Meningen med livet, med allt

Vad är meningen med skolan, det var frågan som förra bloggposten handlar om. Vad är meningen med livet, med allt? Om den frågan handlar denna bloggpost, utan att för den skull ha några ambitioner att besvara frågan. Svar på frågor är överskattade. Det ägnas alldeles för mycket tid och läggs ner alldeles för mycket möda på att besvara frågor. Eller, låt mig nyansera, det ägnas inte nog med tid åt att försöka besvara frågor, däremot läggs det på tok för mycket möda åt att försvara de svar som arbetet resulterar i. Det viktiga är att få rätt. Och detta är en delförklaring till problemen i skolan, att den förväntas och även designas allt mer för att ge svar, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är sökandet som är det viktiga, jämförelserna av olika förslag till svar. Vägen mot bättre vetande är målet, inte tvärtom. Sökandet! En skola i världsklass är en skola som handlar mer om hur man söker kunskap än om vetandet i sig. Världens bästa skola är en skola som tillhandahåller verktyg att tänka med och som överlåter arbetet med verktygen till eleverna, en skola som inte kontrollerar så mycket, men som uppmuntrar och stöttar. Tanken var dock inte att detta skulle handla om skolan, det jag vill resonera kring är meningen med livet, eller kanske snarare avsaknaden av mening och hur detta kan förstås. Utgångspunkten för reflektion är dagens Under Strecket, skriven av Anders Malthlein.

Vad är meningen med livet? Sedan länge är det en av de stora frågor som många brottas med. Det ligger nära till hands att misstänka att det inte finns ett svar som alla skulle finna tillfredsställande, men redan frågan föder nya frågor.

Ett första problem är hur begreppet ”mening” ska förstås. Det kan tolkas instrumentellt, som ett medel för att nå ett högre mål, men när det gäller själva livet rymmer frågan ett underförstått antagande att där finns en av oss oberoende avsikt med vår existens.

Oftast kan ett svar på frågan om meningen med någonting följas av ännu en undran vad som i så fall är meningen med det. Vilket svar skulle sätta stopp för ännu ett ”varför”? Och hur ska man ställa sig till frågan vad det vore för mening med att livet verkligen hade mening i ett större sammanhang? ”Jag söker frågan/ på vilken livet är ett svar”, skrev Willy Kyrklund.

Här finner jag argument för tanken om att det är sökandet som är målet, inte svaren. Svar måste försvaras och ställas mot andras svar. Samhället och kulturen svämmar över av svar. Många äro kallade, men få är utvalda. Det finns helt enkelt inte plats i världen för alla möjliga svar som människor kan komma upp med. Därför kommer makten alltid att fälla avgörandet. Så ju mer vi längtar efter och vill ha svar, desto mer öppet ligger fältet för makten. Meningen finns inte, den skapas och upprätthålls inom ramen för kulturella sammanhang.

Vår tidsuppfattning och medvetenheten om vår dödlighet brukar sägas höra till det som väsentligt skiljer oss från andra djur, men den kontroversielle brittiske filosofen, idéhistorikern och kritikern John Gray vill göra oss uppmärksamma på att det inte betyder att vi så att säga har lämnat djurriket. Människans stora självbedrägeri innefattar föreställningen att vi på något sätt frigjort oss från jordens övriga varelser. Vi förnekar vår dubbelnatur och tror oss ha lämnat ”djuriskheten” bakom oss och i stället blivit herrar, inte bara över jorden, utan också över framtiden.

Vi har accepterat föreställningen att människan går mot förädling, som stode vi vid sidan av evolutionens brist på mål och mening, där allt handlar om anpassning, överlevnad och fortplantning. Vi sammanblandar hisnande tekniska framsteg med möjligheterna att utveckla och förfina också oss själva och samhället.

Kunskapsprojektet och den svenska skolan har tydligt som mål att nå framsteg. Bättre vetande, som så snabbt och effektivt som möjligt går från klarhet till klarhet. Uppåt, framåt. Mot nya äventyr. Det är den stora missuppfattningen. Människan lurar sig själv mer än något annat. Gång på gång. För det finns inget framsteg, bara förändring och kollektiv, ömsesidig tillblivelse. Evolutionen har inte nått sitt mål i och med människan. Intelligens är på samma sätt inget mål, det är liksom kunskap ett medel eller ett verktyg som kan användas till något. Och det är i användandet som meningen uppstår. Värdet av vetande kan bara avgöras genom att jämföras med resultatet av handlingarna som kunskapen leder till. Detta är oerhört viktigt. Vi måste förstå detta, att det finns ingen mening och att sökandet därför är viktigare. Målet med livet vill ingen nå, meningen med det måste därför att få en så behaglig och stimulerande resa som möjligt. Varje dag är ett äventyr, om vi väljer att se så på livet. Om det är så vi organiserar vardagen och samhället. Det enda jag lärt under mina år i akademin är hur lite jag vet och hur försvinnande lite som är möjligt att överhuvudtaget veta. Och det är viktig kunskap, ju mer jag förstår detta, desto värdefullare blir insikten. För däri finns nycken till ett lyckligt liv. För mig i alla fall.

