Meningen med skolan

Skolan är i fokus. Utbildning kommer med säkerhet att bli en viktig valfråga. Det är så klart bra, att man talar om utbildning och kunskap. Men det finns samtidigt en uppenbar risk att detta gör skolan en björntjänst, för när intressen från olika håll möts i en fråga blir det man debatterar lätt av underordnad betydelse. Idag vill ingen politiker framstå som man inte bryr sig. Och när många ska profilera sig inom samma område riskerar man att grundfrågan differentieras och löses upp. Detta är utbildningens dilemma, antingen är det ingen som bryr sig eller också bryr sig för många. Vad skolan behöver är lugn och ro. Och vad lärarna behöver är en känsla av tillit. Inga fler reformer, frihet är vad som krävs.

Läser en analys i SvD, av Inger Enkvist, som handlar om just detta, om bristen på tillit för lärares vilja att göra ett bra jobb och hur det går ut över resultatet i skolan. Kontrollbehovet och rädslan för att lita på någon sprider sig i samhället och det drabbar inte bara skolan, även om det visar sig tydligast där, när det påverkar något så pass centralt som samhällets behov av kunskap.

Överst finns en politisk nivå som består av riksdagen, utbildningsdepartement, Skolverket och Skolinspektionen. Därefter kommer en central kommunal nivå med Sveriges Kommuner och Landsting. Därefter kommer en lokal kommunal nivå med en politiskt sammansatt nämnd som kan heta exempelvis ”utbildningsnämnden” eller ”barn- och fritidsnämnden”. Under den nämnden finns det en skolchef som i sin tur är chef över kommunens rektorer, vilka i sin tur oftast förlitar sig på biträdande rektorer, vilka har hjälp av arbetslagsledare.

Alla de här nivåerna antas påverka och till och med styra vad som händer i klassrummet, och de har förstås tillkommit med syftet att leda och samordna verksamheten och att tillförsäkra allmänheten att allt sker under ordnade former och går demokratiskt till, men är det rimligt?

Flera av de här instanserna består av personer som säkert har god vilja men som inte nödvändigtvis vet speciellt mycket om utbildning. Det sades vid seminariet att personer på olika nivåer i den här hierarkin inte riktigt litar på att personer på andra nivåer är tillräckligt insatta för att kunna ta bra beslut. En enorm tid och kraft går åt till att de som känner till den verkliga situationen ska informera andra, som sedan ska besluta.

Låt lärarna lära och överlämna ansvaret för hur eleverna ska bemötas till dem det angår, eleverna och lärarna. Det är i deras relation, i vardagen, i skolan, som kunskapen växer. Genetiskt har mänskligheten inte förändrats under de senaste 1000 åren och bevisligen har skolan klarat uppgiften väl. Det räcker att se sig omkring i världen. Utbildning är inte så himla svårt, egentligen. Det är vi som gör det svårt. För att framställa oss själva i bättre dager? För att plocka politiska poänger? För att få högre lön eller göra sig viktig? Skola och utbildning handlar om det som är djupt mänskligt, om sökandet efter förståelse. Utbildning är den grund varpå samhället vilar. Kunskapen i ett samhälle kan aldrig bli bättre än människorna som använder den. Kunskap är vetande som förkroppsligats och väl där, innan för huden på människan, trängs kunskapen med allt annat som ryms där. Utbildning går därför inte att effektivisera, delegera till några få eller kontrollera. Kunskap växer underifrån, om förutsättningarna är de rätta.

Alla har förutsättningar att lära, men alla har inte samma förutsättningar att lära sig allt. Därför är friheten, tilliten och en förlåtande attityd till såväl lärare som elever av yttersta vikt, inte bara i och för skolan, utan även i och för samhället som helhet. Synen på kunskap idag rimmar inte med kunskapen som finns om vetande. Det är en paradox som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Kunskap är ingen vara som kan upphandlas, ingen produkt som kan massproduceras. Kunskap är en mellanmänsklig process av ömsesidig tillblivelse. En ömtålig process som behöver lugn och ro för att klara av att leva upp till förväntningarna. Kjell-Åke Forsgren skriver tänkvärt om detta i dagens tidning. Håller inte med om riktigt allt, men det är otvetydigt kloka ord om skolan som utgår från ett personligt engagemang och värnande av kunskapen.

Vad kan då göras för att råda bot på den nuvarande situationen? Som en första åtgärd bör examina återinföras. Ett alternativ är att återgå till läget före 1862 då studentexamen infördes och ersatte inträdesprov till universiteten. På så sätt elimineras betygsinflationen och det blir omöjligt för olika sorters skolor att konkurrera med annat än verklig kunskapsförmedling. Kraven måste utgå från det högre stadiet och inte tvärtom som nu. Ingen elev skall heller kunna gå vidare till högre årskurs utan att ha nått målen i föregående och ingen elev skall kunna lämna skolan utan att ha fått den kunskapsgrund som krävs för att klara sig i samhälle och arbetsliv. För att kraven inte ska bli omänskliga måste de kunna anpassas till individers olika förutsättningar, vilket betyder differentierat kursinnehåll och variabelt tidsutrymme. De som kan och vill gå fortare fram måste också kunna få göra det och även de måste få ställas inför utmaningar. Det är anmärkningsvärt att tidsaspekten fått så ringa utrymme i den annars så mångfacetterade skoldebatten. Skolan måste vidare ha medel att omedelbart komma tillrätta med ordningsproblem men samtidigt beakta orsakerna till dem. Krav och utmaningar är nödvändiga för att göra varje individ medveten såväl om sina svaga som starka sidor för rätt vägval. Läraryrket måste komma upp på en högre lönenivå och arbetsförhållandena förbättras så att det åter blir attraktivt. Kommunerna har visat sig inte klara av detta generellt.

Meningen med en skola värd namnet måste vara att värna kunskapen, främja lusten att lära och att vara en plats där så många som möjligt kan och får utveckla sina personliga intressen och förmågor. Jag vill se högre krav och en mer förlåtande och stöttande attityd. Man måste kunna misslyckas i skolan. Man måste kunna börja om, byta spår. Vill se ett samhälle som värnar kunskapen och som sätter värde på vetande. Ett samhälle som präglas av livslångt lärande, inte i betydelsen påtvingade omskolningar, utan i betydelsen kollektiv kunskapstörst.

Meningen med skolan är att den ska locka till sig de bästa och mest kompetenta krafterna som mänskligheten kan uppbåda. Så kan det bara bli om och när kunskapen närmar sig sitt rätta värde. Kunskap kan inte köpas för pengar, det måste vi förstå. Kunskap är värt mer än alla pengar i världen. Det är där det brister, i synen på kunskap. Den detta som debatten borde handla om: Kunskap och vägar till vetande. Idag handlar debatten istället om pengar och rik kan man bevisligen bli utan kunskap. Individer kan klara sig med mycket pengar, men ett samhälle överlever inte på sikt utan kunskaper. Den dissonansen måste överbryggas, det problemet måste lösas, för det är här som skolkrisens centrum ligger.