Språkfilosofiska reflektioner 29

Efter en lång period av stress och press, där alldeles för mycket trängts in på alldeles för lite tid. Och när pressen och stressen upphör. När det plötsligt finns tid. Då kommer alla känslorna. Allt som inte funnits tid för pockar på uppmärksamhet. Friheten kan ibland kännas lika krävande som ofriheten. Där är jag nu. Mellan tvång och frihet. Det känns bra, men inte odelat. Mitt i virveln av händelser och uppgifter finns något tilltalande. Känslan av att kunna prestera lockar. Tänk om den går förlorad i mellanrummet. Oro, finns alltid något att oroas över. Repar mod. Återvänder till Deleuze och Guattari. En av sakerna som försummats språkfilosoferandet. Tar tag i det igen. Kastar mig ut, i orden.

What is called a style can be the most natural thing in the world; it is nothing other than the procedure of a continuous variation.

Variationer, mer eller mindre tematiserade variationer, är vad som gör att det går att tala om en stil. Resultatet av språkets självorganisering. Det är utgångspunkten för Deleuze och Guattari, att en stil inte är något i sig, att den bara går att upptäcka i efterhand. Gillar den tanken, för den slår undan benen på vetenskapsutövare som finns i akademin för makten och inflytandet, mer än för kunskapen och vetandet. Kunskap kan inte ägas, bara användas.

Of the dualisms established by linguistics, there are few with a more shaky foundation than the separation between linguistics and stylistics: Because a style is not an individual psychological creation but an assemblage of enunciation, it unavoidably produces a language within a language.

Språk som finns och uppstår i språk. Likt en rysk docka. Emergens, fenomen som finns och uppstår på skalnivåer. Sammanhangets betydelse. Relationer och variationer. Ser man så på språk upptäcker man andra sidor av det invanda. Blicken är alltid styrd och regleras av konventioner och maktordningar. Ordning är ett resultat av ordnande praktiker.

Take an arbitrary list of authors we are fond of: Kafka once again, Beckett, Gherasim Luca, Jean Luc Godard. It will be noted that they are all more or less in a bilingual situation: Kafka, the Czechoslovakian Jew writing in German; Beckett, the Irishman writing in English and French; Luca, originally from Romania; Godard and his will to be Swiss. But this is only circumstantial, an opportunity, and the opportunity can be found elsewhere.

Författare fångade i mellanrum, som de gör något av. Författare som förenar intryck från olika världar, som kombinerar och bygger vidare på välkända teman. Författare som aldrig riktigt är fullt ut hemma, som finns och verkar på marginalen. Som inte riktigt kan kategoriseras, som inte håller sig strikt inom genrens ramar. Liksom Deleuze och Guattari, i relation till filosofin. Författare som upptäcker, förändrar och utmanar, snarare än låser fast och bestämmer. Författare och texter som är levande och som blir till i mötet med läsaren. Dit, till den typen av fenomen, riktas den analytiska blicken. För där skapas stilar som ännu inte stelnat i sin form.

It will also be noted that many of them are not only or not primarily writers (Beckett and theater and television, Godard and film and television, Luca and his audiovisual machines). The reason for this is that when one submits linguistic elements to a treatment producing continuous variation, when one introduces an internal pragmatics into language, one is necessarily led to treat nonlinguistic elements such as gestures and instruments in the same fashion, as if the two aspects of pragmatics joined on the same line of variation, in the same continuum.

Det är kategoriseringen som Deleuze och Guattari vänder sig mot. Viljan att låsa fast och bestämma innebörder, det är hör hemma här och det där ska vara där. Inne ute, med eller mot. Språk eller en stil går inte att låsa fast, det är ett mänskligt påfund. Språkliga uttryck skiljer sig inte får andra i någon annan mening än att språkvetare har bestämt att detta hör till språket och detta gör det inte. Hur avgör man det? Vem bestämmer och på vilka grunder? Makt och vetande, två sidor av samma mynt. Det förhållandet utmanar Deleuze och Guattari, vill de bryta mot och visa det orimliga i.

Moreover, the idea perhaps comes first from outside, with language following only later, as with the necessarily exterior sources of a style. But the essential thing is that each of these authors has his own procedure of variation, his own widened chromaticism, his own mad production of speeds and intervals.

Det finns ingen utsida, bara immanens. Det är en annan tanke som Deleuze och Guattari ofta återvänder till. Gränser och inne/ute är resultatet av kulturella överrenskommelser om att det är så det ska vara. Variation känner inga gränser, den bara finns där och den gör något med innehållet. Skapandet av en stil har med hastighet och mellanrum att göra, handlar om upprepningar och sammansättningar. Helheten känner ingen gräns, allt och alla påverkar och påverkas av allt och alla.