”Synen på människan som unik är en myt som ärvts från religionen och som humanisterna har omvandlat till vetenskap”, skriver Gray i boken “The Silence of animals. On progress and other modern myths” (Allen Lane). Den ”mening” som vi försöker se i vår tillvaro beskriver han som ett slags egenhändigt byggt fängelse, och att göra sig fri från det synsättet erbjuder möjligheten att äntligen upptäcka en gränslös värld bortom egot.

Han anser att framstegstanken hör till det som fjättrar oss vid illusionen om mening. Det började redan med upplysningen och fortsätter i våra dagar med idén om globalisering och den närmast religiöst präglade tilltron till vetenskapen. ”När samtida humanister åkallar framstegstanken sammanblandar de två olika myter: den sokratiska om förnuftet och den kristna myten om frälsning”, skriver Gray. Det är med framstegsoptimismen som med simpla låtar: de kan få oss på gott humör men gör att vi slutar tänka. Framstegstanken är en konstruktion, en självförhärligande och destruktiv föreställning om att vi steg för steg är på väg mot fulländning.

Därför är jag inte humanist. Jag är posthumanist. För jag har insett att människan är fångar och sitter fast i föreställningen om sitt eget unika värde och tro på sin egen förmåga. Lite ödmjukhet, om jag får be. Posthumanism handlar om att se på och förstå människan som en liten del i ett mycket större system, livet. Människan är inte odelbar. Människa är ett slags sammansättning av delar, ett emergent fenomen. Människan är så mycket mer än någon av oss tror. Och den som säger sig veta har inte förstått vad det handlar om. Mening är inget man kan kämpa för eller om, den skapas i kollektiv handling och den blir vad vi gör med den. Missförstå mig inte. Jag är människa och jag skriver för människor, men jag tror inte att människan är målet och meningen. Jag är tacksam för och försöker göra det bästa av livet, den tid jag finns och kan verka på jorden. Och jag försöker ständigt förstå vad livet, människan, kunskap, allt är och hur det kan förstås. Har för länge sedan insett att jag aldrig kommer att få några definitiva svar, bara fler frågor. Finner tröst i den insikten, för det innebär att det finns mer att lära. Ständigt. Tycker om att söka kunskap. Blir rastlös av svar. Ser likheter med evolutionen. Det finns ingen mening, bara tillblivelse. Förändring, upprepning av förändring.

Föreställningar om mål och mening menar Gray är rester av religion som vi trots sekulariseringen inte har förmått göra upp med. Men han vill inte göra rent hus med trosföreställningar – han föraktar vad som brukar betecknas som ”nyateismen” med bland annat Richard Dawkins som en av företrädarna – utan ser dem som ett slags poetiska försök att hantera insikter om vår belägenhet. Tyvärr omvandlas dessa myter, skapade utan ont uppsåt, till ett slags ohederliga ”fakta”. Han påpekar att det här är frågor som i huvudsak rör Västeuropa, i resten av världen utgör religionen fortfarande vägvisare, tröstare och meningsskapare.

I tidigare verk, som ”Straw Dogs: Thoughts on humans and other animals”, har Gray understrukit nödvändigheten av större respekt för icke-mänskliga djur. Han anser att det inte i första hand är språk eller medvetenhet som utgör den stora skiljelinjen mellan oss och andra varelser, utan skriftspråket. Det låter oss bevara erfarenheter, åsikter och tankar, och har också givit upphov till en abstrakt värld som vi lätt misstar för verklighet. ”Skriftspråkets utveckling har gjort det möjligt för människan att skapa filosofier i vilka hon inte längre tillhör den naturliga världen.” Och härur kommer en stor del av våra bekymmer och problem med vår gåtfulla existens: vi hör egentligen inte hemma i denna värld, men var hör vi då hemma?

Så kan man också definiera posthumanism, som insikten om att människan också är ett djur. Är också djupt tveksam till alla former av nyateism, även om jag inte tror på Gud. Det är anspråken på att sitta inne med svar jag vänder mig mot. Strävan efter att göra upp, avgöra frågan och komma upp med ett svar, en gång för alla. Den finner jag problematisk. Och det är den tron som gör att det går att bygga en skola som effektiviserar sökandet efter standardiserad och av makten godkänd kunskap. Det är den tron som gör att det skärs ner och snabbas på i skolan och den högre utbildningen.

Att föra fram dessa åsikter är kontroversiellt. Gray har fått kritik. Och visst, jag kanske inte håller med om allt, men han har många poänger. Han reser frågor och kritiserar dem som säger sig ha svar. Han lyfter och pekar på problem, allvarliga problem som mänskligheten måste göra upp med för att säkra sin överlevnad. Han närmar sig frågan om meningen med livet på ett öppet och förutsättningslöst, nyfiket sätt. På det sättet är han en förebild. Fler borde inspireras av honom. Hans texter är en bra utgångspunkt för samtal om meningen, med livet, skolan, allt.