Information om mig

söndag 9 februari 2014

Om skolans destruktiva rädsla för misslyckanden

–Jag förstår inte vad kommunerna tänker på. Staten tar hela kostnaden och det här är ju ett sätt att lyfta duktiga lärare, behålla duktiga lärare och att rekrytera ambitiösa ungdomar in i yrket. Men första året är det också tänkbart att en del kommuner är osäkra. Jag är mer oroad om det kommande höst visar sig att många kommuner avstår, säger utbildningsminister Jan Björklund.
Forsknings och utbildningsministern uttalar sig om den misslyckade reformen som skulle leda till att läraryrket blev ett karriäryrke. Konkurrens driver kvalitet, det är tanken. Hunger efter framgång och kamp om prestige leder till bättre resultat. Det är så det ser ut i vår tids rikslikare, näringslivet. Så ska det se ut i skolan också, om Sverige ska kunna klättra på de hett eftertraktade rankinglistorna. Fast är det så? Vet vi att det fungerar på det sättet? Att ansvariga tror att det är så råder det ingen som helst tvekan om. Lyssna till exempel på Skolverkets Generaldirektör i samma artikel.
Anna Ekström är också bekymrad över utfallet, inte minst sett till det katastrofala resultat som svenska elever fick i den internationella kunskapsmätningen av 15-åringar, Pisa.

–För att reformen ska resultera i högre kunskapsresultat så är det viktigt att alla huvudmän tar tillvara den här möjligheten. Om vi ska lyckas vända de dåliga resultaten och se till att våra elever lär sig mer, då gäller det att höja kvaliteten i undervisningen. Och det är det som förstelärarna ska jobba med, säger Anna Ekström.

Hon ser karriärtjänsterna som en möjlighet för skolor med svaga resultat att vända utvecklingen genom att locka till sig skickliga lärare.
Genom att satsa på några få, ambitiösa och duktiga lärare ska skolan och elevernas kunskapsnivå höjas. Vetandet och prestigen som fördelas till de bästa och mest framgångsrika tänker man sig ska sippra ner genom lärarlaget och komma eleverna till del. Jag är skeptisk, för det fungerar uppenbarligen inte på det sättet i ekonomin. Konkurrensen i näringslivet leder till avskedanden av anställda och höjda bonusar till cheferna samt ökade aktieutdelningar. Konkurrens leder möjligen till ett bättre ekonomiskt resultat, men till priset av ökad osäkerhet och en ökande känsla av att ingen någonsin kan slå sig till ro för att reflektera och tänka efter. Men Björklund har bestämt sig och ju mer motstånd han möter desto mer framhärdar han. Den högste ansvarige för landets utbildningsväsende ändrar sig inte, han delar nämligen inte den bild som kritikerna konfronterar honom med och när resultaten uteblir skyller han reflexmässigt på andra.
Regeringens ambition var att karriärtjänsterna skulle vara fasta, men enligt Skolverket är 93 procent av alla inrättade karriärtjänster tidsbegränsade. Ofta är tjänsterna korta, den vanligaste tids-begränsningen ligger mellan 12–23 månader.

–Det ska vara fasta tjänster med en fast lönehöjning, en karriär kan ju inte vara ettårig. Men många kommuner, bland annat Stockholm, har sagt att man från och med år två går över till fasta tjänster, säger Jan Björklund.

När huvudmännen har tillfrågats om orsaken till de korta anställningarna är ”osäker finansiering” huvudskälet – något inte Jan Björklund tror på.

–Det finns jantelag även i ett lärarrum. Jag tror att när man utser några lärare på en skola som ska få kraftigt högre lön, så måste man vara väldigt säker på att man utser rätt person för att det ska få acceptans hos alla. De här pengarna är ju permanenta. Det ligger inlagt i statens ekonomi för årtionden framåt och det finns inget parti som vill avskaffa detta. Men är det så att en stor del av tjänsterna även nästa år visar sig vara tillfälliga, då kommer vi att gå in med lagstiftning. Det här ska vara fasta tjänster, säger Jan Björklund.
Det finns en jantelag även i lärarrummen. Lyssna på vad Björklund säger och lägg märke till hur han ser på lärarna. Reflektera över människosynen och fundera på om den lämpar sig i skolans värld. Är det så man bygger kunskap, uppifrån och i konkurrens? Inget talar för det. Tvärt om talar allt för att det inte är så. Lärare blir man inte för att man vill göra karriär. Är det pengar man jagar söker man sig till yrken och positioner där man verkligen får högre lön. Handen på hjärtat, den ökning som förstelärarna får är den något att sträva efter? Knappast. Allt talar för att lärare inte tänker eller fungerar som Björklund och att det är själva grundproblemet. Björklund använder fel morötter och förödande piskor, och när resultaten uteblir införs mer av samma. Så bygger man inte världens bästa skola, den måste växa underifrån och vila på en solid kunskapsgrund.

Jag tror att riktigt duktiga lärare drivs av annat än pengar och prestige. Kunskap och möjligheten att lära tror jag är en mycket bättre morot om man vill förbättra resultaten i skolan. Liksom tillit och trygghet samt mindre administration och dokumentation. Jag tror alltså på helt andra insatser än dem Björklund just nu kämpar för att genomföra. Jag tror på kunskapen och att goda resultat alltid kommer underifrån. Läser en annan artikel i dagens tidning som inspirerar och ger stöd åt den tanken. Den handlar om värdet av att kunna och även få misslyckas. Det är SvDs kultursidas redaktör, Daniel Sandström, som skriver.
Den gångna veckan har jag tänkt mycket på en ”beautiful loser”. Philip Seymour Hoffman var en briljant skådespelare på många sätt, men det som gjorde honom exceptionell och oförglömlig var att han vågade vara misslyckad. Hans framgång kom av att han kunde visa sig svag, ja rentav förnedrad.

I minnestexterna efter hans tragiska bortgång är det just detta som sticker ut, som Fredrik Virtanen påpekade i gårdagens Aftonbladet så var Hoffman alltid på förlorarnas sida. Det finns gott om duktiga moderna filmskådespelare, men även hos de mest framgångsrika finns det vanligen en rest av fåfänga – en gräns för hur svag och misslyckad man kan visa sig.

Hoffman hade inte den spärren, tvärtom; genom att offra sin persona kunde han gestalta en djupare och mer utsatt människa, en personlighet som de flesta gör allt för att förtränga eller dölja. På så sätt var hans skådespelarkonst en påminnelse om att de flesta männi-skor är ett slags skådespelare till vardags, fast med varierande framgång.
Lärare som vågar vara medmänniskor och som offrar sin persona, det skulle kunna vara ett helt nytt grepp i skolans värld. Det skulle kunna vara ett sätt att bygga underifrån. Fåfänga och jakt på prestige leder inte till kunskap, för det handlar mer om yta än innehåll. Och det är innehållet som är kärnan i all utbildning. Förstelärartjänster är kanske bra för den som får dem, men jag är på goda grunder, högst tveksam till den typen av reformer. Varaktig framgång kan bara komma från och vila på en stabil grund. Hållbara kunskapsorganisationer växer inte uppifrån och utifrån några få fixstjärnor. Kunskap är en kollektiv angelägenhet. Därför är det viktigare att få misslyckas, än att lyckas.
Detta är konstens märkliga seger; att den tillåter oss att erkänna förlusterna och utsattheten, alla tillkortakommanden som kommer med att vara människa. Samtidigt vilar det något paradoxalt över det: vi orkar oftast bara med denna utsatta mänsklighet i kontrollerade former, inom konstens trygga ramar.

Där finns det något att lära av Philip Seymour Hoffmans bortgång; han var inte bara en superb skådespelare, utan en missbrukare som behövde hjälp. Han lärde oss att se den hjälplösa människan – och det är henne vi måste orka möta i vår vardag, också när vi lämnat biosalongen.
Den hjälplösa människan, är det inte vad eleverna i skolan är, i överförd bemärkelse? Ömtåliga men värdefulla individer med hela framtiden för sig? Är det inte dem vi ska och måste möta samt hjälpa, inspirera och locka, till lärande? Bara den som vet att man får misslyckas och den som kan lära och göra något konstruktivt av misslyckandet kan växa och bli en stark länk i den kedja som håller kunskapens krona på plats. Och ju fler som förstår, tänker och agerar på det sättet, desto starkare och mer hållbart blir samhället.

Kunskap sipprar inte ner uppifrån, via framgångsrika superpedagoger. Kunskap växer underifrån, ur viljan att veta. Och konkurrens leder till osäkerhet som leder till förakt för svaghet och misslyckande, som i sin tur leder till ett hårt klimat där jakten på effektivitet eldar på hastigheten. Får man inte misslyckas och lär man inte av sina och andras misslyckanden, kan man inte lyckas. När ska vi inse det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar