags kunskapsmoralisk hållning som går på tvärs mot akademins alla försök till elfenbenstornsbyggande. De skriver, i kapitlet eller platån, "10,000 B.C. The Geology of Morals", i boken A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia, följande.

Should we not sing the praise of Geoffroy Saint-Hilaire? For in the nineteenth century he developed a grandiose conception of stratification. He said that matter, considered from the standpoint of its greatest divisibility, consists in particles of decreasing size, flows or elastic fluids that "deploy themselves" by radiating through space. Combustion is the process of this escape or infinite division on the plane of consistency.

Lager som läggs på lager i ett evigt flöde, delar som pressas samman och bildar helheter. Och förbränning som ett slags flyktlinje ut ur processen. Ett sätt att se på moral, ett sätt som inte innehåller några som helst dogmer om hur man ska göra eller vad som är ont och vad som är gott. Ett sätt att förstå, tankeverktyg för att jobba fram en egen förståelse för hur moral som process fungerar och hur moral förändras. Moralen skapas genom att historiens restprodukter sedimenterar och bildar lager på lager, vilka bara genom eld och häftig omvälvning kan förändras. Det är ett sätt att se på moral, det finns andra.

Electrification is the opposite process, constitutive of strata; it is the process whereby similar particles group together to form atoms and molecules, similar molecules to form bigger molecules, and the biggest molecules to form molar aggregates: "the attraction of like by like," as in a double pincer or double articulation.

Elektrifiering är en utifrån kommande kraft som enar och håller samman helheter som inte självklart har med varandra att göra, men som får en riktning genom att lika söker likar. Moral blir då ett sammanhållet fenomen, en helhet av delar som hålls ihop av en kraft. Och när den kraften upphör att verka löses moralen upp i sina delar och skingras för vinden. Passiv sedimentering eller aktiv aggregering. Moral kan uppstå på olika sätt. Viktigt att förstå det för alla som vill vara med och verka för förändring av moral. Moral är inget i sig, den har uppstått, blivit till. Kanske, men inte självklart, som ett resultat av aktiv viljehandling.

Thus there is no vital matter specific to the organic stratum, matter is the same on all the strata. But the organic stratum does have a specific unity of composition, a single abstract Animal, a single machine embedded in the stratum, and presents everywhere the same molecular materials, the same elements or anatomical components of organs, the same formal connections. Organic forms are nevertheless different from one another, as are organs, compound substances, and molecules. It is of little or no importance that Geoffroy chose anatomical elements as the substantial units rather than protein and nucleic acid radicals. At any rate, he already invoked a whole interplay of molecules. The important thing is the principle of the simultaneous unity and variety of the stratum: isomorphism of forms but no correspondence; identity of elements or components but no identity of compound substances.

Den sista meningen är viktig. Isomorfism handlar om bevarande av strukturer, något som finns mellan och som garanterar att form och innehåll hålls samman för att bilda en konsistent helhet även om delarna sinsemellan är helt autonoma. Humlans relation till rödklöverblomman, till exempel. Dessa två utgör en helhet och båda är ömsesidigt beroende av varandra, men inte av tvång för deras samverkan är frivillig och de har inget annat med varandra att göra än att de är två sidor av samma tillblivelseprocess. Compound är mer tydligt sammanhållna helheter där delarna identifierar sig med helheten. Ett fotbollslag, eller en molekyl, en kemisk förening. Här är del lagarna som styr förändringen som är det viktiga, inte exemplen som används för att illustrera tanken. Finns det fel här, i något av exemplen, är jag den förste att ta tillbaka det exemplet. Men jag anser mig ha belägg för att det jag försöker säga om moral och den läsning jag gör av Deleuze och Guattari är riktig och viktig och den betyder mer än enskilda exempel. Delar av Deleuze matematiska resonemang har ifrågasatts av matematiker, men det betyder inte att grundtankarna som Deleuze och Guattari lanserar är fel, för matematiken är bara ett exempel, ett tankeverktyg, inte ett bevis för att det som sägs är sant.

Alla kan tillföra något till samtal om moral. Alla gör det redan, genom att leva sina liv i enlighet med tankar om vad som är rätt och vad som är fel. Moral är inte en exklusivt akademisk angelägenhet, det är en fråga som rör alla. Heberleins bok kan alla läsa utan problem, vilket kanske inte gäller för Deleuze och Guattari, inte i praktiken i alla fall även om det är så i teorin. För moral kan ingen bli expert på, den kan bara levas och omsättas och upptäckas i efterhand. Moralen förändras genom att vi talar om den. Moralen idag är inte samma som moralen igår, men den har en form, det finns mer eller mindre tydlig stadga i processen. Geologi är ett verktyg för tanken, ett sätt att förstå spelet mellan kaos och kontinuitet som ger upphov till kultur och moral.

Kunskap är en kvalitet och intensitet, inte kvantitet

Kunskap, eller synen på kunskap, handlar idag om kvantitet. Kunskap är något man bara intresserar sig för indirekt, via indikatorer som går att mäta, väga och jämföra. Kunskap håller därigenom på att bli en formalitet. Det talas därför allt mindre om bildning, om man inte med bildning tänker sig en kanon, en lisa med saker som kan prickas av och jämföras. Fast då blir bildningen en tävling, liksom akademisk meritering är idag. Ett antal böcker som lästs, poäng som tagits, artiklar i speciella tidskrifter, citeringar eller storleken på de forskningsanslag man lyckas landa. Inget av detta har per automatik med KUNSKAP att göra, för kunskap är inte kvantitet. Kunskap är kvalitet och intensitet.

