Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 9

Problemet med makt är inte att någon har den, utan vad den gör med innehavaren. Den som har oinskränkt makt eller innehar ett högt ämbete har lättare än andra att få sin vilja igenom och behöver inte lyssna och ta hänsyn lika mycket som andra, utan makt. Ibland är det nödvändigt, men lika ofta blir det problem. Om den som har makt omger sig med lismande/rädda jasägare eller beundrande underhuggare är det lätt att makthavaren tappar kontakten med resten av världen. Makten isolerar och gör makthavaren, vilket vissa klarar av att hantera och andra inte. Delvis handlar analysen som Deleuze och Guattari gör av Freuds tolkning av Vargmannens berättelse om detta. Och det är en viktig iakttagelse med bärighet på dagpolitiken i Sverige. Läser idag på Brännpunkt om Jan Björklunds utbildnings- och forskningspolitik. Det är Anders Flodström och Lena Adamson som skriver. De avgick från posten som ledare för HSV, som nu heter UKÄ, när de kände sig överkörda av landets högste ledare för utbildning och forskning. En ledare med stort självförtroende som bara lyssnar på den med mer makt än honom själv. De sätter ord på min känsla när de avslutar sin debattartikel på följande sätt.

Under åtta år har vi nu i stor frustration levt med en utbildningspolitik som präglats av okunnighet, kunskapsförakt, sanningsfriserande och avsaknad av all vilja att lyssna på andra än sig själva. Historien om kvalitetssystemet är inte det enda exemplet men kanske det mest flagranta. När ställs ansvariga till svars? Men framför allt, när får vi en utbildningspolitik som präglas av ett modernt tänkande som ligger i framkanten kunskapsmässigt då det gäller högskolans internationella utveckling, en reell dialog med våra lärosäten och andra centrala aktörer, tillsammans med en tillit till all den kompetens, kreativitet och goda vilja som finns bland alla dessa?

Nu skulle detta inte handla om Björklund, utan om Freud, men maktens oförmåga att lyssna är ett tema som förenar berättelserna och därför kunde jag inte låta bli. Det kan också sägas vara en illustration till hur aktuell texten 1914: One or several wolves? är. Freud hade inte makt på det sätt en minister, men hans inflytande har varit stort och hans anspråk och självuppfattning uppvisar likheter med Björklund och andra makthavare som högst ovilligt lyssnar på andra. Och det är den analytiska poängen hos Deleuze och Guattari, att Freud lyssnar inte. Han har sin tolkning klart på förhand. Deleuze och Guattari lyssnar på Vargmannen, på hans ord och detta är vad de hör.

What should have been done is the opposite, all of this should be understood in intensity: the Wolf is the pack, in other words, the multiplicity instantaneously apprehended as such insofar as it approaches or moves away from zero, each distance being nondecomposable. Zero is the body without organs of the Wolf-Man.

Där Freud letar efter och ser tecken på brist och en önskan att kompensera denna för att återfinna balans ser Deleuze och Guattari tillblivelse och intensitet. Freud reducerar berättelsen till dess minsta beståndsdelar, för det är vad som krävs för att hans tolkning ska kunna göras giltig. Deleuze och Guattari lyssnar på vad som sägs och försöker förstå berättelsen utan att plocka isär den, med bibehållen komplexitet.

If the unconscious knows nothing of negation, it is because there is nothing negative in the unconscious, only indefinite moves toward and away from zero, which does not at all express lack but rather the positivity of the full body as support and prop ("for an afflux is necessary simply to signify the absence of intensity"). The wolves designate an intensity, a band of intensity, a threshold of intensity on the Wolf-Man's body without organs.

Ockhams rakkniv är ett känt begrepp inom vetenskap och filosofi, vilket går ut på att den enklaste förklaringen oftast är den bästa, mest rättvisande. Och jämför man Freuds tolkning med den som presenteras av Deleuze och Guattari är det enkelt att avgöra vilken som är enklast, det vill säga vilken som kräver minst tolkningsinsats för att bli begriplig. Deras sätt att förstå Vargmannens berättelse ligger närmare hans egna ord och upplevelser än Freuds.

A dentist told the Wolf-Man that he "would soon lose all his teeth because of the violence of his bite"—and that his gums were pocked with pustules and little holes. Jaw as high intensity, teeth as low intensity, and pustular gums as approach to zero. The wolf, as the instantaneous apprehension of a multiplicity in a given region, is not a representative, a substitute, but an I feel. I feel myself becoming a wolf, one wolf among others, on the edge of the pack. A cry of anguish, the only one Freud hears: Help me not become wolf (or the opposite, Help me not fail in this becoming).

Freud ser bortom orden och betraktar dem som representationer för något annat, något som han bestämt. För han är experten, han vet och förstår. Det spelar ingen roll vad Vargmannen eller någon annan berättar, för Freuds tolkningar hittar alltid rätt. Kanske för att Freud tar sig rätten att tolka och går in i rollen som expert med makt. Han är så upptagen med att hitta kopplingar och ingångar till sin tolkning att han slutar lyssna på klientens berättelse, han hör bara orden som passar in i hans på förhand uppgjorda tolkningsschema. Deleuze och Guattari lyssnar mer på berättelsen, budskapet som Vargmannen förmedlar och de använder sina kunskaper om naturen för att förstå den.

It is not a question of representation: don't think for a minute that it has to do with believing oneself a wolf, representing oneself as a wolf. The wolf, wolves, are intensities, speeds, temperatures, nondecomposable variable distances. A swarming, a wolfing. Who could ever believe that the anal machine bears no relation to the wolf machine, or that the two are only linked by an Oedipal apparatus, by the all-too-human figure of the Father? For in the end the anus also expresses an intensity, in this case the approach to zero of a distance that cannot be decomposed without its elements changing in nature. Afield of anuses, just like a pack of wolves. Does not the child, on the periphery, hold onto the wolves by his anus? The jaw descends to the anus. Hold onto those wolves by your jaw and your anus.

Där Freud ser enskildheter, för det är vad han bestämt sig för, ser Deleuze och Guattari helheter, för det är vad Vargmannen berättar om. Oidipus är Freuds berättelse som han använder för att förklara en vanligt förekommande mental bindning mellan en son och hans mor. Den typen av bindning går att se, den är vanligt förekommande, men den är inte sanningen om alla söners relation till sina mödrar. Det är en tolkning, ett förslag till förståelse. Men här bestämmer Freud att det är en representation, den enda möjliga dessutom. Det finns andra sätt att förstå berättelsen, enklare sätt att få ihop den till en logisk helhet. Den förklaring som förs fram av Deleuze och Guattari är enklare. Båda analyserna kan vara fel, men deras sätt att förstå är dels enklare, dels ligger det närmare Vargmannens berättelse och dessutom är det en förståelse som harmonierar med hur vargar faktiskt fungerar i naturen.

The jaw is not a wolf jaw, it's not that simple; jaw and wolf form a multiplicity that is transformed into eye and wolf, anus and wolf, as a function of other distances, at other speeds, with other multiplicities, between thresholds. Lines of flight or of deterritorialization, becoming-wolf, becoming-inhuman, deterritorialized intensities: that is what multiplicity is.

Multipliciteter är helheter, materia och immateriella delar i samverkan. Något sammanhållet. Om man plockar isär helheter förvandlas de till något annat, som måste förstås på andra sätt. Och om man sedan väljer att lägga tonvikten vid delarna som passar in i den tolkningsram man på förhand bestämt sig för är den enda möjliga, är det då en tolkning eller är det något annat? Det råder ingen tvekan om att massor med människor har blivit hjälpta av att lyssna på Freud. Hans tolkningsmatriser och förklaringsmodeller har fått enormt genomslag och han har påverkat sättet vi ser på varandra och vår förståelse av oss själva som individer. Ingen tvekan om att Freud har satt fingret på något viktigt och att hans tankar om människan är kloka. Men faktum kvarstår, han lyssnar inte särskilt noga på Vargmannens berättelse.

To become wolf or to become hole is to deterritorialize oneself following distinct but entangled lines. A hole is no more negative than a wolf. Castration, lack, substitution: a tale told by an overconscious idiot who has no understanding of multiplicities as formations of the unconscious. A wolf is a hole, they are both particles of the unconscious, nothing but particles, productions of particles, particulate paths, as elements of molecular multiplicities. It is not even sufficient to say that intense and moving particles pass through holes; a hole is just as much a particle as what passes through it. Physicists say that holes are not the absence of particles but particles traveling faster than the speed of light. Flying anuses, speeding vaginas, there is no castration.

Kastrationsångest är det få som vittnar om eller ger uttryck för. Det är en tolkning, en artefakt producerad av den uppsättning verktyg och matriser som Freud använder sig av. Det kan vara svårt att se igenom det, speciellt när ens tolkning röner stor framgång och man blir berömt och får makt. Den iakttagelsen är ingen tolkning, den går att hitta tydliga exempel på snart sagt överallt. Och det är en minst lika viktig iakttagelse som Freuds. Maktens korrumperande inverkan på den som har makt påverkar oss alla, här och nu. Björklunds beslut får återverkningar på mitt arbete och liv. Det är valår i år. Då är det särskilt viktigt att se och förstå hur makt fungerar och vad det gör med oss människor.