Moralens geologi 5

Deleuze och Guattari lägger i detta kapitel sina ord i munnen på den fiktive professorn Challenger, som är en figur de lånat från Sir Arthur Conan Doyle. Texten som hittills utgjort underlag för reflektion är denne professor Challengers föreläsning. Namnet är synnerligen väl valt, för det är en utmaning att sprida dessa tankar. Det handlar om kultur och kultur har alla direkt tillgång till, erfarenhet av och personlig kunskap om. Kulturvetenskap handlar om att utveckla och förmedla kunskap om sådant som alla redan tror att de är experter på. Utmaningen handlar om att bryta igenom den barriär som följande inställning utgör: Vem är du att komma här och uttala dig om min vardag?! Kulturvetaren måste med andra ord inte bara veta, hen måste även kunna övertyga mottagarna om relevansen och nyttan med kunskaperna. Det är en stor utmaning. På många sätt är den större än utmaningen att förstå och skaffa sig insikt om kunskaperna i sig.

Lite är det som i skolan idag, där lärarna inte bara måste kämpa för att sprida kunskaper. Idag handlar läraruppdraget lika mycket om att sprida förståelse för värdet av kunskap. Ibland till och med om att kämpa i motvind när både elever och deras föräldrar bara är intresserade av betyget och att det är så högt som möjligt. En oroande utveckling, men den tanken släpper jag här. Det har blivit väl mycket sådana texter på senaste tiden.

Professor Challenger talar snabbt och energiskt om biologi och geologi, om hur dessa båda aspekter av livet på jorden utgör lager på lager av sediment. Tanken som här lanseras handlar om att inte söka svar på en plats, i bestämd form singular. Vill vi förstå livet på sina egna premisser, så som det levs och dess inneboende dynamik är Sanningen en återvändsgränd. Svar på frågor om liv, kultur och kunskap måste vara lika rörliga som det man vill förstå och studera. Samtidigt rör sig inte allt lika mycket. Det mesta är ungefär som det var igår. Det ser ut att stå stilla, men det rör sig och förändras även om det går långsamt. Därför handlar denna serie om moral som geologi, om komplexa helheter bestående av fler än en, men färre än många, där mellanrummen är lika viktiga som de sedimenterade lagren.

He skipped over the immense diversity of the energetic, physico-chemical, and geological strata. He went straight to the organic strata, or the existence of a great organic stratification. The problem of the organism—how to "make" the body an organism—is once again a problem of articulation, of the articulatory relation.

Ett av humanioras största problem är att nå ut med sina kunskaper. Artikuleringen och retoriken är på många sätt lika viktig som kunskaperna i sig. Också ett slags multiplicitet bestående av fler än en men färre än många. Det räcker inte att veta, man måste också hitta sätt att nå ut. Därför är boken A Thousand Plateaus en bok med relativt få grundtankar, som presenteras på en massa olika sätt. Upprepningar och variationer, ingångar och uppslag. Utmaningar och omtagningar. En myllrande text lika varierad som livet och kulturen den försöker förmedla förståelse för. Artikulation och retorik är ibland det svåra. Så är det inom kulturvetenskap. Där är problemet inte att lära sig hur, utan att förstå betydelsen av kunskapen och vad den kan användas till. Där måste man vara lika bra på forskning som på artikulation.

Vill man nå ut är det bara att vara karismatisk, som denne professor Challenger, till exempel. Vi människor har en tendens att lyssna mer på vem som talar, än vad som sägs. Det är en tanke jag hämtat från Foucault, men det är ett fenomen som också beskrivits av Daniel Kahneman, i termer av haloeffekt. Se där, ett exempel på hur den mänskliga psykologin påverkar förmågan att göra korrekta kunskapsbedömningar. Förhoppningsvis är det inte längre lika problematiskt att ta till sig tanken om moral som geologi.

The Dogons, well known to the professor, formulate the problem as follows: an organism befalls the body of the smith, by virtue of a machine or machinic assemblage that stratifies it. "The shock of the hammer and the anvil broke his arms and legs at the elbows and knees, which until that moment he had not possessed. In this way, he received the articulations specific to the new human form that was to spread across the earth, a form dedicated to work.... His arm became folded with a view to work." It is obviously only a manner of speaking to limit the articulatory relation to the bones. The entire organism must be considered in relation to a double articulation, and on different levels.

Människan har inte en kropp. Kroppen är en av alla delar som människan består av, blir till genom interaktion mellan, använder som verktyg för att kommunicera med omvärlden. Språket är en annan del. Människan är en helhet, ett slags kropp utan organ. Människan är en dubbel artikulation, ett sammanhållet fenomen som inte kan eller ska förklara något, det ska förklaras. Och det är just vad professor Challenger gör, förklarar, ger oss verktyg att förstå oss själva och allt det vi hittills tagit för givet.

First, on the level of morphogenesis: on the one hand, realities of the molecular type with aleatory relations are caught up in crowd phenomena or statistical aggregates determining an order (the protein fiber and its sequence or segmentarity);

En process av blivande, en icke-linjär, slumpmässig rörelse. Det är en aspekt av moralens geologi, ett av lagren som bildar den helhet som vi känner igen som människan. Och enskilda individer utgör lager i den sedimenteringsprocess som bygger kultur. Och kultur är också ett lager. Lager på lager, utan kärna. Fler än en, men färre än många. Det är den centrala tanken här. Allt annat är underordnat, här i texten.  

on the other hand, these aggregates themselves are taken up into stable structures that "elect" stereoscopic compounds, form organs, functions, and regulations, organize molar mechanisms, and even distribute centers capable of overflying crowds, overseeing mechanisms, utilizing and repairing tools, "overcoding" the aggregate (the folding back on itself of the fiber to form a compact structure; a second kind of segmentarity). Sedimentation and folding, fiber and infolding.

Människan och kulturen vänder sig tillbaka in mot sig själva i en process av introspektion. Därför finns inget yttersta, inget enda svar. Bara fler än ett svar, men alltid färre än många. Bara för att ett svar aldrig är tillräckligt betyder inte att alla svar är lika giltiga. Det är en ogrundad anklagelse, illvilligt förtal av kulturvetenskapen att avfärda kritiken mot Sanningen, att anklaga kulturvetenskaplig kunskap för flum. Vill vi VERKLIGEN förstå kan vi inte bestämma oss på förhand för var svaret finns eller hur det ser ut. Vi måste närma oss frågan med ett mycket mer öppet sinne. Kanske kan följande tankar vara till hjälp för att förstå moralens geologi. Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar fungerar i alla fall för mig. Avslutar denna den femte posten i serien med att citera den, som ett slags sammanfattning.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.