Något fel idag, mer fel än på länge. Och ju mer jag läser, lär och forskar om vårt samhälle och kultur desto större blir insikten om alla de växande klyftor som håller på att slita sönder samhället. Klyftan mellan våra folkvalda och landets forskare är inte den allvarligaste, men det är denna som får igång mina tankar. Politiker ska ha makt och de ska leda, ska dra upp riktlinjerna för framtiden och göra nödvändiga prioriteringar. Det är deras roll. Har inga problem med det, hur mycket invändningar jag än har mot vår utbildningsminister och nuvarande forskningspolitik finner jag mig i den. Det är som det är och som det ska vara i en demokrati. Det jag har problem med och det jag vänder mig mot, det som håller på att göra mig tokig, är detta att politiker kör över och hånar forskare som anmäler avvikande åsikt, att politiker behandlar forskare som ett samhälleligt särintresse. Politiker som står i medierna och säger: "Jag delar inte den bilden." Det har jag stora problem med. Det som Anders Borg sysslar med är allvarligt.
Om vårt lands politik inte vilar på kunskapens grund har vi hamnat i en situation där en av parterna är överflödig. Om politikerna hellre lyssnar på sig själva eller utländska experter, om politiken går på tvärs mot vadforskning visar, då måste vi här i Sverige aningen avskaffa forskningen eller politiken. Att lägga pengar på båda är rent slöseri. Där är vi inte riktigt än och förhoppningsvis kommer vi inte dit, men vi är på god väg och vi närmar oss. De allt oftare uttalade orden från människor med makt idag om att "jag delar inte din bild" visar klart och tydligt hur makten och vetandet hänger ihop och vilken del av ekvationen som anses viktigast. Kunskap är bra, visar politikerna att de tänker, men bara så länge den ger stöd åt det vi vill. Det tänkandet är ingen grund att bygga ett kunskapssamhälle på. Det är en grund att bygga privata maktimperier på. Är detta vad vi vill med Sverige? Ska det vara så? Det avgör vi, alla vi tillsammans. Inte forskningen, inte politikerna. Vi avgör det, vi som lever och verkar som medborgare här i Sverige idag.
Våra liv och våra handlingar, prioriteringarna och allt det vi avstår från att göra, bestämmer vilket samhälle och vilken framtid vi får. Jag vill ha ett samhälle byggt på en solid grund av kunskap, ett samhälle där så många som möjligt kan och får möjlighet att bidra till det allmänna med sina kompetenser och utifrån sina intressen. Jag tror på människans potential, men jag är också medveten om att bara för att man har potential betyder inte att man kan, vill eller har möjlighet att utnyttja den. Intellektuell kapacitet är en potential, men om vi låter oss styras av affekter spelar det ingen roll hur stora kunskaper, kompetenser eller potential vi har som grupp eller enskild. Och idag när allt ska gå snabbare och snabbare och där pengar och vinst blivit målet för snart sagt allt har kunskap kommit att utgöra ett hinder för affekterna, för önskan att få sin vilja igenom. Viljan till makt som Nietzsche identifierade som en kraft att räkna med i kulturen redan för över 100 år sedan är stark och den hotar överallt att ta över. Den är affektiv, inte intellektuell.
Kunskap är ingen kraft, men viljan att veta är det. Fast i relation till viljan till makt står sig viljan att veta slätt. Liksom affekterna väldigt ofta viner över intellektet. Hur vad det med den där chokladkakan, den som du bestämde att du inte skulle äta? Ligger den kvar i kylskåpet, eller har du som jag ätit upp den? Eller träningen, som du på goda grunder bestämde dig för att ta tag i på allvar efter årsskiftet? Håller den intellektuella önskan att få en bättre kondition och hälsa stången mot affekterna som säger ÄT! VILA! Jag har ingen aning om hur det är för dig, men för mig är sökandet efter kunskap inte alltid en dans på rosor och forskningen drivs inte av lust hela tiden. Det är en ständig kamp mot affekter och andra störmoment. Och att dessutom behöva stånga sin panna blodig mot politiker med makt som lättvindigt och ibland hånfullt avfärdar kunskaper man med möda tagit fram och formulerat, gör det inte lättare att följa och bejaka viljan att veta. Viljan till makt hotar vetandet, det är ett allvarligt problem. Inte bara för forskningen, utan än mer för samhället och vår gemensamma framtid.
Den klyftan, det asymmetriska maktförhållandet, är som sagt allvarlig och måste uppmärksammas mer. Annars är risken att andra klyftor växer sig större. Klyftan mellan de enormt rika och alla oss andra till exempel, en klyfta som står i direkt relation till klyftan mellan politiker och forskare. För när politiken inte längre är förankrad i forskning och beprövad erfarenhet, när politiken styrs av affekter och enskildas önskningar, av viljan till makt. Där och då förvandlas politiken och politikerna till hjälplösa villebråd för det globala kapitalets enorma makt, mot vilken poltiken inte har något alls att sätta emot. Om samhällsbygget reduceras till en kamp om makt vinner kapitalet. Den kampen är redan avgjord innan den påbörjats. Det globala kapitalet är totalt ointresserade av alla oss andra, för dem är vi bara ett slags råvara som de profiterar på. De enormt rika skapar sin egen kultur, sina egna normer och värderingar och de har idag sina blickar riktade mot rymden. Hur det ser ut i vården och skolan och vad som händer med forskningen i Sverige bryr de sig föga. De är sig själva nog och ser allt tal om höjda skatter, solidaritet och gemensam förvaltning av jorden som ett hot mot deras hjärteblod, deras pengar, deras makt.
En annan värld är möjlig, ett annat samhälle. Men för att realisera det krävs att vi inte bara satsar på skola, vård, omsorg och forskning, utan att vi sätter kunskapen i centrum och att vi inser hur ofta och hur lätt affekterna styr över intellektet. Förstår vi det har vi tagit första steget mot en bättre värld, sedan är det bara att ta ett steg i taget och fortsätta göra det, tillsammans. Om alla vi som delar den bilden och tror på klokheten i den insikten gör det finns ingen makt i världen som kan stoppa rörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar