ADHD-dagboken 02/02, 2014

Två listor. Saker jag är dålig på. Och saker jag är bra på. Eller bra och dålig är inte bra uttryckt, det handlar mer om saker som fungerar utmärkt och saker som fungerar sämre, för mig. För den jag är och det sätt jag fungerar på. Det handlar aldrig om antingen eller, alltid om både ock. Situationen är också viktig att beakta, sammanhanget. Inget är svart eller vitt, allt är föränderligt och kontextuellt. Så även neuropsykiatriska diagnoser. Som sagt ADHD är inget man har, det är någon man är. Nåväl, vad är jag bra på?

Jag är bra på ...

att sätta mig in i och förstå nya sammanhang.

att vara och tänka kreativt.

att snabbt mobilisera stor kraft och fokus.

att hålla många bollar i luften samtidigt.

att röra mig mellan olika sociala sammanhang.

att se möjligheter och göra det bästa av det som är och det som finns.

att anpassa mig och vara flexibel.

att skapa strukturer och system för skapande och handhavande.

Den typen av saker fungerar för mig. Här har jag inga problem. Detta är egenskaper jag är tacksam över. Det är jag, den positiva sidan av mig. Så finns den där andra sidan, också. Och det går inte att välja, en personlighet är ett paket, en helhet. Det går inte att locka russinen ur kakan. Därför, detta är också jag. Vad är jag dålig på?

Jag är dålig på ...

att etablera mig på riktigt i nya sammanhang. Det som det finns en barriär mellan mig och andra och jag har svårt att slappna av i sociala sammanhang. Har blivit bättre med åren, men det är långt kvar innan jag känner mig som "alla" andra.

att styra kreativiteten så att den konsekvent gynnar mig. Det är inte så kreativt tänkande fungerar. Kreativitet är en konsekvens av rastlöshet och oförmåga att tänka lugnt och metodiskt. Det går i 190 och är allt eller inget. Massor av idéer dyker upp och rinner iväg. Detta gör att jag framstår som ofokuserad, slarvig och ickekonsekvent.

att hantera kraften och energin. Lika ofta som kraften och energin spelar mig i händerna rinner den som sand mellan fingrarna om inte sammanhanget är det rätta. Jag kan aldrig lita på förmågan, så lika fantastisk som det är när den finns där lika frustrerande är det när maskineriet klickar. Det tar på krafterna.

att slutföra alla de projekt som jag ger mig i och har stora förhoppningar om. Det jag lovat andra slutför jag, men jag lever konstant med en känsla av att aldrig prestera tillräckligt. Även om jag är effektiv och tidvis kan får väldigt mycket att göra blir det aldrig gjort så mycket som jag vet att jag skulle kunna. Det leder till besvikelse, som tar på krafter, vilket leder till trötthet och dålig självkänsla.

att vara fullkomligt närvarande i de sociala sammanhang jag rör mig mellan. Visst är jag bra på att vara flexibel, men det handlar lika mycket om rastlöshet. Och rastlös känner jag mig, ofta. Om jag inte får göra det som ska göras på mitt sätt blir jag rastlös. Det tar på krafterna. Jag blir lätt trött och behöver vila.

att få gehör för alla möjligheter jag ser och lösningar jag finner ut. Allt som oftast blir jag ifrågasatt, för så här brukar vi inte göra. Det är inte det att det inte går att göra som jag tänker, utan det handlar om att det bryter mot konventionerna. Och bara för att jag är flexibel betyder inte att resten hänger med. Det gör att jag ofta känner mig ensam. Och det tar på krafterna. Jag blir trött och ofta ledsen.

att hålla mig till strukturerna och systemen jag skapar. Jag hittar hellre och oftare på nya system och strukturer. För att jag blir rastlös.

att komma ihåg namn och jag kan aldrig vara säker på att jag stavar rätt. Det gör att jag tvingas utnyttja kreativiteten, flexibiliteten och förmågan att finns mig i nya sammanhang, till max. Det gör att jag aldrig kan känna mig fullkomligt trygg. Det gör att jag alltid måste vara på min vakt. Och det gör mig mindre närvarande. Det tar på krafterna och jag blir trött.

Sammantaget gör detta att jag lever mitt liv mellan full gas och total utmattning. Tycker mitt liv är spännande och jag kan hantera mig och den jag är. Men det räcker aldrig att kunna hantera sig själv, det finns ett sammanhang att ta hänsyn till, också, alltid. Ingen människa är en ö. Samhället är alla vi tillsammans. Gemensamt skapar vi förutsättningar för och bygger vår framtid, det samhälle som alla behöver för att klara sig. Det jag saknar mest och det som skulle hjälpa mig och många andra är en vidare norm som gör att fler kan och får passa in, utan att behöva tvingas in i gemenskapen. Jag vill se och vara med och bygga ett mer förlåtande samhälle, där det finns marginaler och skyddsnät.

Det finns massor som jag kan bidra med till samhället, om jag bara kunde mötas med lite större förståelse. Om jag bara lite oftare och lite mer fick vara mig själv, utan att behöva förhålla mig aktivt till omgivningen och ängsligt snegla på och leta efter reaktioner hos dem jag samverkar med. Tala om för mig vad som ska göras och låt mig fixa det på mitt sätt, då vet jag att det blir bra och att jag kan hålla deadline. Det behövs väldigt lite för att jag ska kunna tillföra så mycket mer till det allmänna.

Jag vet att jag inte är ensam. Men det är svårt att tala om dessa saker, för det är lätt att bli stämplad och det finns så många fördomar och så mycket rädsla, för det okända. Och det finns dessutom allt för lite tid, och vi lever med allt för snäva marginaler, för att det ska finnas möjlighet att lyssna på och lära av varandra. Alla förlorar på detta, inte bara dem som har eller skulle kunna få en neuropsykiatrisk diagnos.