Dagens Nietzsche, om Decent work och medborgarlön

Vilket samhälle vill vi ha? Vad kan medborgarna i ett samhälle enas om, ifråga om samhällets utformning? Vill se ett mycket tydligare fokus på visioner och önskningar. Vad vill vi, alla vi sammantaget, som grupp? Alldeles för mycket fokus läggs idag på vad jag vill, som individ. Problemet med den frågan är att den dels är meningslös, för jag måste ändå alltid förhålla mig till andra. Mina önskningars möjlighet att realiseras påverkas och påverkar andras önskningar. Dels kommer det aldrig an på önskningarna, varken individuella eller kollektiva. Det finns helt enkelt varken plats eller resurser för att realisera allas önskningar fullt ut. Samhället är alltid en kompromiss, ett samverkansprojekt som blir till i och som ett slags samtal. Vill börja med dessa tankar eller premisser, för det påverkar det jag har att säga. Detta är utgångspunkten för mitt sätt att tänka om människan och samhället.

Det som får mig att tänka i dessa banor idag är att jag igår var på ett heldagsseminsrium där drygt 30 forskare från olika ämnen träffades i Göteborg för att diskutera forsknigsuppslag på temat, Decent Work. Det väckte en hel del tankar om massa olika saker. Här tänkte jag, vilket framgår av titeln, skriva om begreppet Decent Work och medborgarlön och jag avslutar med ett citat om sanning av Friedrich Nietzsche som jag tycker både sammanfattar mina tankar om samhället och visar hur jag ser på kunskapen som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.


Vad är ett anständigt arbete egentligen? Det beror så klart på vem man frågar, när man frågar och i vilken livssituation man befinner sig i när man får frågan. Ett anständigt arbete för mig är förmodligen inte samma sak som för dig. Trots detta tror jag att det går att lista ett antal förutsättningar och krav som de flesta kan enas om att ett anständigt arbete måste uppfylla för att kunna sägas vara just anständigt. Jag tänker mig att det råder koncensus om att man bör kunna leva på lönen man får, ifall man jobbar heltid. Kan man inte det, då är det svårt att säga att anställningen är anständig. Vidare får det inte finnas risk att man skadar eller sliter ut sig på arbetet. Anställningen måste helt enkelt vara långsiktigt hållbar för att vara anständig.

Vilken nivå lönen ska ligga på eller om arbetet ska upplevas meningsfullt är saker som det är svårare att komma överens om. Som jag ser det finns det en kärna utav saker eller kriterier som alla enkelt kan enas om och runt denna kärna finns det lager av kriterier som blir mer och mer individuellt föränderliga och förhandlingsbara ju längre bort från kärnan man kommer. Tänker mig att detta inte är speciellt svårt egentligen. Ingen kan på allvar förvara att det finns människor som binds upp till arbetsgivare på slavkontrakt, för att utföra arbeten som är underbetalda och riskfyllda. Fast med detta sagt visar det sig omgående att det aldrig är så enkelt, för ekonomin står i centrum av samhällsbygget idag och alla vill få så mycket pengar över som möjligt och söker därför lägsta möjliga pris. Handen på hjärtat, hur resonerar du om du hittar en vara till ett pris som enkelt går att förstå att det inte går ihop sig om alla som arbetet för att du ska kunna handla får justa löner och villkor? Avstår du från att handla, alltid? Påpekar du detta för den du handlar av, eller jublar du inombords och ser dig som en smart vinnare? Det är samvetsfrågor, jag vet, men samhället skapas i handling och är avhängigt hur vi agerar som kollektiv.

Vill vi vara med och skapa ett hållbart samhälle är frågan om Decent Work viktig. Menar vi allvar med vår definition av ett anständigt arbete måste vi vara konsekventa och vi kan och får bara handla av den som kan visa att allt gått just till, från ax till limpa så att säga. Så länge den företagare som inte bryr sig inte straffas för sin oanständighet kommer det att vara svårt att kämpa för ett anständigt samhälle. Så länge det är viktigare för mig vad jag får betala, än vad dem som jobbar i produktionen tjänar och hur de har det, kommer allt tal om Decent Work att vara vackra ord utan mening. Samhället skapas i handling, av alla oss tillsammans.

Det är svårt, kanske tänker du så? Den invändningen är vanlig. Det låter bra, men är omöjligt att genomföra. Så säger många, men det är bara så länge vi tänker så som det är omöjligt. Enkelt är det inte, inte på något sätt. Det är jag fullt medveten om och det går inte att sticka under stol med. Det är mycket svårt. Frågan är komplex och möjligheterna till kontroll är svåra. Men det har inte hindrat människor från att kasta sig ut i lovvärda eller på pappret hopplösa projekt tidigare. Mänsklighetens historia är en provkarta på hopplösa projekt som många gånger misslyckats, men det finns alltid undantag. Kan man sätta en människa på månen borde man kunna lösa frågan om allas rätt till ett anständigt arbete. Vill vi inte går det dock inte.

Detta får mig att tänka vidare. Tänker på medborgarlön. Tänker på att det skulle kunna vara ett slags garanti som hjälper människor att slippa tvingas acceptera oanständiga villkor på arbetsmarknaden. Om alla var garanterade en viss lön utan annan motprestation än att man var medborgare i Sverige, då skulle ingen behöva ta vilka jobb som helst. Alla skulle kunna konsumera, vilket idag anses driva välstånd. Alla skulle bli delaktiga i samhället. Det går inte, säger många. Jag väljer att angripa frågan från motsatt håll och ställer frågan: Varför inte då? Och ännu har jag inte fått några andra skäl för att vara mot, än att det går inte. Det förstår du väl! Men vilka är argumenten mot medborgarlön egentligen? Att det inte går, att det är en omöjlig dröm, det är inget argument, det är en åsikt som visar på oviljan att försöka. Och det vet vi, att så länge vi inte vill går det inte. Vilka är dina argument mot medborgarlön? Jag har inga. Jag har bara argument för medborgarlön och jag är beredd att göra mycket för att testa den idé, för jag vill vara med och bygga ett samhälle där så många som möjligt kan finna sig till rätta och där ingen behöver tvingas till umbäranden för att få mat på bordet och tak över huvudet. Försöka kan vi alltid. Hur det går får framtiden utvisa. Tänker jag. Hur tänker du?

Mitt argument för denna syn på samhället och arbete hämtar stöd och inspiration från filosofen Nietzsche som i en av sina aforismer formulerar ett förlag på sanning som jag ofta återkommer till i mitt sökande efter kunskap om kultur. Han skriver, i Den glada vetenskapen, följande:

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.

Tänk om fler kunde tänka så, oftare. Mycket skulle enkelt kunna bli bättre då.