ADHD-dagboken, om att lära sig leva med ...

Tänker tillbaka på mitt liv. Finns en del att tänka tillbaka på när man som jag närmar sig 50. Ett år kvar visserligen, men jag jobbar med att försöka flytta in i tanken. Känns inte speciellt jobbigt att fylla jämnt och jag längtar inte tillbaka, vill inte vara ung igen. Snarare är det så att jag mår bättre och trivs mer med livet nu än jag någonsin gjort. Det har varit en kamp att ta sig hit. Det har kostat på att känna som jag gör idag. Tacksam för varje dag, varje mödosam minut som jag orkade kämpa. För det är idag jag lever, det är nu jag är jag. Livet har aldrig varit bättre och så här bra tror jag inte det skulle kunna kännas om jag inte tvingats göra den resa jag gjort. Tänker tillbaka på mitt liv som ett slags strapatsrik upptäcktsresa.

Tänker högt om den resan, för att dela med mig. Igår drogs jag in i en diskussion på Twitter om hur man kan se på ADHD och hur det är att leva med en diagnos. Det jag utbytte tankar med verkade ha större problem än jag, om det nu går att jämföra. Tråden handlade om var problemen finns, i kroppen som får diagnosen eller i det omgivande samhället. Jag menar att det är i mellanrummet mellan som diagnoser och behov av sådana uppstår. Om jag till exempel har problem med att inordna mig i strukturer skulle de problemen så klart bli mindre om jag lever i ett samhälle utan strukturer. Men å andra sidan, om jag lider av att inte kunna koncentrera mig, för att jag vill det, oavsett vilket sammanhang jag befinner mig i, då finns problemet i min kropp. Slutsatsen är att ADHD och andra diagnoser är komplexa problem. Lika komplexa som skolan, som jag läser en ovanligt klok reflektion över i SvD idag. Det är Inger Enkvist som skriver och hon pekar på att skolan och lärande är en relation, på samma sätt som jag menar att problem men ADHD är relationella.

I Sverige talar vi om elevers rättigheter men inte om deras skyldigheter. Vi talar om rätten till hjälp och stöd men inte om skyldigheten att passa tider, vara uppmärksam och göra sitt bästa. Ingen talar om att elever skulle ha rätt att studera i en grupp som följer ordningsregler och som verkligen arbetar på.

Ifråga om ADHD är det samhällets skyldigheter som idag mörkas, vilket underlättas i och med att det finns medicin som mildrar symptomen och därmed omgivningens problem med individer som inte riktigt passar in. Ofta förläggs problemen och söks efter lösningar på en plats i den relation där problemen visar sig. Att vara lärare är svårt, oavsett hur bra man är, om eleverna förlägger hela ansvaret för lärande på läraren. Och att ha ADHD är lika svårt om hela ansvaret för att passa in förläggs på individen. Tro mig, jag har erfarenhet av båda sakerna. Problem av denna typ är relationella och lösningen finns mellan. Alla har ett ansvar om någon pekas ut. Problemen uppstår i sammanhang och det är också där lösningen finns. Kanske är det därför jag brinner för kulturforskningen. Låt mig berätta om mitt liv så kanske det blir lättare att förstå hur jag tänker.

Skolåren, de tidiga, minns jag som en förunderlig tid. Det är inte kunskaper och lärande jag minns, utan ständiga problem med att försöka passa in. Jag har aldrig varit utagerande och jag har alltid varit intresserad av att lyssna och lära. Kunskaperna jag har kommer dock inte från skolan eller lärarna. För jag ägnade mig åt annat och lyssnade mer på hur undervisningen gick till och vem det var som agerade i klassrummet. Jag jämförde mig själv med andra och insåg snart att jag var annorlunda. Inte bara för att hade problem att läsa och skriva, men det skiljde så klart ut mig ur gemenskapen. Känslan av annorlundaskap hade knappt sjunkit in innan den konkret började hamras in skallen på mig, av gruppen, gemenskapen som jag försökte vara en naturlig del av. Skolåren utvecklade sig till ett slags teater. Jag spelade rollen av skötsam elev. Satt på min plats höll på med det som resten höll på med, men med huvudet fullt av andra tankar. Jag var där med ändå inte. Jag var all over the place, skulle man kunna säga. Min smala lycka är att jag trots detta lyckades snappa upp tillräckligt av det skolan hade att erbjuda i form av kunskaper för att få betyg i alla ämnen. Inga bra betyg, men de räckte för att ta mig vidare i livet.

Från högstadietiden minns jag både topparna och dalarna. Det var en jobbig tid, vilket det är för alla. Men att vara den som sticker ut, att bli mobbad och retad. Utpekad som annorlunda och utsatt för ständig kontroll, gör inte den turbulenta pubertetstiden lättare. Jag minns klasskamraterna och jag ser skolan, lärarna och allt framför mig, men när jag tänker tillbaka är det som jag inte vara där. Det är som att betrakta mitt liv som det var en film. Känslan jag minns är ensamhet och utanförskap, fast på insidan. Det var inte för att jag var ensam, utan för att kände mig ensam, det var för att jag hela tiden pekades ut som annorlunda, för att jag inte fick vara jag. Jag skulle brännmärkas. Samtidigt minns jag förälskelser och det fanns hela tiden lojala vänner. Tacksam för det och för dem, för det var tråden mitt liv hölls uppe av. Det inser jag idag, när jag tänker tillbaka. Jag hade kunnat hamna riktigt illa, men den skola jag gick i var en skola där fler än idag faktiskt fick plats. Även om det inte fanns någon insikt om ADHD och andra neuropsykiartiska diagnoser var det en skola med marginaler och med tydligare fokus på individen än på resultatet. Detta sammantaget blev min räddning.

Gymnasietiden minns jag som ett slags hemkomst. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang där jag inte var lika annorlunda, eller vid närmare eftertanke. På gymnasiet var jag mycket mer en i mängden och det fanns tydligt andra som hade större problem än jag. Det var en ny känsla att befinna sig bland likar. Plötsligt vaknade intresset att lära och betygen ökade i vissa fall från tvåor till fyror och jag flyttade från allmän till särskild engelska. Även om linjen jag gick var praktisk, eller kanske just därför. Där fick jag vara jag och jag kunde lära och studera på mitt sätt. Och framförallt var jag en i gänget och slapp koncentrera mig på att spela en roll, vilket frigjorde intellektuell kapacitet för att ge mig betyg som jag inte ens kunnat drömma om tidigare. Fast det hade sitt pris och det skulle dröja många år innan jag hamnade där jag verkligen hör hemma.

Åren i bagerivärlden minns jag med mycket blandade känslor. Där och i lumpen stärktes mitt sociala självförtroende. Minnena av mobbingen från skolan påverkar mig fortfarande, men ute i arbetslivet insåg jag att jag kan vara en självklar del i en social gemenskap, om jag bara får vara jag. Och det fick jag på de flesta ställen. Jag fick vara rastlös och byta arbetsuppgifter ofta. Jag fick flytta runt och ständigt lära mig nytt, för jag klarade av utmaningarna. Jag jobbade med uppvägning och tillverkning av degar, vid bakbordet, ugnen, i konditoriet och jag körde ut bröd. Min rastlöshet innebar dock att jag bytte arbetsplats ofta och ju mer jag tröttnade på själva yrket, desto oftare bytte jag. Jag jobbade dag en period och natt en annan. Under ett halvår jobbade jag en vecka natt och en vecka dag. När jag tänker tillbaka på de åren inser jag att detta var min räddning, ständiga ombyten som tvingade mig att skärpa uppmärksamheten. Fast den viktigaste anledningen till att jag klarat mig så bra som jag har är att jag alltid kunnat missköta mig. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb. De har varit min livlina, för jag insåg tidigt att jag balanserar vid gränsen av ett stup. Om jag inte gör ett bra jobb finns ingen botten, bara avgrunden. Oerhört tacksam för den känslan.

Många är blindskären som jag med tur lyckats klara mig undan. Vågar nästan inte tänka på alla tillfällen då det skulle kunnat gå riktigt illa, för att jag är jag och fungerar som jag gör. Men jag klarade mig. Tacksam för det!

Åren mellan 20 och 30, när jag ser tillbaka på dem är det en lång och utdragen kamp för att lära känna mig själv jag ser. Magkatarr och ett ständigt pågående inre kaos är vad jag minns. Utåt höll jag masken, spelade rollen. Men jag längtade hela tiden efter att få vara hel och efter att få komma ut som den jag är. Det fanns ingen diagnos då och jag är inte säker på att jag, ens om det fanns, hade kunnat se på mig själv som någon som har en diagnos. Jag ville ju vara som alla andra, en i gänget. Jag ville inte märka ut mig och dra på mig uppmärksamhet. Jag ville vara normal och jag kunde ju spela rollen. Fast jag insåg snart det ohållbara i den strategin. Och det var då de verkliga problemen började. När jag sa upp mig på bageriet och började ta tag i mitt liv. När jag började på KomVux och när jag sakta, sakta inledde kampen för att sluta spela roller. Fast det var ju det enda jag kunde. Vem var jag och hur skulle omgivningen reagera på mig som mig själv? Åren mellan 20 och 30 präglas av kaos och det var dessa saker jag jobbade med, samtidigt som jag gifte mig, jobbare extra i bageriet, läste in eller om gymnasiet, skaffade barn och på ytan rotade mig och uppfyllde rollen som vuxen. Fast på insidan var det kaos. Kroppen tog stryk. Att komma ut som sig själv är en smärtsam process. Varför skulle våren annars tveka. Det gör ont att lära känna sig själv, speciellt som man måste göra det tillsammans med alla andra, i ett socialt sammanhang.

Åren mellan 30 och 40 var också turbulenta, men det var under dessa år jag på allvar flyttade in i och för omgivningen kom ut som mig själv. Tacksam för att jag klarade av att beta av den långa, långa listan av saker jag var tvungen att göra upp med och lära mig. Tacksam för att jag klarade av att överleva och hålla mig kvar i den akademiska världen. Jag disputerade och fick och kunde ägna all min vakna tid åt det som ger mig mest tillfredsställelse, lärande och kunskap. På Universitetet fick jag lära på mitt sätt och fördjupa mig i det jag var intresserad av. Rastlösheten är lika stor med där fanns fler möjligheter till variation. Och dubbellivet med en vecka i Umeå och en vecka hemma med barnen passade mig och håll rastlösheten stången. Det tog tid men jag klarade det. Runt 40 kände jag, äntligen, att jag hittat hem, både i mig själv och i den omgivning jag fungerar i. Arbetet som Lektor är perfekt för mig. Jag kan vara jag fullt ut där, i lektionssalar, vid skrivbordet bland böckerna, på uppdrag och konferenser, med resor och ständigt nya kontakter. Inget läsår är det andra likt, det händer nya saker och jag får nya utmaningar hela tiden. Jag får vara jag fullt ut och jag accepteras och uppskattas för den jag är och det jag kan. Det är fortfarande ovant och jag tror aldrig att jag kommer att kunna ta det för givet. Tacksam för det. Upprepar tacksamheten, för jag är verkligen det. Tacksam! För att jag klarat av kampen mot mig själv, för det har varit det största problemet. Jag och den jag är. Att disputera är inget i jämförelse.

Åren mellan 40 och nu är år som i jämförelse med hur det har varit är lyckliga år. Problem dyker hela tiden upp, men med ålderns rätt har jag slipats av i kanterna och jag lär mig fortfarande att hantera mig och mina egenskaper. Jag vet vad jag behöver för att må bra och för att fungera i vardagen. Jag har lärt mig hantera det som jag tror skulle kunna ge mig en diagnos. Men jag behöver ingen diagnos. Jag är jag och har lärt mig trivas med mig och som tur är har jag hittat ett sammanhang där jag fungerar och där mina egenskaper är en tillgång. För första gången i livet är jag hel och spelar nästan ingen roll alls, jag är jag och jag är som jag är, nästan jämt. Inser att jag nog aldrig kommer att kunna följa min inre röst, för jag kommer alltid att vara annorlunda. När jag är jag höjer människor ofta på ögonbrynen, men jag har vant mig och på högskolan får man vara annorlunda så länge man sköter sitt jobb. Och det gör jag, det har jag alltid gjort.

Det finns de som har det värre och jag har som sagt haft tur, jag är tacksam. Men jag skulle så klart hellre velat vara utan egenskaperna som genom hela livet pekat ut mig som annorlunda, även om jag trivs med mig och den jag är. Att skriva om detta hjälper mig också att flytta in i känslan. Och jag har själv blivit hjälpt av andras berättelser. Därför skriver jag inte bara för mig själv. Det är också en av många anledningar att blogga för mig. Bloggandet hjälper mig att tänka och få ro i sinnet. Här kan jag parkera alla tankar som tidigare bara snurrat i huvudet och stört koncentrationen. Bloggandet är den enda medicin jag behöver, det gör mig hel och hjälper mig utvecklas. Vill fortsätta göra det, lära mig mer och utvecklas länge än. Det finns så mycket att upptäcka, så mycket jag aldrig hann, då under åren när jag lärde känna mig själv. Nu kan jag göra det, upptäcka livet. Och jag gör det. Varje dag. Livet är här, livet är nu och jag är tacksam. Tar in och tar vara på den känslan och hoppas att mina ord och tankar kan vara till hjälp för någon. För då har jag inte levt i onödan.