Kunskap växer aldrig linjärt eller kumulativt, den går inte att jämföra eller tävla om. Ändå är det precis detta vi gör och allt fler och med förfinade system för mätning av kunskap införs, accepteras och dikterar vardagen och villkoren inom akademin och skolan. Utbildningssystemet bygger på en stabil grund av bibliometriska data som läggs på hög och som räknas, mäts och jämförs när akademisk kompetens ska jämföras. Det presenteras rankinglistor och samlas poäng som med tiden kan växlas in i högre lön och mer ansvar och inflytande. Systemet är överblickbart, processerna kan kvalitetssäkras och det går att formulera mål som kan brytas ner i delmål. Allt mer fokus riktas mot dessa siffror, listor och jämförelser. Allt mer fokus riktas inåt, mot det egna systemet och dess kvalitet och måluppfyllelse. Systemet blir allt mer perfekt och trimmat, vilket gör att det reses krav på effektivitet och ekonomistyrning. Det finns bara ett enda fel. Detta sätt att tänka, den syn på kunskap som idag implementeras över hela linjen i det svenska (och även i andra länders) utbildningssystem, bygger på en felaktig premiss. Konsekvensen blir att ju bättre vi blir på att uppfylla systemets krav, desto mindre KUNSKAP får vi och desto svårare får vi att hantera livets oöverblickbara risker och problem.

Tänker på ett av Sveriges alla stolta industriföretag. Bruksortens och hela Sveriges stolthet, Facit. Världens bästa tillverkare av mekaniska räkneapparater. Ett välskött företag som gjorde allt rätt, utom en enda liten detalj. Man glömde omvärlden och såg inte hotet från öst, i form av elektroniska kalkylatorer, som ett hot. Vi är ju bäst, enligt alla kända parametrar, vad har vi att frukta? Resten är historia och Facit är bara ett i raden av företag som resonerat på samma sätt och agerat med samma självsäkerhet, vilken hämtar stöd från framgångarna. Hybris heter fenomenet och det finns beskrivet i all världens mytologier. Den som är stor och stark blir lätt arrogant och får så vara, så länge hen är störst, bäst och vackrast. Alla vill bli det och strävar efter det, att bli som sina hjältar. Sverige har slagit in på samma väg och när det visar sig att skolans reella kunskapsresultat halkar efter visavi andra länder, då är det inte den inslagna vägen som uppmärksammas som problemet, då är det mer av samma som förs fram som förslag till lösning. Mer kontroll, tätare uppföljningar och tydligare fokus på det som går att mäta, väga och räkna. Målen ställs högre och kvalitetssäkringen blir hårdare.

Världens bästa skola ska vi ha, det är alla överens om. Detta att alla har sin egen definition av vad som är den bästa skolan, det löses med hjälp av valfrihet. På det sättet kan vi baka en kaka som både går att äta och behålla, vilket också är en mytologisk dröm som människan närt i alla tider. En omöjlig dröm, ska tilläggas och måste poängteras. Världens bästa skola är ett meningslöst om den inte relateras till vem och för vad. Världens bästa, i jämförelse med andra länders skolor? Om det är vad vi vill ha då måste vi hitta parametrar som gör att det går att jämföra skolorna. Bologna-processen för harmoniering av högre utbildning är en realitet i Utbildningssverige, för att det anses viktigare att kunna jämföras med andra än att bygga en skola som är anpassad efter svenska förhållanden. Bäst kan man bara bli i jämförelse, alltså ser det ut som det gör. Blir det bra? Allt fler tecken på att det inte blir det visar sig, men eftersom vi sitter fast i en tankeloop, eftersom vi är låsta vid de enda vägen, finns inget annat att göra än mer av samma. Lösningen är en kur av det som gjorde patienten sjuk. Tanken likar skrämmande mycket homeopatisk logik.

Ett annat sätt att se på kunskap är av nöden om den svenska skolan, men inte bara den utan andra länders utbildningssystem också, ska kunna åtgärda de problem som vi brottas med, som är misstänkt lik den inavel som drabbar människor och kulturer som är sig själva nog och som isolerar sig från omvärlden. Kunskap utan kontakt mer verkligheten, livet och den jord vi alla nu och i framtiden är hänvisade till, är ingen KUNSKAP, det är bara siffror och parametrar som visserligen går att väga och mäta som saknar annat värde. Vi gör miljardinvesteringar i något som i bästa fall, men det är osannolikt, gör vår skola till den bästa. Vad ska vi med den utmärkelsen till? Vad kan det hedersomnämnandet användas till? På vilket sätt hjälper det dig och mig att Sverige är bäst i klassen om det vi är bra på är meningslöst eller till och med problematiskt, om kunskaperna vi har leder till ökad segregation och miljöförstöring?

En annan syn på kunskap är nödvändig om vi vill bygga en skola som är bra, om forskningens resultat ska komma mänskligheten till gagn och om vetandet i sig ska kunna bli målet. Kunskap handlar om kvaliteter och intensiteter som inte går att mäta, det går bara att känna igen dem när man snuddar vid dem. Vetande är glädjen över ett problem som efter mycken möda hittar sin lösning. Kunskap är känslan av svindel som kommer med insikten om hur lite man vet, i förhållande till allt som är möjligt att veta. Kunskap är sökandet efter nya insikter. Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Och så vidare. Kunskap inget i sig och går därför inte att mäta och väga.

Kunskap finns mellan oss och världen. Kunskap är något komplext, föränderligt och den förändras likt prismorna i ett kalejdoskop. Kunskap är inget man har, den finns bara i handling, när och där den används. Kunskap kan inte ägas, den är överalt och alltid gemensam. Förstår vi det har vi tagit första steget på väg mot en skola som är bra och som ständigt kan bli bättre. Världens bästa skola är en skola som aldrig blir färdig, en skola där misslyckande ses som en framgång och där varje problem och motgång betraktas som spännande utmaningar. En skola där man tar hand om varandra, där man litar på varandra, för det är en annan av kunskapens inneboende egenskaper, att den aldrig går att fejka, antingen har man den eller också inte och det visar sig i relation till andra i vardaglig praktik. Därför är världens bästa skola en skola utan kontroll, utan betyg. Fokus och allt intresse riktas mot kunskapen, utbytet och sökande efter kvaliteten och intensiteten i vetandeprocessen.

Det är ingen nidbild och ingen utopisk dröm jag skrivit om här, det är en reflektion över det som är och det som skulle kunna bli. Om tillräckligt många vill och agerar i enlighet med sin välgrundade övertygelse om vad som är bra och vad som fungerar. En sak kan vi vara ense om, det är att det är inte bra som det är och något måste göras. Frågan är om vi ska göra mer av samma eller om vi ska slå in på en annan väg. Jag jag anser att vi borde göra torde vara fullkomligt klart!

Minns Tage Danielsson och inser hur mycket Sverige sviker

Sverige har blivit kallt. Vårt land är idag hårt och oförlåtande. "Det skulle du tänkt på lite tidigare", eller "kan jag så kan alla", utgör det fundament som bygget vilar på. Klipp dig och skaffa dig ett jobb, har upphöjts till allmän lag, även om det inte finns några jobb att ta, även om jobben som finns inte ger tillräckligt med lön för att betala hyran och oavsett vilka risker man måste utsätta sig för. Jag bor i en välmående förort till Göteborg. Där är det största problemet om man ska bygga ett höghus till och därmed förstöra samhällets karaktär eller inte. På senare tid har det dykt upp några tiggare, men de bor inte i samhället, de kommer utifrån, angår liksom inte oss. Det problemet är någon annans och vårt problem är att inget tar tag i det. Aannars går livet sin gilla gång. Och jag har fullt upp på jobbet. Jag har det väl förspänt och är privilegierad på alla sätt. Det är jag oerhört tacksam för. Men aldrig någonsin att jag glömmer att det finns andra som av olika anledningar inte är lika lyckligt lottade. JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD, har haft tur. Oavsett hur mycket jag har kämpat för att uppnå det jag uppnått. För jag växte upp i ett förlåtande land där alla fick en chans till. Och jag har lärt mig att framgång aldrig någonsin är en garanti. Det spelar ingen roll hur mycket man jobbar och anstränger sig eller hur mycket man vill, ingen kan räkna med framgång. Ändå är det precis den tanken som vi bygger vårt land på, den och ännu ett jobbskatteavdrag som än mer sliter samhället isär.

Mina barn växer upp i en kallare och hårdare värld än jag gjorde. Hur mycket kallare Sverige blivit sedan jag gick ut i arbetslivet insåg jag igår när jag tittade på TV som visade programmet Sverige sviker. Det var inte i Bronx man filmade, det var i Göteborg. Min gamla stadsdel, Kortedala. Där bodde jag mina första två veckor, och dit flyttade jag när jag flyttade hemifrån. Där föddes min dotter. Skillnaden mellan när jag föddes och hon var minimal, men sedan har förändringens vindar blåst. Och även om jag visste, jag forskar om kultur, blev jag förvånad över min reaktion. Bilderna av uppgivenhet och hopplöshet, känslan av att livsödena som beskrevs är förlorade liv, tog sin innanför huden. Mamman som inte kan multiplikationstabellen, hur ska hennes dotter kunna klara sig i den mördande konkurrensen? På vilket sätt hjälper ett fritt skolval henne och de andra barnen, vars betyg inte räcker någon vart alls? Hur ska den som inte ens vet var hen ska börja kunna välja, och mellan vad? När alla vägar bär till misär.

Sverige sviker! Och på Aktuellt som visades efter dokumentären klarar man först snabbt av lite bilder av kriget i Ukraina och ögnade sedan allt intresse och resten av nyhetstimmen åt att spekulera kring opinionssiffror och vad dessa betyder. Mats Knutsson och nyhetsankaret förlorade sig i den dramatiska vändningen, i siffrorna. Sverige sviker, när opinionssiffror har ett större nyhetsvärde än förfallet av vårt land och nedmonteringen av alla trygghetssystem. Sverige har blivit kallt, det inser jag när nyheterna handlar om siffror och spekulationer över hur det ska gå i valet i september, samtidigt som vårt land håller på att lösas upp inför ögonen. Däri ligger sveket och kylan, i det att vi inte bryr oss. Att vi tycker att den som inte lyckas får skylla sig själv. Alla kan inte, får inte, orkar inte. Sverige sviker!

Kylan finns överallt och den tar sig olika uttryck. Det visar sig bland annat genom att den som talar om solidaritet och behovet av en varmare och mer förstående politik betraktas som galen. Häpnar när jag läser följande på SvD, skrivet av någon som uppenbarligen aldrig har haft några andra problem än om nagellacket matchar klänningen.

Miljöpartiet är ohämmat goda. De menar att det är onödigt att ”dela in människor i fack” – sjukdom eller arbetslöshet kvittar lika. De vill ha en ny statlig myndighet för ändamålet att ge människor försörjning ändå, oavsett vad som ligger dem i fatet. Det är försörjningen det handlar om. Försörjningsstödet (socialbidraget) förstatligas alltså också och flyttas från kommunerna till den nya myndigheten, så att alla pengar samlas i en ”påse”. Miljöpartiet öppnar en trygghetsportal, ”en dörr in”, där allt utanförskap i sig berättigar till pengar utan tjafs. ”Man ska kunna gå till ett och samma ställe och få den hjälp man behöver.”

”Det har blivit kallt i Sverige” säger Miljöpartiet, men nu ska det sannerligen bli varmt. Bort med ”piskor”. Slut på kontroller. ”Samhället ska träda in när människor behöver det.” Det är upp till individen själv att avgöra när behovet föreligger. Fler ska omfattas. Till exempel ska studenter få rätt till ersättning. En grundnivå ska gälla vid både arbetslöshet och sjukdom. ”Myndigheten (den nya) ska ge människor den hjälp de behöver istället för att bolla människor mellan sig.”

Varför har det här extrema förslaget från Miljöpartiet inte uppmärksammats och granskats av medierna? Det måste bero på okunskap. Förslaget bygger nämligen på ord som försäkring och grundtrygghet som låter stabilt och bra i allmänhetens öron men som har en specifik innebörd i socialförsäkringssammanhang.

[...]

Miljöpartiet funderar inte på den troliga pull-effekten i försäkringen, lockelsen för all världens prekariat att få del av tryggheten. De nämner inte om förslaget inkluderar så kallade papperslösa, eller gömda, som har fått utvisningsbeslut men gått under jorden. Det här är ju i Miljöpartiets ögon ett varmt projekt som ser till människors behov där människor ”slipper oroa sig för om de kan betala hyra nästa vecka”.

Och så frågar vi oss varifrån rasismen och främlingsfientligheten kommer ifrån. Den kommer inifrån, den växer ur och emanerar från hjärtat av det kalla land som Sverige blivit, från det Sverige som sviker. Den som skriver detta är Helene Rivère, före detta moderat riksdagsledamot. Hon avslutar sin krönika med följande ord.

Jag oroar mig desto mer för välfärdsstaten, välfärdssystemen och Sveriges ekonomi. I en värld av stora folkvandringar är det ingen bra idé att ställa i utsikt att svenska staten ska ge grundtrygghet och fritt vivre till alla och envar som anmäler sig vid ”dörren in”.

Uppenbarligen tror inte Miljöpartiet att så värst många skulle utnyttja erbjudandet. De avsätter i alla fall inga pengar i sin budget, 160 miljoner, det är ju ingenting. Och lika lite för kommande år fram till 2017. Där blir jag stum. Hur kan de tro att människor frivilligt skulle avstå från att låta sig försörjas om pengarna bara är att kvittera ut utan några som helst motkrav ”utan krav på detaljkunskap” som de säger. Så mycket för Miljöpartiets trovärdighet i välfärdsfrågor.

Vad är det med Miljöpartiet? Är de naiva? Populistiska? Romantiska kanske? Den allvarliga frågan är: Kan de ges inflytande över statskassan?

Jag tror inte ett ögonblick på att hon oroar sig för Sveriges ekonomi. Hon oroar sig för sin ekonom, för det som är hennes och allt det hon kämpat för. Den allvarliga frågan är inte om Miljöpartiet kan anförtros statskassan, frågan är vem Rivère ser som sitt parts viktigaste själsfrände?! Hennes människosyn är iskall och fördömande. Hon uttalar sig och sätter sig till doms över människor som hon aldrig har mött eller ens kan föreställa sig finns. Men det är människor som utgör en stor del av vårt land, en betydande del av det uppväxande släktet. Sverige sviker! Titta på följande klipp, Rivère och alla andra som till äventyrs tycker och tänker som hon, och förklara sedan för mig vad det är denna unge man avstår från och vad han skulle kunna göra för att kunna komma i närheten av det ni har, det vi har. Vi som lyckats är privilegierade och om vi inte delar med oss är solidariska har vi snart inget Sverige att värna, ingen välfärd eller ekonomi att värna.

Miljöpartiet tänker inte på vad det kostar, utan på vilket land Sverige ska bli och vilket samhälle våra barn ska växa upp i. Frågan är inte om vi har råd, utan om vi orkar bry oss om varandra. Jag har råd, jag orkar och jag vill. När jag läser vilka unkna, ignoranta och iskalla ord som formuleras och sprids av en gynnad människa som suttit i vårt lands riksdag kommer jag att tänka på vad Tage Danielsson en gång sa: "Samhällsmoralen ska växa ur gräsrötterna. Gör den inte det, beror det på, att den gödslats med för mycket skit från ovan." Å vad jag saknar Tage Danielsson. Det slår mig att mina barn och den uppväxande generationen aldrig fick lära känna honom och att det kanske är en del av problemet. Karl Bertil Johnsson är det enda mina barn vet och känner av Danielsson, men det finns så mycket mer och han har sagt så mycket klokt.

Tage Danielsson svek aldrig och han var en varm och ödmjuk människa. Hans humanism, bildning och klokskap gör ont att tänka på, för den känns så avlägsen, så långt borta. Och den behövs så enormt mycket. Tänker på en annan skola, på en skola som behövs för att klara alla de problem vi står inför och måste hantera, även om vi ser på världen med Rivèrecyniska ögon och ignoranta blick. Även om vi på allvar tror att ännu ett jobbskatteavdrag löser något. Problemen är våra och det är vi som måste ta hand om dem, oavsett om vi har "råd" eller inte. Läs Tage Danielssons dikt, och jämför det som skulle kunna vara med det som är.

