Ofrihet är en nödvändighet för frihet

Romantiska idealiseringar och utopiskt drömmande, eller evidensbaserat, nyktert sökande efter sanningen om verkligheten? Dessa båda synsätt ställs ofta mot varandra och idag är det senare rådande. Inget tjafs, inget flum. Idag sysslar vi bara med väsentligheter och det som fungerar. Det är så det framställs i alla fall. Fast det är inte så det ser ut och det har aldrig någonsin i världshistorien fungerat på det sättet. Ändå vill vi så innerligt gärna tro att samhället och kulturen är och fungerar så. Men det är och förblir en illusion, en dröm. Ett förnekande. En farlig uppfattning förknippad med enorma risker. En kunskapssyn som leder till att friska och intelligenta barn, utan betänkligheter, gång på gång, kastas ut med badvattnet. Hånskratten som riktas mot alla som ifrågasätter den enda vägen och klokheten med att göra sig av med sådant som kan komma att behövas längre fram ekar i samhällsadministrationens och akademins allt tommare korridorer. Effektiviseringsivern slimmar organisationerna som bär upp samhället. Flumskolan, humaniora och drömmen om folkhemmet avfärdas med föraktfull min. Hermeneutik och tolkningar ställs mot hårda, statistiskt säkerställda, odiskutabla resultat och avfärdas för att den typen av svar som en kvalitativ undersökning kan ge inte är lika säkra som statistik. Ni fick chansen och detta är vad ni presterade: En tolkning?! Saken är avgjord på förhand.

Orkar inte rasa. Har tre intensiva dagar fyllda med uppgifter framför mig innan det är dags för ledighet igen. Känner pressen och kraven som flåsar i nacken. Ingen rast och ingen ro, på jobbet ska marginalerna pressas. Personalen ska sugas ur till sista blodsdroppen. Till vilken nytta och varför? Vi vet alla, och detta finns det evidensbaserad kunskap som visar, att det är fel och att det på sikt kostar mer än det smakar. Vi behöver andra sätt att se på kunskap, också. Mångfald är enda garantin för hållbarhet. Läste i helgen om en högintressant bok som jag vill uppmärksamma, för att den visar hur fel det är att vandra längs den enda vägen. För att den ingjuter hopp för framtiden och för att den verkar klok och värd att ta på största allvar.

Få har lyckats vända upp och ner på en hel tids världsbild som den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans bok ”Le capital au XXIe siècle” (Seuil) har kallats för ”en vattendelare i ekonomiskt tänkande” och ”en ’Kapitalet’ för 2000-talet”. Den amerikanska ekonomen Paul Krugman menar att Piketty har skapat ”en revolution i vår förståelse av långsiktig ojämlikhet”.

Piketty har nämligen gjort något så unikt bland ekonomer som att ägna åratal åt att samla taxeringsdata. I boken presenterar han dessa data, som spänner över sekler och kontinenter, på ett lika lättillgängligt som ögonöppnande sätt. Resultatet är en omdaning av vad vi vet om förmögenheter, inkomster och ojämlikhet.

Vårt polariserande sätt att tänka är inte hållbart! Varken för den som lyckas och har tur, eller för någon annan. Vi sliter sönder samhället, sågar av den gren vi sitter på och tror vi har gjort upp med samhällets och kulturens inneboende lagar. Hybris är lätt att drabbas av, men olyckligt och korkat.

För 1800-talsekonomer som Marx och David Ricardo var fördelningsfrågan central inom nationalekonomin. Marx må felaktigt ha förutspått att förmögenhetskoncentrationen oundvikligen skulle bli så hög att den skulle leda till själva kapitalismens fall, men Piketty menar att han åtminstone ställde rätt fråga till sin tid.

Pikettys teori, å sin sida, är varken deterministisk eller apokalyptisk, så som Marx teori var. Men den bild Piketty målar är ändå inte särskilt upplyftande. För vad han visar är att efterkrigsdecenniernas höga tillväxt och små klyftor var ett historiskt undantag, och inte den nya bestående samhällsordning som många än i dag betraktar den som. Och han menar att vårt sekel kommer att bli den tid när ärvda förmögenheter gör comeback som samhällsdominerande kraft.

