Klockan ringer. Ligger kvar i sängen. Låter tankarna fara. De kommer, växer som såpbubblor. Vid minsta ljud spricker de. Nya tankar kommer. Det knäpper i elementet. Tanken suddas ut. Bra idéer, saker som ska göras. Lösningar. Högt och lågt blandas. Så länge det är tyst blåses tankebubblan upp. Minsta ljud spränger den. Kan vila i den känslan. Följer med i flödet. Har vant mig. Det är jag. Det är så jag fungerar.
Sitter på stationen. Dricker kaffe på fiket där. Här är det allt annat än tyst. Läser, filosofi. Tappar tråden, gång på gång. Ändå. Ändå fungerar det. Här kan jag läsa. Så länge sorlet är lagom. Så länge inget budskap tar sig igenom bruset. "Tåg 1567 mot Skövde, Hallsberg, Södertälje, Stockholm, med avgångstid 6.05, avgår idag från spår fyra. Alltså, tåg ..." Det kokar i mig. Även om jag vill och trots att. Jag är mitt i en tanke, bryts koncentrationen. Tappas tråden. Men jag är van. Det är priset jag betalar, för att kunna studera. Att bli avbruten är något jag vant mig vid. Vet inte hur det skulle kunna vara annorlunda. Hemma i tystnaden går inte att läsa. Rastlösheten, mellan den och ljuden som stör finns läsutrymne. Tar vara på det, så gott det går.
På tåget. På väg till jobbet. Bloggar. Fångar tankar i flykten. Koncentrerar mig. Associerar, reflekterar. Korta stunder av fokusering. Musik i öronen. Blandade låtar. Välkända melodier som stänger ute larmet och de störande ljuden. Konversationerna. Ändå tränger den sig på. Informationen som skriks ut ur högtalarna. Irriteras enormt av högtalarna. "Nästa hållplats Gamlestaden." Tåget har knappt rullat igång. "Gamlestaden" Hållplatsens namn upprepas. Blir tokig. Varje gång. "Se upp för avståndet mellan tåg och plattform", tar knäcken på mig. Nästan. Samma sak upprepas vid nästa station. "Detta är tåg mot Trollhättan och Vänersborg". Orden letar sig in även om volymen i lurarna är hög. Tankeverksamheten stoppas, av meningslös information som jag inte förmår stänga av. Det går inte. Tvingas vid upprepade tillfällen börja om, och om, och om. Varje dag samma sak. Välkommen till min vardag.
Vill vara tidigt på jobbet. Helst förste man på plats. Tystnaden, lugnet, ron är det som lockar. Jag är inte speciellt morgonpigg, men jag trivs när jag får starta dagen i min takt. När bestämmer. Tyvärr störs tystnaden av städarna. Maskinen som bonar golvet brummar och ljudet blir högre eller lägre i takt med att golvytan tvättas. Det smäller i dörrar och just för att det är så tyst förstärks ljuden, även om min dörr är stängd. Har jag tur får jag en liten stund i lugn och ro innan kollegorna dyker upp. Har jag tur slipper jag höra deras samtal i korridoren, utan för mitt rum. Skratt, frågor och upprörda tonfall. Om jag har tur. För det mesta är tystnaden en sällsynt gäst. Försöker att inte längta efter det ouppnåeliga. Kämpar för att inte jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Smäller inte i dörrar, talar tyst och gör så lite väsen som möjligt. Men det är bara jag som behöver lugnet och ron för att fungera. Alltså har jag fått vänja mig. Det är min vardag. Ständiga avbrott. Ovissheten över att aldrig veta om eller när det finns möjlighet att prestera.
Går genom livet med högt ställda mål. Men det blir ytterst sällan som jag önskar och planerar för. Därför tillåter jag mig att drömma stort. För att inte tappa sugen, för att inte bli besviken. Fast jag är besviken, ofta. Frustrerad över vardagens alla störmoment. Irriterad på Västtrafik som infört ett betalningssystem som är så pass komplicerat att dess regler och vardagliga handhavande ständigt måste upprepas. Irriterad på att personalen tvunget måste önska alla en riktigt trevlig resa och för att anslutande tåg måste annonseras när tåget närmar sig Göteborgs Central på vägen hem. Just när jag kämpar med att läsa färdigt det jag planerat att läsa, just när jag behöver koncentrera mig som mest. Blir lika överrumplad varje gång. Vänjer mig aldrig, inte vid att bli störd i tanken. Jag har förlikat mig med min situation. Det är som det är. Finns inget jag kan göra. Världen tränger sig på. Jag har inte förmågan att sortera intrycken. Känslorna är många, motstridiga och går inte att kontrollera. Inombords är det kaos, ofta. Det är min vardag.
På ytan syns inget av ovanstående. Omgivningens krav är de samma på mig som på alla andra, så klart. Ingen kan se det, men jag vet att jag är annorlunda. Tvingas inse det, ständigt. På små men tydliga sätt. Genom blickar, gester och frågor. Ständiga frågor. Blir ledsen när jag och mina sätt att hantera vardagens krav möts med undran och skepsis. Låt mig bara vara vill ja skrika ibland. Fast det var värre under skolåren, påminner jag mig. Mobbad och utstött tvingades jag uppfinna strategier. Idag är jag tacksam för det. Min historia gjorde mig till den jag är. Jag klarar av att hantera vardagens krav och måsten. Jag fungerar. Om och när jag får bara jag och kan lösa problemen på mitt sätt, utifrån mina förutsättningar. Jag är nöjd med mig och kan ta det onda och dysfunktionella med det goda. ADHD innebär problem, på många sätt, men också superkrafter. Korta stunder av superfokus, utan uppstartstid. On och off. Kan man bara fånga tillfället i flykten finns det många under dagen. Och avbrotten, perspektivskiftena och den ständigt prövande hållningen till världen gör mig kreativ.
Idag kan jag starta om lättare än förut. Och det gör jag, hela tiden. Startar om. Blåser upp nya tankebubblor i snabbare takt än de gamla spricker. Jag har blivit bra på att attackera problem från olika håll. Har blivit bra på att testa nya lösningar. Upprepade försök, modifierade försök. Därför gillar jag problem som saknar på förhand definierade lösningar. Matte går jag inte igång på. När jag ska räkna känner jag mig inlåst. Blir rastlös. När det bara finns en väg, den enda rätta. Då tröttnar jag. Då får jag inget gjort. Tvingas jag till det, in en sådan struktur, krävs det enorma mängder energi. Jobbet är en blandning av olika uppgifter. Friheten uppväger inslagen av tvång. Fast jag blir trött. Får använda vilorummet, ofta. Tar upprepade power-naps. Det är mitt sätt att klara vardagen. Mitt sätt att vara fokuserad. Kosta stunder av koncentration som avlöses av promenader eller vila. Så klarar jag mig genom dagen. Delar upp den i små beting. Skapar projekt. Fixar och trixar. Hankar mig fram. Välkommen till min vardag.
Tillvaron är fylld saker som stör och jag torteras, eller känner mig utsatt för tortyr. Lövblåsning eller gräsklippning kan fungera som tortyr, till exempel. Mins hur det var i höstas. Jag står inför en grupp studenter. Ska föreläsa. Utan för fönstret ska det höststädas. Brrrrrrum .... Brrrrrum, brrum ........... Brum. Oregelbundna stötar av störande ljud. Varje gång får jag börja om. Tappar tråden, hela tiden. Om och om och om igen. Tvings be om ursäkt. Känner mig som en lallande idiot. Vi tar rast. Börjar om igen, när arbetet slutförts. Då går det bättre. Men dagen är förstörd. Det tar på krafterna. Det gör ont. Att inte fungera är smärtsamt. Det är tortyr.
Dagar som bara försvinner i en enda röra av tappade trådar. Detta att aldrig kunna veta hur och när det ska gå att skriva, läsa, tänka. Jobbigt, men jag hart vant mig. Det är mitt liv. Kände att jag ville skriva om det. För att dela med mig av min upplevelse. För jag tror inte jag är ensam och jag har själv kunnat hämta styrka i andras berättelser. Vill förklara mig och söker förståelse. Vill fortsätta vara jag, vara den jag är. Vi är många, tror jag som känner sig annorlunda. Därför måste vi våga tala om hur vi upplever världen, sätta ord på känslan. För att upptäcka, dels att ingen är ensam, dels att skillnaden är större än man tror. Det normala är inte så normalt, det bara ser och verkar normalt, för att det aldrig verkar finnas tid att sätta ord på individuella upplevelser. Så skapas och upprätthålls en allt snävare norm, med hjälp av tystnad. En tvingande tystnad. En farlig och förlamande tystnad. En likriktande tystnad som gör att samhällets skydd mot det oväntade som lurar bakom hörnet utarmas.
Människan är inte en och den samma, hen kommer i många färger, modeller och det finns lika många unika kombinationer av en begränsad uppsättning egenskaper som det finns individer. Tillsammans förfogar vi över en enorm bredd. Mänskligheten är en resurs, om vi väljer att se på saken på det sättet. Neurodiversitet är en tillgång. Alla kan bidra med något, om och när alla värderas utifrån sina egenskaper, istället för i relation till hur väl de uppfyller normens tvingade krav på konformitet och likriktning. Jag, och du, och vi alla, kan. Om vi bara får göra det på vårt sätt, när vi kan och förutsättningarna är de rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar