Dagens Nietzsche, om livets och framtidens fundamentala öppenhet

Samhället och livet fungerar på bästa sätt. Vid varje givet tillfälle är allt inordnat på bästa sätt, i enlighet med rådande förutsättningar. Att människor anmäler avvikande åsikt, att det klagas samtidigt som det finns de som försvarar nuvarande organisation, allt detta är i sin ordning. Debatter och utbyte av argument för eller emot. Drömmar och visioner. Önskningar, förbannelser, liknöjdhet. Livet är som det är och fungerar som det gör. Samtidigt skulle det kunna vara annorlunda. Vid varje givet tillfälle finns alltid fler eller färre alternativa sätt att agera. Inget är någonsin givet. Visst brukar det bli som vanligt och förändringar går vanligtvis först att upptäcka i efterhand. Ändå är inget någonsin givet, per definition. Vad som kommer att hända är och förblir en öppen fråga. Framtiden är inte, den blir. Här och nu är vi alla med om att skapa framtiden. Du, jag tillsammans med allt och alla andra.

Återkommer ofta till tankar om framtiden öppenhet och samtidens tillblivelse. Det gör jag för att frågan är viktig och för att det handlar om den värld mina barn ska leva i och förvalta, lika mycket som det handlar om samhället som jag kommer att åldras i. Frågan är om det är, eller om det blir. Om det går att påverka tillblivelsens riktning och innehåll, eller om det kommande är en lagbunden följd av historien. Om detta tvistas det lika mycket som om vilken politiker som förfogar över den bästa samtidsanalysen och har den mest användbara uppsättningen verktyg för att bygga det bästa samhället.

En viktig anledning till att jag ständigt återkommer till och på olika sätt vänder och vrider på frågan om framtidens öppenhet och samtidens nyskapande potential är att jag tagit intryck av filosofen Nietzsche. Hans filosofi är en källa till inspiration och jag finner där en massa verktyg som kan användas för att förstå världen, livet, samtiden och kulturen som vi alla är med om att skapa genom att interagera med varandra i vardagen. Dagens citat handlar om olika sätt att se på livet och vardagen, framtiden och samhället. 

121

Livet är inget argument. -- Vi har inrättat en värld åt oss som vi kan leva i -- genom att anta existensen av kroppar, linjer, ytor, orsaker och verkningar, rörelse och vila, gestalt och innehåll: utan dessa trosartiklar skulle ingen idag stå ut med att leva! Men därmed är de långtifrån något som är bevisat. Livet är inget argument; villfarelsen skulle kunna vara en av betingelserna för livet.

Det spelar roll hur man ser på livet och vad man tar för givet ifråga om det. Ingen människa är en ö och det går heller inte att vara helt igenom autonom. Det är en villfarelse, en irrlära. Alla måste anpassa sig till varandra på ett eller annat sätt. Politiskt går det att lova valfrihet, men det går aldrig att genomföra det projektet fullt ut för alla. Och utan överblick och viss stabilitet orkar ingen leva. Världen är inrättad och den blir vad vi gör den till. Det glömmer vi allt för lätt bort, men just därför behöver vi påminna oss om det. För det påverkar hur vi ser på livet, världen och framtiden. Vi påverkar varandra, ömsesidigt.

I år är det val, 2014 omtalas till och med i termer av supervalår. Och skolan är en av frågorna som debatteras mest livligt. Utbildning ligger mig varmt om hjärtat, liksom kultur, och där möts liksom alla ovanstående frågor. För det är i skolan som grunden för framtidens samhälle läggs, det är där förutsättningarna för morgondagen skapas. Vad som är den bästa formen för att bedriva utbildning är inte och går aldrig att bevisa. Det är inget argument som går att debattera och heller ingen fråga med ett definitivt svar. Skolan, utbildning och kunskap är kärl som ständigt fylls med innehåll. Arenor för kamp om mening där olika viljor ställs mot varandra. Skolan är en allt för viktig och värdefull samhällsinstitution för att reduceras till ett slagträ i valdebatten. Jag håller därför med skolutredaren Leif Lewin i hans slutsats, som presenteras på DN-debatt idag.

Viktigast är i stället att, oberoende av huvudmannaskap, lärarna ges bästa tänkbara förutsättningar att bedriva undervisning. Statens uppgift är att varligt understödja lärarnas professionella utveckling genom kvalificerad lärarutbildning, fortbildning, ämnesfördjupning och tydliga kunskapsmål. Skolans huvudman har på det lokala planet en viktig uppgift att understödja lärare och rektorer i arbetet med att utveckla och anpassa undervisningen för varje enskild elev – oavsett om huvudmannen är statlig, kommunal eller enskild.

Det är förutsättningarna som är det centrala. Inte driftsformen eller vem som har det praktiska ansvaret. Om lärarna inte känner sig trygga eller om uppdraget fylls med allt för mycket som tar fokus från kunskapen blir resultatet sämre och det är resultatet, innehållet, kunskapen som som är det avgörande för framtiden. Inte formen.

Konsekvent debatteras fel saker. Debatterna styrs av sin egen inneboende logik och den gör att de kommer att handla om det som passar debatten, istället för tvärtom. Skolan debatteras för att den passar som ämne just nu, inte för att frågan om kunskapens roll och värde anses viktigt. Det är olyckligt och också en av anledningarna till att resultatet i skolan sjunker. Vi får helt enkelt den skola vi förtjänar. Det finns ingen bästa skola, inget enda sätt att bedriva utbildning. Bara olika resultat, som alltid beror på insatserna som görs och vem som agerar, var, när och hur. Skolan är inget argument, det är en ständig förhandling.

Framtiden skapas idag, och den är öppen. Låt oss därför inte förlora oss i ovidkommande detaljer eller retorik. Låt oss tillsammans koncentrera oss på det som är det viktiga, innehållet, kunskapen, livet; varandra och det som är här och nu!