Moralens geologi 11

Tar mig an detta projekt när känslan är den rätta och när det finns tid, inte för att undervisa och tala om hur det är, utan för att tänka högt tillsammans. För att komma vidare i mitt eget tänkande, så att säga inför öppen ridå. Jag bloggar för att lära och förstå, för att skriva är en annan sida av tänkandets mynt för mig. Två sidor av samma sak, oskiljaktiga ömsesidigt fruktbara. Idealet, visionen jag strävar efter, dit jag vill, är att skriva på ett sätt som bjuder in och ger upphov till nya tankar. Jag vet inte hur det och det vet ingen annan heller, är min utgångspunkt. Världen kan vi bara upptäcka tillsammans. Världen och kulturen är vår att förvalta gemensamt. Kulturen är inte min, inte din, den är vår, med allt vad det innebär. Vi bygger den tillsammans med tankar, ord och handlingar.

Därför behövs det sätt att tala om vad som är ont och gott och önskvärt. Det är här som moralen kommer in i bilden. Moralen är den arena där reglerna för allt det som faller utanför lagens råmärken bestäms. Morel kan vara mer eller mindre tvingande, och lagen utgår alltid på ett eller annat sätt från en underliggande moral, men den är aldrig ristad i sten. Moral är överallt flytande, föränderlig och inte så sällan motsägelsefull, liksom kultur. Moral är arteget på det sättet och vill man förstå moral måste man acceptera denna premiss, annars leds tanken fel. Utgår man från att det finns en rätt och riktig moral, att det går att objektivt avgöra vad som är rätt och fel, kommer man förr eller senare att tvingas underkasta sig en auktoritet. Om svaret är ett finns det på en plats och det har visat sig genom historien att det ofta sammanfaller med den högste, den med mest makt. Gud eller Fursten och idag kanske Marknaden. Den som tror att det är så kan sluta läsa, för detta är en serie bloggposter där utgångspunkten är att moral är föränderlig, kontextuell och skapad av oss alla ömsesidigt.

Moral är en ständigt aktuell fråga i en väl fungerande demokrati. Det kommer hela tiden nya böcker i ämnet, ständigt nya aspiranter som vill dra sitt strå till stacken. Grovt sett finns det två kategorier böcker, dels de som talar om vad som är rätt och riktigt, det vill säga lanserar förslag på moralens innehåll. Dels de som undersöker moralens logik och som liksom jag vill främja samtal om moral, som är öppet sökande och som bjuder in läsaren. Dagens Under Strecket handlar om en bok av den senare karaktären, om filosofen Ann Heberleins nya bok. Det är Martin Gustavsson som skrivit understreckaren och han börjar artikeln på följande sätt, genom att beskriva ett slags akademins moral.

När vi akademiska filosofer skriver våra texter, är vi alltför ofta upptagna med att bygga ointagliga intellektuella fort. Vi har fostrats i en aggressivt felfinnande seminariekultur, där oklarhet, motsägelsefullhet och överdrifter räknas som de främsta dödssynderna – där det i praktiken betraktas som bättre att på ett formellt oklanderligt vis säga något relativt ointressant, än att trevande försöka begripa sig på de dunklaste men samtidigt mest angelägna skikten av människans tillvaro. Resultatet blir inte sällan att det vi skriver får en egendomligt monologisk karaktär. I stället för att (som allas vår förebild Sokrates) vända sig till läsare av kött och blod vars reaktioner är att betrakta som genuina bidrag till ett gemensamt sökande efter en undflyende sanning, är vi så måna om att täcka varje möjlig blotta att vi hellre stänger in oss i en rustning där vi mest hör vår egen röst eka, ostört men tomt.

Det berömda elfenbenstornet är det som beskrivs här. En akademi som är sig själv nog. Den akademin är under omförhandling och utmanas av den ekonomiska makten. Det är något som slår mig här och nu, det är inget jag tänkt igenom, men det finns tydliga tendenser till och tecken på att akademin är under stark press. Samhället säger sig värna kunskapen, men så fort kunskapen går på tvärs mot makten omformuleras frågan och i väntan på vetenskapens svar kan makten verka oinskränkt. Det är en evig kamp, som har med moral att göra. Därför uppskattar jag Heberleins anslag. Hon vill bjuda in och sprida insikt om förmågan att bedriva filosofi och undervisa i vad som krävs av den som vill samtala om moral på ett någorlunda stringent sätt. Gustavsson fortsätter.

Ann Heberleins nya bok, ”Etik: Människa, moral, mening” (Albert Bonniers förlag), är i hög grad lyckligt befriad från sådana monologiska tendenser. Hon bygger ingen försvarsanläggning, utan vet vad det innebär att skriva en text som är avsedd att verkligen läsas. Det är bokens stora styrka, särskilt som den är menad som en introduktion till moralfilosofiska frågor. Satt i händerna på en grupp nybörjarstudenter i filosofi eller teologi skulle den säkert provocera fram många tankar och diskussioner. Och det är just så den är tänkt att fungera: som ”food for thought”, snarare än som en invändningsfri traktat.

En viktig bok som det verkar, en intressant och utmanande bok. Dock ingen felfri eller oproblematisk bok, om man ska tro Gustavsson, vilket följande citat visar. Men man ska inte tro honom. Han bestämmer inte över din och min uppfattning av boken. Han har inte rätt, men han är värd att lyssna på för han kommer med kloka kommentarer och invändningar som behöver bemötas. Han bjuder in till samtal på samma sätt som Heberlein gör. Och samtala borde vi också göra, mycket mer än vad vi gör idag. Samtala om allt det som omöjligtvis kan var antingen sant eller falskt, om det som är öppet, föränderligt och under tillblivelse, som till exempel moral och kultur.

Här kommer vi avslutningsvis till ett annat drag i Heberleins bok som bekymrar mig, nämligen att hon ganska ofta landar i konventionella, lite småborgerliga och bekvämt rättskaffens ställningstaganden i en serie konkreta moralfilosofiska frågor – och detta utan att hon egentligen ser sig nödsakad att argumentera för dessa ståndpunkter. Betyg är alltså OK, eftersom vi bör lära oss att skilja på prestationer och människovärde. Äta kött är också OK, trots att det finns ”en rad starka skäl” mot det. Och Heberleins bemötande av dessa starka skäl? ”Jag tror att människor har ett särskilt värde och menar att jag har ett särskilt ansvar i relation till andra av min sort. Kalla mig speciesist, men det är en grundläggande förutsättning i min moraluppfattning.” Likaså bör vi förstås ha medkänsla med krigsdrabbade barn i avlägsna länder, men ”påståendet att vi har lika stora förpliktelser mot barnen i Somalia som mot våra egna barn är kontraintuitivt, vilket innebär att det går på tvärs mot våra moraliska intuitioner”.

För den som inte håller med om Heberleins ”intuitioner” och ”grundläggande förutsättningar” kommer sådana påståenden förstås att te sig som omotiverade dogmer. Men också den som hyser sympati för Heberleins ståndpunkter bör känna olust när hon helt enkelt räknar med att läsaren ska ingå i hennes ”vi”. Verklig filosofi börjar ju först när man inte nöjer sig med att passivt gå med på vad ”vi” anser, utan vill bli klar över hur gängse synsätt kan motiveras (om de nu alls kan det). Att Heberleins så föredömligt dialogiska bok vid dessa tillfällen plötsligt får en predikande, monologisk karaktär är synd, eftersom den när den är som bäst öppnar möjligheten för ett betydligt mer radikalt och öppet filosoferande.

Ingen människa är perfekt, lika lite som en bok är det, för annars vore det ingen människa, ingen bok skriven av en människa. Det är våra fel och brister som gör oss till människor och som ger upphov till komplexitet i vardagen och kulturen, som gör att kunskap om moral och kultur aldrig kan vara sann och rätt, bara öppen och under förhandling. Och för att byta spår, utan att skrifta mål för resan, vill jag påpeka att Deleuze och Guattari utgår från just detta och har skapat metoder för att undersöka moral med bibehållen komplexitet. Även deras texter är skriva för att vara ett slags "food for thought". Deras stil liknar aforismens, som är öppen och som bara ger läsaren halva svaret. Resten är upp till. Vill man förstå Deleuze och Guattari måste man bidra med egna tankar och utföra en del av arbetet själv, vilket är ett skags kunskapsmoralisk hållning som går på tvärs mot akademins alla försök till elfenbenstornsbyggande. De skriver, i kapitlet eller platån, "10,000 B.C. The Geology of Morals", i boken A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia, följande.

Should we not sing the praise of Geoffroy Saint-Hilaire? For in the nineteenth century he developed a grandiose conception of stratification. He said that matter, considered from the standpoint of its greatest divisibility, consists in particles of decreasing size, flows or elastic fluids that "deploy themselves" by radiating through space. Combustion is the process of this escape or infinite division on the plane of consistency.

Lager som läggs på lager i ett evigt flöde, delar som pressas samman och bildar helheter. Och förbränning som ett slags flyktlinje ut ur processen. Ett sätt att se på moral, ett sätt som inte innehåller några som helst dogmer om hur man ska göra eller vad som är ont och vad som är gott. Ett sätt att förstå, tankeverktyg för att jobba fram en egen förståelse för hur moral som process fungerar och hur moral förändras. Moralen skapas genom att historiens restprodukter sedimenterar och bildar lager på lager, vilka bara genom eld och häftig omvälvning kan förändras. Det är ett sätt att se på moral, det finns andra.

Electrification is the opposite process, constitutive of strata; it is the process whereby similar particles group together to form atoms and molecules, similar molecules to form bigger molecules, and the biggest molecules to form molar aggregates: "the attraction of like by like," as in a double pincer or double articulation.

Elektrifiering är en utifrån kommande kraft som enar och håller samman helheter som inte självklart har med varandra att göra, men som får en riktning genom att lika söker likar. Moral blir då ett sammanhållet fenomen, en helhet av delar som hålls ihop av en kraft. Och när den kraften upphör att verka löses moralen upp i sina delar och skingras för vinden. Passiv sedimentering eller aktiv aggregering. Moral kan uppstå på olika sätt. Viktigt att förstå det för alla som vill vara med och verka för förändring av moral. Moral är inget i sig, den har uppstått, blivit till. Kanske, men inte självklart, som ett resultat av aktiv viljehandling.

Thus there is no vital matter specific to the organic stratum, matter is the same on all the strata. But the organic stratum does have a specific unity of composition, a single abstract Animal, a single machine embedded in the stratum, and presents everywhere the same molecular materials, the same elements or anatomical components of organs, the same formal connections. Organic forms are nevertheless different from one another, as are organs, compound substances, and molecules. It is of little or no importance that Geoffroy chose anatomical elements as the substantial units rather than protein and nucleic acid radicals. At any rate, he already invoked a whole interplay of molecules. The important thing is the principle of the simultaneous unity and variety of the stratum: isomorphism of forms but no correspondence; identity of elements or components but no identity of compound substances.

Den sista meningen är viktig. Isomorfism handlar om bevarande av strukturer, något som finns mellan och som garanterar att form och innehåll hålls samman för att bilda en konsistent helhet även om delarna sinsemellan är helt autonoma. Humlans relation till rödklöverblomman, till exempel. Dessa två utgör en helhet och båda är ömsesidigt beroende av varandra, men inte av tvång för deras samverkan är frivillig och de har inget annat med varandra att göra än att de är två sidor av samma tillblivelseprocess. Compound är mer tydligt sammanhållna helheter där delarna identifierar sig med helheten. Ett fotbollslag, eller en molekyl, en kemisk förening. Här är del lagarna som styr förändringen som är det viktiga, inte exemplen som används för att illustrera tanken. Finns det fel här, i något av exemplen, är jag den förste att ta tillbaka det exemplet. Men jag anser mig ha belägg för att det jag försöker säga om moral och den läsning jag gör av Deleuze och Guattari är riktig och viktig och den betyder mer än enskilda exempel. Delar av Deleuze matematiska resonemang har ifrågasatts av matematiker, men det betyder inte att grundtankarna som Deleuze och Guattari lanserar är fel, för matematiken är bara ett exempel, ett tankeverktyg, inte ett bevis för att det som sägs är sant.

Alla kan tillföra något till samtal om moral. Alla gör det redan, genom att leva sina liv i enlighet med tankar om vad som är rätt och vad som är fel. Moral är inte en exklusivt akademisk angelägenhet, det är en fråga som rör alla. Heberleins bok kan alla läsa utan problem, vilket kanske inte gäller för Deleuze och Guattari, inte i praktiken i alla fall även om det är så i teorin. För moral kan ingen bli expert på, den kan bara levas och omsättas och upptäckas i efterhand. Moralen förändras genom att vi talar om den. Moralen idag är inte samma som moralen igår, men den har en form, det finns mer eller mindre tydlig stadga i processen. Geologi är ett verktyg för tanken, ett sätt att förstå spelet mellan kaos och kontinuitet som ger upphov till kultur och moral.