Språkfilosofiska reflektioner 43

På resa. Vaknar i Saeby, strax söder om Fredrikshamn, på Jylland i Danmark. Det kallt ute, snöar och blåser. Är här på projektmöte. Vi ska snacka turismutveckling och hitta fram till det ur EU-synpunkt (projektets finansiär) så eftertraktade, gränsöverskridande mervärdet. Svårt! Kultur är svårt. Just därför är det viktigt att uppmärksamma det, för vi har annars en tendens och en egenhet att glömma kulturen, dess påverkan på och och därmed även dess möjligheter och begränsningar. Kulturforskarens uppgift är otacksam på det sättet, för det framstår för vissa som man slår in öppna dörrar eller säger självklarheter och för andra som man talar i tungor. Det är ett stort dilemma, eller en spännande utmaning, att forska om ett ämne som väcker så mycket och så olika känslor. En utmaning jag gillar. Ser fram emot dagen, framtiden, det fortsatta livet. För jag vet att kulturforskningen aldrig blir färdig. Är ute på ett never ending fieldwork. Följer med kulturen som nomaderna följer betesdjuren samt terrängen och anpassar mig efter rådande förhållanden.

Fortsätter samtalet med Deleuze och Guattari. Texten om språk och lingvistik är som sagt snart slut. Är inne på sista stycket. En post kvar efter denna. Det handlar om form, förändring och upprepad variation. Om språkets inneboende logik och dess dynamiskt föränderliga egenskaper. Om din och min roll som medskapare av kultur och om mellanrummens betydelse som platsen varifrån förändringen emanerar. Ingen äger ett mellanrum, det är en gemensam resurs, en delad plats. Ser det som den kanske viktigaste insikten, om man ska förstå kultur. Mellanrummen som finns överallt. Om vi inte passar oss, om effektiviteten drivs allt för långt riskerar vi att utrota kulturens dynamik. Då utarmas förändringen. Då finns ingen dynamik, bara stagnation och på sikt död.

We witness a transformation of substances and a dissolution of forms, a passage to the limit or flight from contours in favor of fluid forces, flows, air, light, and matter, such that a body or a word does not end at a precise point. We witness the incorporeal power of that intense matter, the material power of that language.

Det finns en oanad kraft i mellanrummen. En kraft och en makt som är immanent, som är inbyggd i eller kanske en del av helheten. Den kraften gör att inget ord, ingen kropp, inget av allt det som finns i kulturen har en tydlig gräns. Ingen människa, ingenting är en ö. Alla utgör delar av varandra, delar aspeter av varandra. Det går inte att tala om språket, eller om jaget eller om sanningen i bestämd form singular, allt och alla är aspekter av varandra. Kulturen finns överallt, på ett eller annat sätt. Kulturvetenskapens uppdrag handlar därför inte, kan aldrig handla om, att kontrollera kulturen. Det enda man an göra, om man vill studera kultur eller om man vill leva ett liv mer i enlighet med kulturens inneboende dynamik och premisser är att följa med i flödet, förändringen, variationen. Makten som finns och som verkar i mellanrummen går inte att tämja, under den är vi alla, slavar.

A matter more immediate, more fluid, and more ardent than bodies or words. In continuous variation the relevant distinction is no longer between a form of expression and a form of content but between two inseparable planes in reciprocal presupposition. The relativity of the distinction between them is now fully realized on the plane of consistency, where the assemblage is swept up by a now absolute deterritorialization. Absolute, however, does not mean undifferentiated: differences, now "infinitely small," are constituted in a single matter serving both for expression as incorporeal power and for content as limitless corporeality.

Kulturforskning handlar om att förstå betydelsen av små skillnader, i vardagen. Kultur liknar kaos på det sättet, där ytterst små förändringar kan ge upphov till enorma förändringar. Överfört till kultur kan man peka på ett så pass trivialt ord som eller, vilket, om det yttras av rätt person vid rätt tillfälle kan ge upphov till omvälvande konsekvenser. Han är oskyldig, eller ... Ett höjt ögonbryn. Eller en felsägning. Kulturell förändring kan börja med snart sagt vad som helst. Och när processen väl är igång kan ingen hindra den, ingen enskild i alla fall. Därför är kultur en mäktig kraft, men den går inte att styra för den är oss övermäktig. Vi är delar av en helhet, inte dess ledare. Tillsammans styr vi och förändrar, men ingen av oss har kontroll över processen. Allt sker i mellanrummen.

The relation of presupposition between variables of content and expression no longer requires two forms: the placing-in-variation of the variables instead draws the two forms together and effects the conjunction of cutting edges of deterritorialization on both sides; this occurs on the plane of a single liberated matter that contains no figures, is deliberately unformed, and retains in expression and in content only those cutting edges, tensors, and tensions. Gestures and things, voices and sounds, are caught up in the same "opera," swept away by the same shifting effects of stammering, vibrato, tremolo, and overspilling.

Kulturen är som språket en komplex helhet som ger upphov till resonans. En självsvängande helhet vars dynamik regleras av små, ytterst små, variationer. Först när dessa variationer satts i verket, realiserats och först när den förändringen fortplantat sig i och genom helheten blir förändringen möjlig att upptäcka. Och då går den inte att dra tillbaka, då är stenen i rullning. Det är vi som rullar den, tillsammans. Kulturen är vår, men vi delar den med allt och alla andra.

A synthesizer places all of the parameters in continuous variation, gradually making "fundamentally heterogeneous elements end up turning into each other in some way." The moment this conjunction occurs there is a common matter. It is only at this point that one reaches the abstract machine, or the diagram of the assemblage. The synthesizer has replaced judgment, and matter has replaced the figure or formed substance. It is no longer even appropriate to group biological, physicochemical, and energetic intensities on the one hand, and mathematical, aesthetic, linguistic, informational, semiotic intensities, etc., on the other.

Det är vackert beskrivet tycker jag. Kulturen som ett föränderligt kontinuum, en helhet som resonerar där allt och alla, även det minsta och tillsynes obetydliga räknas och spelar roll för helheten. Det är vi, det är oss Deleuze och Guattari talar om. Vår värld, vår vardag, vår verklighet. Språket vi använder för att avslöja kulturens innersta väsen eller universums ursprung är en del av helheten, en aspekt av det som studeras. Allt och alla finns på insidan. Allt och alla påverkar varandra och är med och skapar helheten. Tillsammans, på gott och på ont. Sådan är och fungerar kulturen. Men att säga det, om det var så kulturforskningens resultat formulerades, då vore det inte mycket till forskning. Det vore att hävda det triviala. Kulturforskning handlar om att förstå principerna för förändringen, inte om förändringen i sig eller kulturen så som den upplevs. Kultur är inte, den blir.

Kulturen behöver energi för att processen ska fortsätta. Olja är en typ av energi, en ändlig resurs. Mat är en annan. Dags för lite frukost, så att forskningen om hållbar destinationsutveckling kan hållas igång.