Information om mig

söndag 30 mars 2014

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 15


Uttalanden, ord och tankar. Varifrån kommer de? Vem uttalar dem? Jag, så klart tänker nog de flesta. Men är det så enkelt? Vad är, vem är jag? Kan jag veta det? Sitter jaget i hjärnan eller i kroppen och vad består jaget av? Den typen av frågor, utredande kritiska, jobbiga frågor tvingar oss Deleuze och Guattari att reflektera över. Frågor utan givna svar. Viktiga frågor, för tar vi svaren för givet kommer det att påverka vår vardag och kultur. Vi får ett sämre samhälle helt enkelt. Viktigast är att svaren på denna typ av frågor aldrig är givna. Det finns inte ett svar, ett enda, det finns alltid många olika, mer eller mindre rimliga, svar. Deleuze och Guattari lägger stor vikt vid och riktar uppmärksamhet mot sammanhangen där uttalanden uttalas och tas emot samt ger upphov till effekter. Ett slags helhet där alla delar, i alla fall på förhand, måste anses lika viktiga.

Detta sätt att se på människan kan beskrivas med begreppet posthumanism, vilket det finns en liten fin och klargörande artikel om på nätet (som jag tyvärr inte hittar längre), skriven av Jonas Ingvarsson. Där finns följande tänkvärda tankar att läsa.
Antropologen Gregory Bateson ställde en gång frågan var gränsen för den blinde mannens jag går: vid huden eller vid den vita käppen? Den traditionelle biologen skulle förmodligen svara vid huden, medan cybernetikern – som utgår ifrån vilka informationer som skapar identiteten – skulle ta med käppen i ett jag som hela tiden och på olika sätt processar INFORMATION. Att vara människa innebär alltså per definition att alltid redan ha överskridit sig själv; protesen hör till människans väsen. Vi är alla cybernetiska organismer, cyborger. I ”How We Became Posthuman” (1999), N. Katherine Hayles pionjärverk om cybernetik och litteratur, belyses flera aspekter av posthumanismen. De grundläggande tankegångarna kan sammanfattas så här: I ett posthumanistiskt perspektiv betraktas omvärlden som en serie mer eller mindre flytande mönster snarare än som en samling isolerade föremål – att ta gestalt i en biologisk kropp ses snarare som en historisk slump än som något oundvikligt för livet. Det posthumanistiska synsättet ifrågasätter medvetandet i dess traditionellt västerländska betydelse av den mänskliga identitetens säte; det finns så mycket mer i att vara människa än att sortera, skapa bilder av och benämna vår omvärld – vår strukturerande och påtagligt förnimmande verklighet är bara en liten del av det stora miraklet Livet. Med komikern Emo Philips ord: ”I used to think that the brain was the most wonderful organ in the body. But then I thought, who’s telling me this?”

Freud lyssnar på orden och sorterar dessa efter en på förhand uppgjort tolkningsmatris. Eller han säger i alla fall att han lyssnar på orden, det är detta som psykoanalys går ut på. Deleuze och Guattari har så klart också förutfattade meningar, det har alla, men de har ingen på förhand uppgjord tolkningsmatris som tvingar in tolkningen i en bestämd riktning. Deras sätt att lyssna eller läsa Vargmannens berättelse handlar om att närma sig den på ett mer förutsättningslöst sätt, där hela hans berättelse beaktas, inte bara delarna av den som passar in i tolkningsmatrisen. Detta gör de för att de inte ser berättelser som helt igenom individuella, berättelser är heller inte bara förpackad information, Deleuze och Guattari ser även berättelserna som aktörer vilka samtliga alltid är påverkade av och relaterade till ett större sammanhang än kroppen.
There are no individual statements, only statement-producing machinic assemblages. We say that the assemblage is fundamentally libidinal and unconscious. It is the unconscious in person. For the moment, we will note that assemblages have elements (or multiplicities) of several kinds: human, social, and technical machines, organized molar machines; molecular machines with their particles of becoming-inhuman; Oedipal apparatuses (yes, of course there are Oedipal statements, many of them); and counter-Oedipal apparatuses, variable in aspect and functioning. We will go into it later.
Deras sätt att närma sig Vargmannen är mer förutsättningslöst och kritiskt än Freuds, för dem bör så lite som möjligt vara bestämt på förhand. De vill hjälpa oss att öppna ögonen och se mer än vi gör om vi begränsar tolkningsramen till på förhand bestämda och ganska rigida mönster. Därför är deras genomgång ingen kritik av Freud, de gör helt enkelt en egen läsning av Vargmannens berättelse, en posthumanistisk läsning och sedan jämför de den tolkningen med Freuds och lägger märke till skillnaderna. Utan att hävda att deras tolkning är den enda rätta, det är viktigt! 
We can no longer even speak of distinct machines, only of types of interpenetrating multiplicities that at any given moment form a single machinic assemblage, the faceless figure of the libido. Each of us is caught up in an assemblage of this kind, and we reproduce its statements when we think we are speaking in our own name; or rather we speak in our own name when we produce its statement.
Människan gör sig lätt till talesperson för tankar. Identifierar sig med ord, och för dem vidare genom att knyta känslomässiga band med dem. Kroppen är ett eget system och det styrs bara delvis av intellektet. Där finns känslor också som utgör en del av helheten, liksom föräldrar, syskon och en hel massa annat. Alla dessa saker och aspekter i kombination benämner Deleuze och Guattari uttalande-producerande maskiniska assemblage. Deras blick uppmärksammar också aspekter av helheten som går utanför det rent personligt kroppsliga. Detta gör att de ser olika saker än Freud.
And what bizarre statements they are; truly, the talk of lunatics. We mentioned Kafka, but we could just as well have said the Wolf-Man: a religious-military machine that Freud attributes to obsessional neurosis; an anal pack machine, an anal becoming-wolf or -wasp or -butterfly machine, which Freud attributes to the hysteric character; an Oedipal apparatus, which Freud considers the sole motor, the immobile motor that must be found everywhere; and a counter-Oedipal apparatus—incest with the sister, schizo-incest, or love with "people of inferior station"; and anality, homosexuality?—all that Freud sees only as Oedipal substitutes, regressions, and derivatives. In truth, Freud sees nothing and understands nothing. He has no idea what a libidinal assemblage is, with all the machineries it brings into play, all the multiple loves.
Kanske ligger det en värdering i orden ändå, men den skulle i så fall kunna tolkas som tecken på frustration över den makt och det inflytande som Freud i alla fall när texten skrevs hade över tänkandet. Hans modell är onödigt snäv och allt för tvingande, skulle man kanske kunna omformulera kritiken. Och jag finner hur som helst Deleuze och Guattaris analysverktyg långt bättre och mer användbara än Freuds. För där Freud stänger in och tvingar på oss sin enda möjliga tolkning, där ger Deleuze och Guattari kulturen liv och visar på komplexitet och olika vägar fram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar