Det rena, äkta och djupt obehagliga

Fortsätter på såret från igår, om original, kopior och olika aspekter av stöld. För jag vill kämpa för en öppen och mer solidarisk värld. Framgångarna för Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet ser jag som tydliga uttryck för en sådan politik. Det viktiga för dessa partier är just solidariteten, inte partifärg. För dem handlar inte ALLT om vi ska dela på kostnader eller om vi ska sänka skatten. FI och MP går till val på visioner om en öppnare, varmare och mer solidarisk värld där pengar är medlet, inte målet. Jag väljer att tolka framgångarna i gårdagens EU val som tecken på att det finns en växande insikt bland den svenska befolkningen om att pengar inte gör någon lycklig. Pengar kan i bästa fall vara ett medel för att uppnå lycka, men i en värld där mörka krafter öppet visar sig och sprider sitt budskap på gator och torg och där rasism och främlingsfientlighet lyfts upp på den politiska agendan, där finns det andra saker att bry sig om först, innan vi talar om vilken skattesats vi ska ha. Miljön och mellanmänsklig solidaritet är ovärderliga värden, så låt oss värna dem i första hand, annars är risken stor att det inte finns någon ekonomi att tala om. Antisemitism, främlingsfientlighet och rop på stängda gränser har förött Europa en gång. Det är allvar nu! Vi vaknar till ett annat Europa, ett kallare och mer stängt Europa.

Så vad är det SD och deras lite mindre putsade gelikar ute i Europa värnar? Det är renhet och äkthet och de försvarar gränserna mellan vi och dem. Däri ligger okunskapen och det är den som är problemet, att politiken helt saknar kontakt med verkligheten. Även om jag är för höjd skatt och en stark stat så kan jag ändå förstå dem som värnar individen, jag ser logiken och även om jag inte håller med går det att föra samtal med den som förfäktar konservatism och liberalism. Med rasister finns inget att tala om, för samtalsämnet saknar grund. Äkthet och renhet är fåfänga, omöjliga drömmar. Den som torgför sådana åsikter skäms inte för att torgföra sin egen okunskap och brist på intellektuell förmåga. Därför är skolan och utbildning viktigare än någonsin. Om inte alla får en bra utbildning är allt det vi vant oss vid att ta för givet i Sverige hotat. Skolan och den högre utbildningen är den absolut viktigaste valfrågan, för den är grunden för en grönare, varmare politik.

Detta måste även företagen och Svenskt Näringsliv förstå, att ett samhälle där utanförskap växer är ett samhälle där rädsla och desperation växer, vilket är förenat med risk. Och det är en långt farligare risk än sub-prime-lån på den amerikanska finansmarknaden. Multinationella företag liknar, i takt med att de växer och förfogar över mer makt, allt mer länder. Företagen förespråkar frihandel och öppna gränser och mindre restriktioner, men talar med kluven tunga när man stänger sina egna gränser, spelar ut länder mot varandra och cyniskt kastar ut människor i osäkerhet så fort kassaflödet minskar. 40000 ska bort låter klokt när orden uttalas av en framgångsrik företagsledare, men det är samma retorik som Gyllene Gryning i Grekland torgför. Men för att se och förstå att allt tal om gränser, äkthet och ägande är olika uttryck för samma omöjliga dröm en en kaka som man både kan äta och ha kvar, kräver beläsenhet, analytisk förmåga och kritiskt tänkande. Kräver UTBILDNING. Och det är en lika nödvändig investering som investeringar i förnyelsebar energi och ekologiskt odlade grödor. Ett hållbart samhälle, vilket är grunden för allt, kräver kunskap och förståelse.

Idag finns gårdagens krönika av Anders Q Björkman på nätet. Reflekterar över den för att repa mod efter nyheten om framgångarna för SD och rasismen i EU-valet. Han skriver:

Är ”äkthet” över huvud taget en meningsfull parameter att bedöma kultur utifrån? Det är åtminstone inte lätt att säga vem som har stulit vad av vem. Eller för vem ett verk kan uppfattas som äkta – eller som fusk. Vi gör överenskommelser om vad som ska anses äkta – men gränserna är luddiga och förflyttas dessutom hela tiden.

Överenskommelser är det enda vi har. Kultur är inget i sig, det är alla vi tillsammans och våra gemensamma överenskommelser. Därför finns inga gränser, bara tillblivelse. Inga original, bara ömsesidigt blivande och rörelser av förändring. Kultur är ett dynamiskt fält som uppstår mellan öppnande krafter och stängande. FIs och MPs framgångar i den svenska valet kompenserar för SDs, så politiken som helhet har inte blivit mer rasistiskt och de goda krafterna är många gånger starkare än de onda. Det är hoppfullt, men samtidigt är förhållandet bräckligt. Därför behövs utbildning och insikt om att det är allvar, kultur är på blodigt allvar. Filosofi, språk, historia och kulturvetenskap är inget man kan ta lätt på, som vår nuvarande utbildningsminister gör, för att han värnar ekonomisk tillväxt före allt annat. Jag vill se en annan utbildningspolitik, som värnar kunskapen för att optimera möjligheterna att bygga en bättre värld, även för företagande. Först kommer människorna, med sina kunskaper, tankar, önskningar och gemensamma överenskommelser, sedan kommer miljön. Utan solidaritet och förståelse för vad som är viktigt kan vi glömma allt annat.

Studier av populärkultur, vilket Svenskt Näringsliv brukar håna (och därigenom visar man sin cyniskt kortsiktiga ekonomism och sitt kunskapsförakt) visar hur orimligt alla tankar på äkthet och renhet är. Läs bara vad Björkman skriver.

Framtidens kultur handlar om att fuska.

Det konstaterade den brittiske musikern och producenten Brian Eno under en föreläsning i Stockholm för snart 25 år sedan. Han redovisade hur fusket kunde gå till: ”Jag kan inte hantera ett enda instrument. När jag började jobba med min bandspelare kallades det fusk. I dag kallas det inspelningsstudio.” Eno och David Byrne, förgrundsfigur i Talking Heads, hade 1981 gett ut det banbrytande albumet ”My life in the bush of ghosts”, där de samplat radioröster, frikyrkopastorer, arabiska sångare samt exorcister och sedan komponerat ny musik till detta. Sampling i sig var inte nytt, det nya var att de samplade rösterna helt och hållet fick ersätta sångare.

Jag tänker på detta med fusk när jag besöker David Bowie-utställningen som i tisdags öppnade på Martin-Gropius-Bau i Berlin (där också Ai Weiweis ”Evidence” visas – ovanligt gott om skäl för en resa till Berlin alltså). Bowie-utställningen, som drog fulla hus i London förra året, har nu fått en Berlin-anpassad version. Här tittar man närmare på perioden 1976–78, när Bowie tillsammans med Iggy Pop lämnade Los Angeles och kokainet för att söka räddningen i det som då var Västberlin. Försöket lyckades, både på det personliga planet – att bli drogfri – och på det konstnärliga – enbart under 1977 släppte David Bowie och Iggy Pop de fyra hyllade albumen ”Low”, ”Heroes”, ”Lust for life” och ”The idiot”.

Utställningen berättar om hela artisten David Bowie: musiken, poserna, rollerna, kläderna. Som artist präglade han det populärkulturella 70-talet, från glamrock via plastsoul och syntpop till pastellartad hitlistemusik i början av 80-talet. Efterföljare har inspirerats, lånat eller stulit. Å andra sidan har Bowie själv aldrig varit främmande för att stjäla, tvärtom skulle man kunna säga att hans stora genombrott delvis byggde på en refrängstöld.

I sin Bowie-biografi ”Starman” skriver Paul Trynka om tre avgörande minuter i BBC:s ”Top of the pops” sommaren 1972. Bowie & The Spiders from Mars trollbinder brittiska tv-tittare med låten ”Starman”, vars refräng ”öppet och skamlöst plockats från ’Over the rainbow’, Judy Garlands eskapistiska Technicolor-hymn”, som Trynka skriver. Bowie är till och med så fräck att han, vid en spelning några veckor senare, byter ut orden i refrängen: ”There’s a starman waiting in the sky” blir ”Somewhere over the rainbow” – som för att skrika ut till världen att refrängen minsann är stulen.

”Talang lånar, genier stjäl” sa Pablo Picasso och visade därmed prov på just genialitet. Han hade nämligen stulit citatet från Oscar Wilde. Och egentligen har nog redan existerande kultur väldigt ofta varit råmaterial för ny kultur. Den uråldriga berättelsen om en syndaflod i Gamla testamentet övertogs från det ännu äldre mesopotamiska Gilgamesheposet. I modern tid har vi många exempel inom konsten: ett är den nyligen avlidna Elaine Sturtevant, som frenetiskt ägnade sig åt att göra väldigt snarlika återgivningar av redan kända konstverk. Och för några år sedan uppmärksammades det ”litterära underbarnet” Helene Hegemann stort för romandebuten ”Axolotl roadkill” – innan man chockerat insåg att den 17-åriga tyskan hade kopierat långa passager ur en blogg om klubblivet i Berlin.

Vi vet att det är så. Det vet även SD och andra, men de försöker ändå påverka opinionen. För den som inte bryr sig om något annat än sig själv spelar inget annat någon roll. Egoismen och rasismen ställer sina egna omöjliga drömmar över kunskapen. Och opinioner kan påverkas, bevisligen. Kunskap kräver möda och tid samt resurser och när detta är bristvaror blir det lättare att polarisera, ljuga och tala till människans lägsta känslor. Kulturell renhet är en omöjlighet och därför är stöld av kultur också en omöjlighet.

Det är öppenhet, mångfald, tillit och mänsklig värme som skapar värde och bygger ett hållbart samhälle där människor kan leva och verka. Öppna gränser, minskade klyftor och solidaritet är politiska slagord som kräver lite eftertanke och kunskap för att förstå och hantera. Det är slagord utan politisk färg, hävdar jag. Men för att förstår det och för att kunna bygga en värld som bygger på dessa tankar krävs kunskap, utbildning och förmåga att hantera komplexa problem.

Allt vi tror på börjar, slutar och beror på skolans och den högre utbildningens kvalitet! Sådär, med det sagt ägnar jag resten av dagen åt uppsatser, lärande och försvar för kunskapen.