 

Att tänka fritt är stort

Att tänka om är större

Att tänka först är störst

Att tänka smått är gott

Att tänka snett är lett

Att tänka galet är idealet

Att tänka sakligt är smakligt

Att tänka lagligt är behagligt

Att tänka snuskigt är ruskigt

Att tänka klart är smart

Att tänka skumt är dumt

Att tänka fel är fel

Att tänka löjligt är möjligt

Att tänka genialt är fatalt

Att tänka luftigt är förnuftigt

Att tänka sakta är inte att förakta

Det är inte den svenska skolan som har problem, det är vi. Det är Sverige som sviker och problemen visar sig först i skolan. Sedan sprider de sig och ger luft åt den cyniska och föraktfulla människosyn som Rivèreoch andra nu anser sig kunna lufta öppet. Vill vi inte kan vi inte!

Jag vill och jag vill vara med och bygga ett Sverige som inte sviker, ett varmare och mer förlåtande Sverige, byggt på solidaritet, eftertanke och framförallt kunskap. Jag vill vara med och bidra till byggandet av en skola för alla där kunskapen står i centrum och där allt annat är sekundärt. Vad vi behöver är inte mer pengar i plånboken, det är mer vett och sans i skallen. Då kan vi lösa problemen. Tillsammans kan vi bygga ett bättre land, för alla. Hellre dör jag fattig tillsammans än rik vid sidan av sådana som Rivère. Saknaden av Tage Danielsson överväldigar mig!

Kunskap går INTE att styra!

Terminsslutstider är trötthetstider. När semestern randas vågar jag känna efter, är jag inte längre rädd att ta in och acceptera tröttheten. Då blir det jobbigt att gå upp, läsa texter jag själv inte valt, tvingas svara på frågor och fylla i blanketter. Möten irriterar och längtan efter lediga dagar utan andra krav än att bara vara växer sig stor och stark. Ett helt läsårs vedermödor håller på att ta sig ur kroppen. Har vant mig vid känslan. Det är bara att vänta. Ta dagarna som de kommer. Följa med. Tröttheten blir inte mindre av att samhället utmanas av främlingsfientliga krafter och att kunskapens värde hotar att urholkas. Läget och känslan kan sammanfattas med, att det går tungt nu.

Allt tar längre tid och bara att läsa en enda uppsats till känns som ett enormt hinder. Och jag är inte ensam. Alla jag möter i korridorerna går på knäna och hänger med axlarna. Högskolesektorn är en pressad sektor i dessa dagar. Liksom i vården är det humankapitalet som pressas. Här ska presteras och när resultaten uteblir ökas pressen, för planen måste fyllas. Det är kartan som gäller och det spelar ingen roll att man är trött. Poäng ska rapporteras och uppsatser examineras. Utvärderingar ska göras och nästa läsårs kurser ska planeras. Samtidigt ska det skrivas artiklar och åkas på konferenser. Missförstå mig inte, jag älskar mitt arbete och klagar inte. Sätter bara ord på känslan.

Är det kunskap och kvalitet vi vill ha är detta aspekter att beakta och problem att ta tag i. Och kunskap behövs om Sverige ska kunna möta hotet mot de främlingsfientliga krafter som i helgen flyttade fram sina positioner och skaffade sig ytterligare mandat att driva sin antihumanistiska och bildningsfientliga politik. Kunskap går inte att producera på samma sätt som bilar, för kunskap är ingen produkt, det är liksom hälsa en kvalitet. Och kvaliteter måste behandlas och värnas med varsamhet, annars försvinner de och då spelar inget annat någon roll längre. Detta behöver vi fundera på inför kommande riksdagsval. Hur ser kandidaterna som vill att vi ska rösta på dem på kunskap? Det är en central fråga för framtiden. En hint om vart vi är på väg får man om man läser dagens DN-debatt där Lars Haikola, universitetskansler och särskild utredare för högre utbildning skriver om sina tankar.

Det är inte realistiskt att tro att den svenska staten är beredd att öka den offentliga finansieringen av högre utbildning ytterligare. I dag är nästan 100 procent av utbildningen finansierad genom offentliga medel. Vi satsade under förra läsåret 74 miljarder kronor totalt sett på högskolesektorn, nästan dubbelt så mycket som på försvaret. Det gör högskolan till Sveriges största statliga sektor med totalt en halv miljon människor engagerade.
Det svenska dilemmat är uppenbart. Vi kan inte begära mer offentliga medel till högre utbildning, men vi måste ändå behålla och helst stärka positionen som kunskapsnation. Så vad göra?

Handlar det verkligen om att begära mer offentliga medel? Är utbildning ett särintresse, eller är det en nödvändig investering i Sveriges framtid? Är det kostnaden som bestämmer, eller är det behovet av kunskap? Det spelar roll hur ansvariga tänker här, för Utbildning handlar om så mycket mer än kronor och ören.

Till att börja med måste vi ställa den grundläggande frågan – vad vi ska ha högskolan till? Varför behövs den? Vi måste avgränsa en tydlig verksamhetsidé och inte nöja oss med att ”allt ska växa”. Sverige skiljer sig från många länder genom att inkludera väldigt mycket i det man kallar ”högskoleutbildning”.

Vem tänker att, allt ska växa, undrar jag? Och jag oroas över tanken på att högskolan ska detaljstyras med principer hämtade från näringslivet, av det enkla och självklara skälet att det går på tvärs mot min syn på kunskap. Det är det mest smärtsamma med att ha studerat och forskat så mycket som jag har, att jag tvingas bemöta den typen av idioti, att jag tvingas se på när ansvariga talar om högskolan som vore den en konsult som har fått ett specifikt uppdrag att lösa. Kunskap är något som, oavsett hur vi ser på saken, genomsyrar hela samhället och det är där, ute i samhället som svaret på frågan om hur det står till med kunskapen i Sverige ska sökas, inte på högskolan. Och om det ser ut som det gör idag är en annan syn på kunskap från makthavarnas sida viktigare än något annat.

I mitt nya uppdrag som regeringens särskilda utredare kommer jag att se över vilka utbildningar högskolan erbjuder och hur väl de möter behoven. Är utbudet väl avvägt i förhållande till arbetsmarknadens behov, studenternas efterfrågan och rimliga kvalitetskrav?

Här visar sig synen på kunskap i frågorna som ställs. Det är en marknadsanpassad syn på kunskap, med sikte på tillväxt. Kunskapen som efterfrågas har ett mål, det vill säga med vet redan på förhand vad man vill ha. Men då är det inte kunskap man söker, då är det akademisk legitimitet man vill ha. Det är högskolans uppdrag, liksom det är väljarnas uppdrag att ge makten mandat att genomföra sin politik. På samma sätt som det aldrig är fel på politiken, utan på retoriken (vilket ursäkterna från de etablerade partierna efter de svidande nederlagen i EU-valet visar), anser ansvariga på fullt allvar att det är högskolans uppgift att leverera det som beställts. Det är ett omöjligt uppdrag, för kunskap ser inte ut så och fungerar inte på det sättet. Kunskap handlar om att söka insikt om det vi inte vet något om, inte om att svara på bestämda frågor. Det är kärnan i all HÖGRE utbildning. Tragiskt att makthavare inte ser, inte förstår och därför behandlar högskolan som viken skola som helst.

Utan att föregripa utredningens resultat är min bedömning att det behövs en annan arbetsfördelning än i dag. All högre utbildning behöver inte genomföras i högskolan utan formas kanske bättre i andra organisationer, till exempel yrkeshögskolan.

"Utan att föregripa utredningens resultat" ... Visar inte just detta ord att utredningens resultat är givet på förhand? All utbildning behöver inte genomföras på högskolan, det är självklart! Men all HÖGRE utbildning måst det, annars är det ingen HÖGRE utbildning. Högre utbildning är väsensskild från annan utbildning, men det är en insikt som allt färre har och den håller på att försvinna. Och om den utvecklingen fortsätter har högskolan snart bara namnet gemensamt med den samhällsbärande institution där KUNSKAPEN stod i centrum för bara några år sedan. Debattartikeln i DN är ett sätt att väcka tanken, så ett frö. Och när den väl slagit rot kan besparingar och omorganiseringar genomföras och pengar frigöras. Visst, det är inte jag och alla vi som försvarar kunskapen som bestämmer, men den som tänker så borde i alla fall vara öppen med det, istället för att smyga in reformen underifrån och i tysthet för att sedan, när den är ett faktum ta det oundvikliga beslutet.

En diskussion om breddad finansiering av den högre utbildningen är också ofrånkomlig på sikt. Fler intressenter, privata och offentliga, måste ta ansvar.

Fler intressenter än vad? Vem syftar man på här? Högre utbildning finansieras av alla idag, via skattsedeln. Finns det andra intressenter, och vilket intresse har de av högre utbildning? Och vad är det som gör denna utveckling OFRÅNKOMLIG? Utredningen börjar ju inte förrän den 1e juni? Tröttheten blir inte mindre av att behöva läsa detta. Allt är bestämt på förhand. Tanken om att förvanda alla högskolor och universitet till stiftelser återkommer här i andra ordalag, med annan retorik. Precis som i och med resten av politiken. Makten har rätt, det är folket som har fel och så länge ansvariga resonerar på det sättet kommer denna tanke, som uppenbarligen ligger fast, att återkomma med jämna mellanrum. Det gör mig ledsen, för det visar hur stark övertygelsen är. Men värdet av en åsikt har som bekant inget att göra med hur stark den är. En åsikt är en åsikt och forskningsresultat är forskningsresultat.

Frågan om de offentliga resursernas begränsning är långt ifrån högskolans enda utmaning. De senaste årens debatt om svenska studenters allt sämre förmåga att förstå avancerad text och uttrycka sig skriftligt behöver tas på allvar. Likaså är det bekymmersamt att det inom vissa utbildningar bara krävs i princip halvtidsarbete av studenterna. Ett tredje område som kan inge oro är att högskoleutbildning ges en alltför kortsiktig arbetsmarknadsanpassning på bekostnad av högskolans traditionella bildningsuppdrag. Ett självklart mål för utbildning är att det ska underlätta för att få en plats på arbetsmarknaden. Men vi ska inte tro att framtidens behov helt går att planera i förväg. Bildningens betydelse för samhällets innovationsklimat och långsiktiga utveckling ska inte underskattas.

Hur en med ansvar för högre utbildning kan få ihop dessa tankar i en och samma artikel är för mig obegripligt. Symptom blandas samman med den underliggande sjukdomen och stycket är fullt av självmotsägelser som är uppenbara för alla som kan läsa (utbildning ska styras mot framtida behov, men framtida behov kan inte förutses!?). Och dessutom är saken redan avgjord på förhand. Högskolan ger UKÄ vad UKÄ vill ha och UKÄ kontrollerar själv att det man beställt utförs på ett bra sätt. Och UKÄ (som visserligen får internationell kritik för sitt sätt att granska) slår sig själv för bröstet och försvarar sitt kontrollsystem. Att på detta sätt och med den vetskapen skylla på högskolorna och studenterna är inget annat än djupt oetiskt och fullkomligt kunskapsfrämmande.

Den enskilt största utmaningen för högskolan är att upprätthålla kvaliteten inom högre utbildning givet de finansiella ramarna. Jag tror att den utmaningen bara kan mötas genom en tydligare avgränsning av uppgiften och en diskussion om möjligheterna till ökad finansiering från andra källor än staten.

Hur kan man tro och uttala sig om något som man har fått i uppdrag att utreda, innan utredningen ens påbörjats? Vad vill man uppnå och för vem skriver Haikola?

