Dagens Nietzsche, om kunskapens grund och samhällets utveckling

En bra dag är en dag som börjar med en tanke som dels upplöser ett gammalt problem, dels ger upphov till nya funderingar. När det händer vet man att det blir en bra dag. Och detta något kan drabba en när och hur som helst, det beror på vem man är och hur man lever sitt liv. Förutsatt att man är en tänkande och kunskapstörstande människa, så klart. Jag hittade min tanke på Göteborgs Centralstation, på EspressoHouse där jag satt och läste Nietzsche, Den glada vetenskapen, som är band fem i bokförlaget Symposions utgivning av filosofens samlade verk. Texten jag fastnade för, som löste upp gamla band och som satte nya myror i huvudet på mig var följande rader, som får bildar utgångspunkt för dagens bloggpost.

Texten är en filosofisk betraktelse över logikens historia och människans sätt att tänka. Eller det handlar snarare om en uppgörelse med logiken, som Nietzsche menar är en fiktion, ett sätt att tänka bland oändligt många andra. Ju mer jag läser Nietzsche desto mer känner jag igen mitt eget sätt att tänka. Jag har inte på långa vägar hans förmåga och är långt ifrån lika beläst, men utifrån texterna och hans sätt att foga dem samman till böcker, med ledning av hans rastlösa sätt att röra sig mellan olika ämnen som först efter ett tag visar sig vara variationer på ett ganska begränsat antal teman, sluter jag mig till att han är en själsfrände. Jag känner stor och växande sympati med Nietzsche, som jag blir allt mer säker på idag skulle fått diagnosen ADHD. Det ger mig lika mycket mod och hopp och inspiration som kunskaper och intellektuell stimulans. Vi har fortfarande otroligt mycket att lära av Nietzsche, av hans orädda sökande efter kunskap och fördjupat vetande om människans värld. Han är en sann kulturvetare, som konsekvent följer sin metod och som underkastar sitt tänkande resultatet av arbetet med analysverktygen han använder. Han räds inte att skåda sanningen i vitögat, oavsett hur obehaglig den är eller vilka konsekvenser den ger upphov till. Han låter världen komma honom till mötes, så som den är, inte så som man kanske kulle vilja att den var. Han visar prov på stor och inspirerande fascination för livet, människan och kulturen. Låt oss följa honom en bit på vägen så ska jag visa vad jag hittade i morse.

111

Logikens härkomst. -- Varifrån kom logiken när den uppstod i mänskliga huvuden?

Bara det att han ställer, att han vågar ställa den frågan är stort och viktigt. Annars är det vanliga att logiken tas för given, att den behandlas som en av Gud inlagd egenskap i världen, som finns där för människan att upptäcka. Frågan visar att Nietzsche inte ser på vetande på det sättet. Hans sökande efter kunskap är mycket mer förutsättningslöst, för han har insett vilken stor roll kulturen har för utvecklingen av kunskap. Han syn på kunskap är tydligt inspirerad av Darwins tanke om evolutionen, som ett resultat av det naturliga urvalet och den bäst lämpades förmåga att överleva och förra sina arvsanlag vidare, i en given kontext. Han ser samspel och samverkan där andra ser rena, obefläckade sanningar. Han beaktar kulturen i kunskapssökandet, dem kontext vari kunskap förmedlas och kommuniceras. Det sammanhang som avgör vad som ska erkännas som vetande och vad som anses vara fantasier. Han ser och förstår maktens betydelse för kunskapsutvecklingen.

Förvisso från ologiken, vars domäner ursprungligen måste ha varit enorma. Men oändligt många varelser, som drog slutsatser på annat sätt än vi nu gör, gick under -- även om de kanske ändå låg närmare sanningen! Den som till exempel inte nog ofta förmådde identifiera det "lika", antingen det gällde näring eller fientliga djur, den som alltså subsumerade för långsamt, var för försiktig i subsumerandet, hade svagare utsikter att överleva än den som inför allt snarlikt genast gissade på likhet. Nu är det emellertid först den övervägande böjelsen att behandla det snarlika som lika -- som är en ologisk böjelse, ty det finns i sig ingenting som är lika -- som har skapat hela grundvalen till logiken.

Logiken som ett ologiskt resultat av slumpen, i en evolutionär utvecklingsprocess. Oerhört spännande och intressant tanke! Det finns inget som är lika, likhet är en effekt av hjärnas sökande efter mönster. Det finns inget som är likt, det finns bara skillnad, skriver Gilles Deleuze i sin avhandling. Skillnad och repetition är det som skapar världen och det är i mellanrummen mellan dessa båda parametrar som kulturen växer och förändras, dynamiskt och evolutionärt. Logiken är ett sätt att tänka och det har visat sig fungera, även om det faktiskt och i grund och botten är ologiskt, vilket Nietzsche övertygande argumenterar för. Inget är identiskt, det är det centrala här och det är den tanken som undergräver den (fortfarande) rådande definitionen av logik och sanning. Det finns inga original, eller det finns bara original, välj själv, men inget och ingen är lik den andre. Det finns bara tillblivelse, ömsesidigt skapande av liv.

Likaså måste, för att substansbegreppet skulle kunna uppstå som är oumbärligt för logiken, även om det i strängaste mening inte svarar mot någon verklighet, det växlande hos tingen under lång tid inte ha setts och uppfattats; de varelser som inte såg efter så noga hade ett försprång framför dem som såg allt som "flytande". I och för sig är varje hög grad av försiktighet i slutledningarna, varje skeptisk böjelse redan en stor fara för livet. Inga levande varelser skulle finnas kvar, om inte den motsatta böjelsen att hellre bejaka något än uppskjuta bedömningen, hellre missta sig och dikta än vänta, hellre hålla med än förneka, hellre döma än vara rättvis -- hade varit utomordentligt starkt inpräglad. --

Vårt nuvarande sätt att tänka har visat sig fungera och det kan förklaras med evolutionen, menar Nietzsche. Tanken svindlar, och den ger upphov till nya tankar. Jag stärks här i tanken om att det är samverkan som överallt och alltid är nycken till framgång och hållbarhet. Det är interaktion, utbyte av tankar, jämförelser och samtal där förslag stöts och blöts, som skapar vetande och kunskap. Jämför denna tanke med hur vår svenska skola och högre utbildning är organiserad. Skillnaden är slående och det kan vara en delförklaring till att resultaten sjunker i mätningar där man jämför resultatet mellan olika länder. Hittar en gammal artikel om ny forskning om den mänskliga hjärnan som stödjer denna tanke. Det är inte fria fantasier, evolutionen ger stöd åt Nietzsches filosofi.

Logiska tankars och slutsatsers förlopp i våra nuvarande hjärnor svarar mot en process och kamp mellan drifter, som var för sig är mycket ologiska och orättvisa; vi får vanligen bara reda på resultatet av kampen. Så snabbt och fördolt utspelar sig denna urgamla mekanism numera inom oss.

När allt fokus läggs på resultatet och när frågan: Vad kom du fram till i forskningen, är det enda som betyder något. Och där effektiviseringen drivits så till sin spets att bara den som kan koka ner sitt resultat till en siffra blir lyssnad på och tagen på allvar, då förlorar samhället förmågan att se kampen som alltid försiggår bakom kulisserna innan kunskap godkänns och sanktioneras som just kunskap. Där är vi nu. Det är i enlighet med dessa tankar som akademin, den högre utbildningen och skolan allt tydligare organiseras. Att vi väljer att skjuta på budbäraren och lägger ner utbildningar där dessa tankar hålls levande och utvecklas är det samma som att såga av den gren vi sitter på. Det är inte hållbart och exakt hur ohållbart det är låter jag Johan Thente på DN beskriva, i en frustrerad reflektion kring läget i den svenska skolan.

Men det står klart att resultaten är så allvarliga att det är fråga om ett totalt systemfel. En stor undersökning är sedan tidigare beställd av regeringen som skall utvärdera 1990-talets reformer och kommunaliseringens effekter. Man kan redan nu gissa att allvarlig kritik kommer att riktas mot de gungflylika lärarförhållanden som ett besinningslöst experimenterande har skapat. Ständigt nya direktiv, förordningar och prioriteringar har förgiftat lärarens vardag och lett till en permanent utmattning av hela kåren.

Att matematikkunskaperna har blivit sämre och de naturvetenskapliga färdigheterna ännu sämre är illa nog. Mest pinsamt är det nog ändå att den helt samhällsväsentliga läskunnigheten avsevärt har försämrats på alla fronter. Tidigare i år utkom antologin ”Läsning”, utgiven av Riksbankens jubileumsfond. I en historisk studie däri skriver Thomas Götselius om hur Sverige blev den första nationen som blev i princip helt läskunnig. 

Det var i slutet av 1600-talet och det direkta syftet var förstås att var och en god protestant själv skulle kunna läsa och ta till sig Bibeln. Så lagstiftades det om allmän läskunnighet. Det infördes sanktioner också: icke läskunniga personer fick varken ta nattvarden eller gifta sig.

Vill man följa den linjen så skulle man i dag kunna tänka sig uppdaterade påbud: att den som inte är läskunnig inte får lov att inneha mobilabonnemang till exempel. Det hade nog ökat motivationen.

Sedan 1600-talet har detta med läskunnigheten ingått i vår nationella självbild, tillsammans med andra saker vi brukar berömma oss om, som jämställdhet och låg barnadödlighet. Kanske är detta en förklaring till att svenska elever i Pisaundersökningens enkäter övervärderar sina egna kunskaper. Vi tror helt enkelt att vi är bättre än vi är. Positivt tänk – det låter som resultatet av någon typiskt blaskig skolreform från 1998 eller så.

Nu kan vi alltså en gång för alla stryka detta med alfabetism från de saker vi kan vara stolta över. Å andra sidan är vi en framträdande nation på e-sportens område, så det kanske jämnar ut sig. (Observera: detta var en så kallad ironi. Fråga din lärare vad det betyder, eller googla det.)

Nietzsche må vara död, men han tankar och filosofi lever och är mer aktuell än någonsin. Texterna må vara gamla men de är lika läsvärda idag som när de gavs ut och de rymmer lika mycket kunskap. Om vi kollektivt och som samhälle håller på att förlora förmågan att läsa och därmed även förmågan att tänka är det allvarligt. Så jag stämmer in i Thentes oro och frustration. En skola som tar valfriheten på större allvar än läskunnigheten och lärarnas vardag är en skola i fritt fall. Skolan är grunden för allt annat, själva samhällets fundament. Det är på allvar och läget är allvarligt!