Dagens Nietzsche, om olika vägar till vetande

Året går i skolans tecken. Vetandet måste försvaras och jag gör vad jag kan, här på bloggen och på andra sätt. Inget känns viktigare eller mer meningsfullt än detta, att försvara vetandet i ett samhälle som håller på att gå vilse. Lyckligtvis är jag inte ensam, var och varannan dag skrivs det om skolan och den frågan framstår allt mer som valets viktigaste, vilket är på gott och ont. För om skolan blir ett slagträ och får uppmärksamhet bara för att locka väljare under innevarande år kommer inget gott att komma ur uppmärksamheten och engagemanget. Ska vi få en skola i världsklass, en skola som sätter vetande och sökandet efter kunskap i centrum, krävs långsiktighet och inte minst driftsäkerhet. Snabba insatser och kortsiktiga lösningar är förkastliga, oavsett hur de ser ut.

Skolan behöver framförallt lugn och ro, tillit till lärare och övrig personal och fokus på kunskap. Allt som tar fokus från dessa grundläggande saker leder bort från målet. Kontroller, uppföljningar, planering och anat tar tid och energi från kunskapen. Det måste man vara medveten om. Därmed inte sagt att man ska avskaffa kontroller, planering och uppföljningar. Men det får heller ALDRIG råda några tvivel om att det inte leder till att innehållet i skolan förbättras. Glömmer man detta är det lätt att ropa på fler kontroller, planering och uppföljning, och när det uppstår problem. Och det som en gång införts är svårt att sedan ta bort. Det är ett av alla problem som skolan har att brottas med. Som tur är finns det medvetenhet om detta, men mer kan göras.

Läser vidare på nätet, i dagens tidningar. Hittar en Ledare i DN där kloka saker skrivs. Det är inte åtgärderna i sig som är det viktiga, det avgörande för kunskapsnivån och kvaliteten på vetandet i ett samhälle är hur befolkningen som helhet ser på kunskap. Och över detta har politiken mycket litet inflytande.

Påfallande ofta är länder som rankas högt i Pisamätningarna också länder där eleverna själva uppfattar goda skolresultat som något mycket viktigt. Sverige är inget sådant land. I synnerhet många pojkar lever i föreställningen att studierna är något som man ska försöka komma undan med så lite ansträngning som möjligt. 

Störst betydelse skulle sommarskola och krav på extra skolår därför kunna få genom vad reformerna säger om skolans och vuxenvärldens hållning. Budskapet borde läsas: Vi tummar aldrig på kraven bara för att det är hårt att underkänna någon, men är ni själva beredda att kämpa ger vi er allt stöd ni behöver. 

Det finns inga genvägar till bra och gedigen kunskap, så skulle man kunna formulera det också. Och det är den tanken jag kämpar för att nå ut med, för det är ur den som hållbar kunskap växer. Det är på den grunden en skola i världsklass vilar. Det är inte svårt att förstå vad som behövs, det svåra är att inse hur enkelt det är, i teorin. Problemen för skolan finns i genomförandet, i praktiken, ute i vardagen i alla lärarrum och klassrum. Där förs kampen om vetandet, varje dag, hela tiden. Det är där det behövs lugn och ro, tillit samt fokus på kunskap.

Tar paus. Sätter ner foten. Plockar upp en bok. Läser och låter mig inspireras, av tänkare från historien. Nietzsche, återvänder ständigt till honom och hans texter. Har kommit halvvägs genom hans samlade verk. Där finns oerhört mycket inspiration att hämta. Det behöver som sagt inte vara så himla svårt. Det viktiga är inte vad man läser, det är hur man läser och använder texterna och insikterna som dessa bär på. Det behöver inte ens vara briljanta texter man läser, det räcker att man jobbar med texten. Om läsande togs på allvar och värnades i samhället vore mycket vunnet. Det är som sagt inte så svårt, egentligen och i grund och botten. Men nu var det Nietzsche jag ville rikta fokus på. Fastnar för följande aforism, från Den glada vetenskapen. 

41

Mot ångern. - Tänkaren ser i sina egna handlingar försök och frågor som syftar till att vinna klarhet om något: framgång och misslyckande betraktar han i första hand som svar. Men att förarga sig eller rentav känna ånger över att något slår fel - det överlåter han åt dem som handlar därför att de får befallning om det, och som har prygel att vänta om nådig herrn inte är nöjd med resultatet.

Trial-and-error. Tänk om det var skolans ideologi och mål, att hjälpa eleverna att förstå att framgång bara kan nås genom att våga försöka. Genom att upprepa försöken och genom att inte se misslyckanden som problem, utan som steg på vägen mot bättre vetande. Det är inte så idag. Inom skolan, den högre utbildningen och även forskningen finns ett utbrett förakt mot misslyckande. Den som inte lyckas, snabbt och effektivt, möts av förargelse. Och den som inte visar ånger när man misslyckas betraktas som förlorare. Idag premieras handlingar som följer planen. Den som svarar upp mot kontrollen och som följer en kvalitetssäkrad och tydligt utstakad väg anses lyckad. Det tänkandet och dessa strategier premieras, inte bara i skolan, även ute i samhället. Och det är en viktig orsak till problemen i skolan. Bristen på förståelse för betydelsen av misslyckande.

Det är inte framgång som är målet, det är vägen dit och att man försöker, försöker, försöker och att man får misslyckas som är det avgörande. Igår lade Björklund fram förslag om fler år i skolan och mer kontroll. Jag vill istället se ett mer förlåtande system där man får försöka, försöka, försöka. En skola där man inte är låst till. En öppen plats att återvända till. Lägg pengarna på KomVux, istället för på mer kontroll och fler uppbundna år. Det fungerar bättre, det är i alla fall vad jag lärt mig under mina drygt 20 år inom den högre utbildningen.

Vad som framförallt behövs för att lyfta skolan är ett annat, mer tillåtande samhälle. Ett samhälle där fler läser och samtalar mer, om kunskap. litteratur och framtiden. Ett förlåtande samhälle där man tar hand om varandra och där kunskapen och sökandet efter vetande står i centrum, inte för att någon bestämt att det är så det ska vara, utan för att majoriteten bryr sig om kunskapen och innehållet.