I ett internationellt perspektiv har vi all anledning att vara stolta över mycket i högskolesystemet. Men för att behålla konkurrenskraften och statusen som kunskapsnation är det nödvändigt att systemet i alla avseenden blir effektivare och att vi på det sättet får ut mer av varje skattekrona.

Konkurrenskraft, status och effektivitet. Det känner jag igen, det är så det ser ut över hela linjen. Yta och minskade kostnader är målet, för det är enda sättet som det går att driva igenom fler skattesänkningar. Varför inte vara ärliga istället och lägga ut all högre utbildning på entreprenad till hugade spekulanter? Varför inte erkänna att Sverige som KUNSKAPsnation inte är ett prioriterat mål längre?

Upprepar mitt mantra: Kunskap är en investering i framtiden, inte en kostnad. Och vi får vad vi betalar för! Kunskap handlar om allt det vi INTE vet, inte som Haiokla ger sken av, det vi vet!

Det rena, äkta och djupt obehagliga

Fortsätter på såret från igår, om original, kopior och olika aspekter av stöld. För jag vill kämpa för en öppen och mer solidarisk värld. Framgångarna för Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet ser jag som tydliga uttryck för en sådan politik. Det viktiga för dessa partier är just solidariteten, inte partifärg. För dem handlar inte ALLT om vi ska dela på kostnader eller om vi ska sänka skatten. FI och MP går till val på visioner om en öppnare, varmare och mer solidarisk värld där pengar är medlet, inte målet. Jag väljer att tolka framgångarna i gårdagens EU val som tecken på att det finns en växande insikt bland den svenska befolkningen om att pengar inte gör någon lycklig. Pengar kan i bästa fall vara ett medel för att uppnå lycka, men i en värld där mörka krafter öppet visar sig och sprider sitt budskap på gator och torg och där rasism och främlingsfientlighet lyfts upp på den politiska agendan, där finns det andra saker att bry sig om först, innan vi talar om vilken skattesats vi ska ha. Miljön och mellanmänsklig solidaritet är ovärderliga värden, så låt oss värna dem i första hand, annars är risken stor att det inte finns någon ekonomi att tala om. Antisemitism, främlingsfientlighet och rop på stängda gränser har förött Europa en gång. Det är allvar nu! Vi vaknar till ett annat Europa, ett kallare och mer stängt Europa.

Så vad är det SD och deras lite mindre putsade gelikar ute i Europa värnar? Det är renhet och äkthet och de försvarar gränserna mellan vi och dem. Däri ligger okunskapen och det är den som är problemet, att politiken helt saknar kontakt med verkligheten. Även om jag är för höjd skatt och en stark stat så kan jag ändå förstå dem som värnar individen, jag ser logiken och även om jag inte håller med går det att föra samtal med den som förfäktar konservatism och liberalism. Med rasister finns inget att tala om, för samtalsämnet saknar grund. Äkthet och renhet är fåfänga, omöjliga drömmar. Den som torgför sådana åsikter skäms inte för att torgföra sin egen okunskap och brist på intellektuell förmåga. Därför är skolan och utbildning viktigare än någonsin. Om inte alla får en bra utbildning är allt det vi vant oss vid att ta för givet i Sverige hotat. Skolan och den högre utbildningen är den absolut viktigaste valfrågan, för den är grunden för en grönare, varmare politik.

Detta måste även företagen och Svenskt Näringsliv förstå, att ett samhälle där utanförskap växer är ett samhälle där rädsla och desperation växer, vilket är förenat med risk. Och det är en långt farligare risk än sub-prime-lån på den amerikanska finansmarknaden. Multinationella företag liknar, i takt med att de växer och förfogar över mer makt, allt mer länder. Företagen förespråkar frihandel och öppna gränser och mindre restriktioner, men talar med kluven tunga när man stänger sina egna gränser, spelar ut länder mot varandra och cyniskt kastar ut människor i osäkerhet så fort kassaflödet minskar. 40000 ska bort låter klokt när orden uttalas av en framgångsrik företagsledare, men det är samma retorik som Gyllene Gryning i Grekland torgför. Men för att se och förstå att allt tal om gränser, äkthet och ägande är olika uttryck för samma omöjliga dröm en en kaka som man både kan äta och ha kvar, kräver beläsenhet, analytisk förmåga och kritiskt tänkande. Kräver UTBILDNING. Och det är en lika nödvändig investering som investeringar i förnyelsebar energi och ekologiskt odlade grödor. Ett hållbart samhälle, vilket är grunden för allt, kräver kunskap och förståelse.

Idag finns gårdagens krönika av Anders Q Björkman på nätet. Reflekterar över den för att repa mod efter nyheten om framgångarna för SD och rasismen i EU-valet. Han skriver:

Är ”äkthet” över huvud taget en meningsfull parameter att bedöma kultur utifrån? Det är åtminstone inte lätt att säga vem som har stulit vad av vem. Eller för vem ett verk kan uppfattas som äkta – eller som fusk. Vi gör överenskommelser om vad som ska anses äkta – men gränserna är luddiga och förflyttas dessutom hela tiden.

Överenskommelser är det enda vi har. Kultur är inget i sig, det är alla vi tillsammans och våra gemensamma överenskommelser. Därför finns inga gränser, bara tillblivelse. Inga original, bara ömsesidigt blivande och rörelser av förändring. Kultur är ett dynamiskt fält som uppstår mellan öppnande krafter och stängande. FIs och MPs framgångar i den svenska valet kompenserar för SDs, så politiken som helhet har inte blivit mer rasistiskt och de goda krafterna är många gånger starkare än de onda. Det är hoppfullt, men samtidigt är förhållandet bräckligt. Därför behövs utbildning och insikt om att det är allvar, kultur är på blodigt allvar. Filosofi, språk, historia och kulturvetenskap är inget man kan ta lätt på, som vår nuvarande utbildningsminister gör, för att han värnar ekonomisk tillväxt före allt annat. Jag vill se en annan utbildningspolitik, som värnar kunskapen för att optimera möjligheterna att bygga en bättre värld, även för företagande. Först kommer människorna, med sina kunskaper, tankar, önskningar och gemensamma överenskommelser, sedan kommer miljön. Utan solidaritet och förståelse för vad som är viktigt kan vi glömma allt annat.

Studier av populärkultur, vilket Svenskt Näringsliv brukar håna (och därigenom visar man sin cyniskt kortsiktiga ekonomism och sitt kunskapsförakt) visar hur orimligt alla tankar på äkthet och renhet är. Läs bara vad Björkman skriver.

Framtidens kultur handlar om att fuska.

Det konstaterade den brittiske musikern och producenten Brian Eno under en föreläsning i Stockholm för snart 25 år sedan. Han redovisade hur fusket kunde gå till: ”Jag kan inte hantera ett enda instrument. När jag började jobba med min bandspelare kallades det fusk. I dag kallas det inspelningsstudio.” Eno och David Byrne, förgrundsfigur i Talking Heads, hade 1981 gett ut det banbrytande albumet ”My life in the bush of ghosts”, där de samplat radioröster, frikyrkopastorer, arabiska sångare samt exorcister och sedan komponerat ny musik till detta. Sampling i sig var inte nytt, det nya var att de samplade rösterna helt och hållet fick ersätta sångare.

Jag tänker på detta med fusk när jag besöker David Bowie-utställningen som i tisdags öppnade på Martin-Gropius-Bau i Berlin (där också Ai Weiweis ”Evidence” visas – ovanligt gott om skäl för en resa till Berlin alltså). Bowie-utställningen, som drog fulla hus i London förra året, har nu fått en Berlin-anpassad version. Här tittar man närmare på perioden 1976–78, när Bowie tillsammans med Iggy Pop lämnade Los Angeles och kokainet för att söka räddningen i det som då var Västberlin. Försöket lyckades, både på det personliga planet – att bli drogfri – och på det konstnärliga – enbart under 1977 släppte David Bowie och Iggy Pop de fyra hyllade albumen ”Low”, ”Heroes”, ”Lust for life” och ”The idiot”.

Utställningen berättar om hela artisten David Bowie: musiken, poserna, rollerna, kläderna. Som artist präglade han det populärkulturella 70-talet, från glamrock via plastsoul och syntpop till pastellartad hitlistemusik i början av 80-talet. Efterföljare har inspirerats, lånat eller stulit. Å andra sidan har Bowie själv aldrig varit främmande för att stjäla, tvärtom skulle man kunna säga att hans stora genombrott delvis byggde på en refrängstöld.

I sin Bowie-biografi ”Starman” skriver Paul Trynka om tre avgörande minuter i BBC:s ”Top of the pops” sommaren 1972. Bowie & The Spiders from Mars trollbinder brittiska tv-tittare med låten ”Starman”, vars refräng ”öppet och skamlöst plockats från ’Over the rainbow’, Judy Garlands eskapistiska Technicolor-hymn”, som Trynka skriver. Bowie är till och med så fräck att han, vid en spelning några veckor senare, byter ut orden i refrängen: ”There’s a starman waiting in the sky” blir ”Somewhere over the rainbow” – som för att skrika ut till världen att refrängen minsann är stulen.

”Talang lånar, genier stjäl” sa Pablo Picasso och visade därmed prov på just genialitet. Han hade nämligen stulit citatet från Oscar Wilde. Och egentligen har nog redan existerande kultur väldigt ofta varit råmaterial för ny kultur. Den uråldriga berättelsen om en syndaflod i Gamla testamentet övertogs från det ännu äldre mesopotamiska Gilgamesheposet. I modern tid har vi många exempel inom konsten: ett är den nyligen avlidna Elaine Sturtevant, som frenetiskt ägnade sig åt att göra väldigt snarlika återgivningar av redan kända konstverk. Och för några år sedan uppmärksammades det ”litterära underbarnet” Helene Hegemann stort för romandebuten ”Axolotl roadkill” – innan man chockerat insåg att den 17-åriga tyskan hade kopierat långa passager ur en blogg om klubblivet i Berlin.

Vi vet att det är så. Det vet även SD och andra, men de försöker ändå påverka opinionen. För den som inte bryr sig om något annat än sig själv spelar inget annat någon roll. Egoismen och rasismen ställer sina egna omöjliga drömmar över kunskapen. Och opinioner kan påverkas, bevisligen. Kunskap kräver möda och tid samt resurser och när detta är bristvaror blir det lättare att polarisera, ljuga och tala till människans lägsta känslor. Kulturell renhet är en omöjlighet och därför är stöld av kultur också en omöjlighet.

Det är öppenhet, mångfald, tillit och mänsklig värme som skapar värde och bygger ett hållbart samhälle där människor kan leva och verka. Öppna gränser, minskade klyftor och solidaritet är politiska slagord som kräver lite eftertanke och kunskap för att förstå och hantera. Det är slagord utan politisk färg, hävdar jag. Men för att förstår det och för att kunna bygga en värld som bygger på dessa tankar krävs kunskap, utbildning och förmåga att hantera komplexa problem.

Allt vi tror på börjar, slutar och beror på skolans och den högre utbildningens kvalitet! Sådär, med det sagt ägnar jag resten av dagen åt uppsatser, lärande och försvar för kunskapen.