Hur blev det så? Ja, enligt Piketty handlar allt om relationen mellan avkastningen på kapital (”r”) och ekonomins tillväxttakt (”g”). Piketty hävdar att den ”fundamentala divergerande kraften” i en kapitalistisk ekonomi utgörs av att avkastningen på kapitalet är större än ekonomins tillväxttakt. Denna olikhet, ”r>g”, är Pikettys grundläggande tes, och den är lika elegant som den är kraftfull.

På vanlig svenska betyder den att sådant som företagsvinster, aktieutdelningar, räntor och hyror, växer snabbare än de totala inkomsterna, vars tillväxttakt i huvudsak avgörs av tillväxten i befolkningen och produktiviteten. Och att detta i sin tur driver en ekonomi mot extrema nivåer av ojämlikhet.

Friheten som Per Svensson försvarar, i enlighet med den enda vägens logik och som Inga Sanner skrivit en initierad kritik av på dagens Under Strecket, är tanken eller drömmen som banat väg för denna utveckling. Frihet låter bra och ingen försvarar motsatsen, men om det inte fungerar i praktiken är det meningslöst att ödsla tid på att lägga ut texten och att tala sig varm om den. Alla vill vara fria, men om vi inför total frihet blir majoriteten förr eller senare ofri. Det är en orimlighet, en korkad längtan efter det som inte går att få. Dags att öppna ögonen och se vad vi gör mot varandra! Vad är konsekvensen av 30 år av avregleringar, skattelättnader och valfrihetsreformer?

Och nu menar Piketty att vi närmar oss ordningen från tiden före första världskriget, i vilken avkastningen på kapital är väsentligt högre än tillväxten och leder till ökad förmögenhetskoncentration. För tillväxten ser ut att hamna på en långsiktigt lägre bana i många rika länder. Skatteparadis frodas och länder konkurrerar om investeringar på den globala kapitalmarknaden genom att erbjuda lägst kapitalskatter. Det blir en ”kapplöpning till botten” där kapitalskatter till slut kan försvinna.

Stämmer Pikettys prognos, blir vårt århundrade en tid av svaga meritokratiska principer och med arv eller giftermål som vägen till ett gott liv. En tid då en klass av rika rentiärer återuppstår, som skapar rika arvtagare och mäktiga familjedynastier. Stora förmögenheter ger nämligen stor makt, som i sin tur kan användas för att förstärka förmögenhetskoncentrationen. Så kan en spiral av ekonomisk-politisk ojämlikhet uppstå, som sätter demokratiska principer ur spel och skapar politisk instabilitet.

Inga Sanner ser samma sak i sin betraktelse över den naiva längtan efter och det ogrundade försvaret för friheten. Det som ser ut att vara en fördel vänds, när tanken omsätts i praktiken, snabbt till sin motsats. Hon skriver:

I en ny debattbok, ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” (Liberal Debatt/Bertil Ohlin Förlag), av Per Svensson både bekräftas den här bilden och vänds den uppochned. Å ena sidan framställer Svensson liberalismen som en trängd och inklämd liten landremsa som hatas och hotas från såväl höger som vänster och som det gäller att rädda från ytterligare intrång. Å den andra beskriver han hotet mot liberalismen som ett ifrågasättande av den västerländska samhällsmodellen generellt, vilket gör att liberalismen för honom tycks liktydig med hela den västerländska moderniteten. Så framställs den liberala ideologin som intimt sammanvävd med kapitalism och fri marknad, allt kryddat med en dos politisk demokrati och välfärdsstat (dock inte för mycket av det senare). Man kan undra om detta samhällssystem verkligen är satt på undantag i den moderna världen och om någon räddningsaktion alls är motiverad.

I bokens förord sägs att syftet med den serie som boken ingår i är att sätta liberalismen under debatt genom att fokusera på det som är liberalismens kännetecken, nämligen ”förmågan att erkänna målkonflikter och dilemman”. Man hade önskat att denna stolta deklaration i högre grad präglat Svenssons framställning. Författaren slår mot höger och vänster på ett tämligen grovhugget sätt och de mer inträngande resonemangen och nyanseringarna lyser mestadels med sin frånvaro. Den civilisationskritik han talar om som ett hot mot liberalismen spänner från ”oskyldigt hippiemässigt svärmeri för vegetarisk kost och nudism till rå rasistisk ultranationalism”. Och även om han menar att det finns skillnader mellan dessa ytterligheter så antyds att kritiken från vänster och höger i det stora hela är uttryck för samma fördärvliga samhällssyn. Det är två aspekter av antiliberalismen som är särskilt förkastliga i Svenssons ögon, nämligen det utopiska draget och det kollektivistiska synsättet.