The creative stammering of Gherasim Luca, in the poem "Passionnement" (Passionately). Godard's is another kind of stammering. In theater: Robert Wilson's whispering, without definite pitch, and Carmelo Bene's ascending and descending variations. It's easy to stammer, but making language itself stammer is a different affair; it involves placing all linguistic, and even nonlinguistic, elements in variation, both variables of expression and variables of content.

Dikten som läses av Luca spränger lingvistikens gränser och öppnar upp språket. Det finns massor av sådana exempel, om man bara lär sig leta efter dem. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att leta med hjälp av, de talar inte om hur det är. Låt oss göra ett försök och utvärdera resultatet. Det är ledordet i deras filosofi. Försök, försök, försök. Gör man det hittar man inte sällan nya vinklar på det invanda. Därför uppfattas tanken som hotfull av dem som har makt, dem som befinner sig på insidan. En insida som de själva skapat och bevakar gränsen för. Assemblage är högar av tid och tankar, ett slags hopplock. En serie av det, och det, och det. Detta och är viktigt, det som binder samman och skapar helheter.

A new form of redundancy, AND ... AND ... AND ... There has always been a struggle in language between the verb etre (to be) and the conjunction et (and) between est and et (is and and [which in French are identical in pronunciation— Trans.]) It is only in appearance that these two terms are in accord and combine, for the first acts in language as a constant and forms the diatonic scale of language, while the second places everything in variation, constituting the lines of a generalized chromaticism. From one to the other, everything shifts.

Ett slags stridslinje i språket. En intern kamp och hur det ska vara och tolkas. Intressant. Demarkationslinjen skapar läger och ger upphov till strider, inte kombattanterna som bara väljer perspektiv. Än det ena, än det andra. Väljer man att kämpa finns alltid något kämpa om. Deleuze och Guattari studerar och skapar verktyg för att förstå. Kanske är det därför som de ser denna egenhet i språket? 

Writers in British or American English have been more conscious than the French of this struggle and the stakes involved, and of the valence of the "and." It was Proust who said that "masterpieces are written in a kind of foreign language." That is the same as stammering, making language stammer rather than stammering in speech. To be a foreigner, but in one's own tongue, not only when speaking a language other than one's own.

Här finns något. Kloka ord. Det krävs att man är en främling för att se helheten och variationerna. Och en främling kan man bli, om man väljer att göra sig till en. Det är lättare om man befinner sig i rörelse och om man medvetet väljer verktyg som fungerar på det sättet. Men för att göra det krävs att man förstår värdet av det. Och det kan vara svårt om man gjort sig ett namn på en speciell uppfattning eller perspektiv. Det är svårt att se helheten, att ta in både-och. Antingen eller är mer naturligt, för det är så den mänskliga hjärnan fungerar. Vill man förstå är det viktigt att göra sig medveten om det, att helheter aldrig kan fångas fullt ut. För det finns ingen utsida, även om vårt perspektiv alltid är begränsat. Det är vi och vår mänskliga konstitution som utgör gränsen.

To be bilingual, multilingual, but in one and the same language, without even a dialect or patois. To be a bastard, a half-breed, but through a purification of race. That is when style becomes a language. That is when language becomes intensive, a pure continuum of values and intensities. That is when all of language becomes secret, yet has nothing to hide, as opposed to when one carves out a secret subsystem within language. One attains this result only by sobriety, creative subtraction. Continuous variation has only ascetic lines, a touch of herb and pure water.

Vetandets regler utmanas av Deleuze och Guattari, för att hjälpa oss att se helheten. Magin och den förtrollning som makten bygger på måste brytas. Kejsaren är naken, den som ser och förstår det har ett försprång gentemot den som tror att han har kläder. Men det betyder inte att man måste agera på något annat sätt för att man avslöjat nakenheten. Det betyder bara att man har en bättre utgångspunkt för att anpassa sig om och när tillfället och situationen så kräver. Tänker på Nietzsche som gjorde upp med Gud och förkastade kyrkans makt, men som ändå menade att ett liv i Jesu efterföljd är möjligt och ibland önskvärt. Och lite så läser jag Deleuze och Guattari, inte som en ny och banbrytande teori om det invanda, utan som ett verktyg för att se och förstå verkligheten mer i enlighet med hur den är, än hur vi människor vill att den ska vara.

Här, i detta kapitel av Milles Plateaux handlar det om språk, men det centrala är verktygen. De kan användas till annat. Det är viktigt att ha med sig. Fokus ligger på begreppen och dess användning. Texten ger oss inte kunskap om, i detta fall språk, utan visar på alternativa uppfattningar av den värld vi lever och verkar i.