Vem är det som drömmer om en utopi egentligen? Per Svensson framstår som mer än lovligt naiv och han visar hur illa ställt det är med förmågan till kritiskt tänkande på högersidan i politiken. Det ska i sanningens namn sägas att det inte ser mycket bättre ut på den andra sidan, men där är man i alla fall inte rädd för att ta ord som solidaritet i sin mun och man värnar också kollektivet. Försvaret för friheten ser jag som samma sandas barn som talet om flumskolan. Det är ett förtäckt förakt för kunskap. Flumskolan är en skola som värnar utopier och som ser till kollektivet och som främjar solidaritet. Det är den enda SKOLAN värd namnet. För vad händer med Sveriges behov av kunskap om friheten införs full ut?

Svensson gillar inte distinktionen mellan formell och verklig frihet utan ser denna som ett vapen för antiliberaler. Det är obegripligt hur han som liberal kan säga så, eftersom ambitionen att skapa en frihet som är reell borde ligga i hjärtat av liberalismen. Vi har numera ett samhälle där de formella friheterna i det stora hela är för handen, men där hindren att ge varje människa möjligheter att välja det liv hon vill leva oberoende av var hon kommer ifrån, och i vilken familj hon är född, synes allt svårare att övervinna. Det är ett av de största hoten av alla mot vår tids liberalism och det nämns inte med ett ord i Svenssons framställning.

Man kan undra hur Svensson ser på de totalt skilda möjligheter som i vårt samhälle ges en högpresterande yngling i den rika Stockholmsförorten Danderyd och en utåtagerande ung man i Rinkeby med stökiga familjeförhållanden. Tror Svensson att det räcker med att ge dessa samma formella rättigheter, till exempelvis högre utbildning, för att de i praktiken ska få samma möjligheter att forma det liv de önskar? Och vem av dessa tror han är mest betjänt av att montera ned den utopiska ansatsen och av att sätta en gräns för politiken när det gäller det privata livet? Vem vinner på att vi inte diskuterar de reella friheterna utan håller oss till de formella?

Det försvar som Svensson, sin misstänksamhet mot utopier till trots, formulerar för en utopi på det individuella planet talar också sitt tydliga språk. Ynglingen från Danderyd kan, om Svensson får råda, känna sig rätt säker på att kunna föra vidare det sociala arv som ligger förborgat i hans familj och nå de framgångar som förväntas. Den unge mannen från Rinkeby måste helt klart förlita sig på sina egna krafter.

Det är ett minst sagt farligt försvar för liberalismen som Svensson för fram i sin bok. Det är farligt eftersom det inte inkluderar de riktigt stora hoten mot liberalismen i vår tid. Det gör att man undrar om det är rimligt att kalla Svensson för liberal över huvud taget, så länge han inte tar itu med vår tids största hot mot den individuella friheten.

Var är flum, egentligen? Vem är det som är en utopisk drömmare? Och vart är vi på väg? Vad vill vi med samhället, med varandra och med vårt eget liv? Hur bygger vi en framtid som är hållbar på riktigt och där så många som möjligt har så mycket frihet som det bara går, inte bara nu utan framgent också? Ja inte är det genom att avskaffa staten i all fall, för det leder inte till några friheter alls. Vad vi behöver är inte mer valfrihet. Vi behöver skydd mot dem som främjar valfrihet, vi behöver ett försvar mot dumheten som sprider sig som en löpeld när ingen har tid att tänka efter och när alla är oroliga över om de kommer att ha ett jobba att gå till imorgon.

Vi behöver varandra för att bli fria! Bara genom att ge upp en del av sin autonomi kan en hållbar frihet uppnås. Det ser ut som en paradox, men det är så det fungerar, i verkligheten, på riktigt. Det inser alla med endast basala förmågor till kritiskt tänkande, det finns dessutom evidens för det. Utan solidaritet går vi under som individer!