Betyg, ekonomistyrning, Atlantångare och utarmad kunskap

På ledarplats i Dagens Industri hyllas Jan Björklunds skolpolitik. Han lyfts fram som en pionjär och problemen med skolan skylls på kritikerna av nuvarande politik. Enligt Torun Nilsson är det bara tid som behövs, så löser sig allt för nu är vi äntligen på rätt väg.

Jan Björklunds stora bidrag till skolpolitiken är att han har återinfört måttstockarna. Nu mäts barnens prestationer tidigt och noggrannare. Orättvisor lika väl som dåliga prestationer blottläggs. Lärarlegitimation är kravnivån för lärare, liksom nya karriärvägar öppnar möjligheter. Akademiska skolresultat väger tyngre för att komma in på akademiska utbildningar och lättare för praktiska, där de inte är lika oundgängliga. 

Visst går det att invända mot enskildheter och kanske en och annan olycklig formulering. Vissa friskolors ekonomiska uthållighet och avsikter borde ha prövats bättre. Lärarna har det jobbigt eftersom så mycket ska förändras samtidigt. 

Men på det stora hela är skolan på rätt kurs. Det håller de flesta med om i dag, liksom att den hårdnande konkurrensen i världen bara gör utbildning viktigare. Att resultatet dröjer beror på att det tar tid innan elever har gått klart och lärare har anpassat sig.

Skolan är INTE på rätt kurs. Det finns potential och mycket är väldigt bra i skolan, men den är som helhet betraktad inte allt på rätt väg. Tvärt om är den på väg mot kollaps. Oroas över att landets ekonomiska makthavare inte har bättre insikt i vad kunskap är och hur den används på bästa sätt. Där finns en viktig förklaring till problemen i skolan, att makten i samhället har en annan syn på kunskap än akademin. Här krockar det. Där finns problemet, i bristen på samsyn. Här talar jag i egen sak, kanske man skulle kunna invända, men då glömmer man att ingen idag säger sig vara av annan åsikt än att kunskap är bra. Och kunskap är mitt expertområde. Om min åsikt inte räknas på mitt område, då har vi anammat helt andra spelregler. Då är situationen en helt annan. Där är vi inte, i alla fall inte om man utgår från vad som sägs offentligt.

Läser ledaren med stort intresse, för den ger en inblick i hur företrädare för den ekonomiska makten tänker och talar, den visar upp maktens syn på skolans uppgift. Och där finns en av förklaringarna till att skolan inte riktigt lyckas förmedla sådana kunskaper och färdigheter som krävs för att klara högre utbildning. Vi som arbetar i slutet av utbildningskedjan märker av när förkunskaperna sjunker och förmågor som tidigare kunde tas för givna idag måste repeteras. Detta tar tid och fokus från verksamheten och utarmar kunskaperna. Därför är det oroväckande om företrädarna för landets företag inte ser några problem med och i skolan. I följande citat hittar jag en ledtråd till problemen.

Skolan har två huvudmål. Det ena är bra utbildning som i förlängningen ska leda till bättre ekonomi i samhället och mer att dela på. Det andra är att jämna ut skillnader i uppväxtförhållanden för att skapa ökad rättvisa. 

Svårigheten ligger i att nå båda målen. I teorin främjar de visserligen varandra. Ökad rättvisa leder till fler duktiga elever, högre tillväxt och till mer att dela på. 

I praktiken är det svårare, en ständig balansgång mellan att hjälpa svaga elever och stimulera dem som har det väl förspänt. 

Med den tidigare skolpolitiken försökte man att lösa problemet genom att sluta mäta. Utan betyg före åttonde klass och få betygsgrader därefter skulle andra kvaliteter stimuleras och de som hamnade på efterkälken inte tappa sugen. Lärarnas omdöme skulle borga för att kvalitet och rättvisa upprätthölls. 

Problemet är att riktig kvalitet är svår att åstadkomma utan att mäta och följa upp, särskilt i en så mångfacetterad verksamhet som alla landets skolor. I den ena skolan finns lågutbildade pappor som säger till sina söner att utbildning inte gör någon skillnad. I en annan jobbar flickor sig sjuka för att komma in på elitutbildningar. I den tredje skolan finns föräldrar som inte kan läsa barnens svenska skolböcker. 

Därför blev uppgiften att utan mätdata och normer skapa resultat och rättvisa omöjlig att lösa. Ofta sopades problem bara under mattan. Många i skolpersonalen tappade modet.

Skolans uppgift är enligt Nilsson och DI att främja landets ekonomi och att ge alla elever samma chans till utbildning. Den gamla "flumskolan" är tacksam att kasta skit på. Förstår inte den kritiken, att den kommer från höger, från dem som i alla andra sammanhang säger sig tro på samt värna individens rätt. Liberalismens grundtanke är ju att allt ordnar sig till det bästa om bara varje individ får ta eget ansvar. Men här i citatet är det tydligt att ansvaret för kunskapsinhämtningen är skolans. Förstår inte hur man tänker här, men tycker mig se ytterligare ett tecken på logiken som går ut på att individualisera vinster och kollektivisera kostnader och risker. Det fria skolvalet är paradexemplet på den tanken.

Är det skolans uppgift att främja landets ekonomi? Varifrån kommer den tanken? Det argumentet har jag aldrig hört, men det förklarar en hel del. Betraktat i ljuset av en sådan uppfattning, att skolans uppgift är att lojalt och okritiskt främja företagens intressen, blir krisen i den svenska skolan lättare att förstå. För det är en synpunkt som inte delas av landets forskare och det är inte i sådana termer som Björklund talar om skolan, fast hans skolpolitik präglas tydligt av den tanken. Problemet är att det inte finns någon grund för den åsikten, det låter bara bra utifrån kortsiktigt ekonomiska perspektiv. Det är ett uttalande som passar kvartalsekonomin som hand i handske, men det är en tanke som går på tvärs mot kunskapen och all vetenskap.

Ekonomin befinner sig idag i en allvarlig kris. Och orsaken till det är att företagen har allt för mycket makt. Det finns ingen balans i samhället. Ensidiga ekonomiskt kortsiktiga hänsyn är inte hållbara på sikt, det vet alla, men det finns inga incitament att bryta den onda cirkeln. Och när politiker spelar ekomins intressen i händerna och går i den ekonomiska elitens ledband är risken uppenbar att vi får det här som de har det i USA där den mäktigaste eliten skjuter alla andras ekonomi i sank. För dem är skolan en onödig kostnad, för den är kunskap mer ett problem än en tillgång. Är det så man tänker frastår Björklunds skola som ett föredöme. Där och då blir skolans uppgift att sortera befolkningen.

Där och då blir skolans uppgift, inte att lära, utan att sätta betyg. Inför vi bara betyg och mer och bättre mätmetoder kommer skolan att klara uppdraget att främja ekonomin i landet. Om DI får välja och om man köper deras definition. Och det gör många. Den som har makt blir lyssnad på. Den som har makt får rätt, även om det som sägs strider mot vetenskapliga rön och forskning. Det är grundorsaken till problemen i skolan, menar jag. Att vi SÄGER att skolan uppgift är att undervisa och förmedla kunskap samt främja kritiskt tänkande, men samtidigt MENAR något annat.

Därför blir jag glad av att läsa Katarina Harrisson Lindbergs debattartikel på Brännpunkt idag. Äntligen ett konstruktivt förslag som främjar kunskapen och sätter innehållet i fokus. Tanken att det skulle gå att mäta kunskaper och sätta objektiva betyg på en så pass komplex process som vetande och intellektuell förmåga är befängd. Den som tror att det är möjligt är mer än lovligt naiv.

Så är vi där igen, vid glädjebetygen och betygsinflationen. För drygt ett år sedan skev jag och historieprofessorn Dick Harrison på Brännpunkt om problemet, som vi definierade som ett kunskapshat. Bedömningen kvarstår. Vi behöver fortfarande en folkrörelse för bildning och framstående människor som är beredda att ställa sig upp och säga att skolan är viktig och att studier måste få ta tid, möda och arbete i anspråk för att ge resultat. Dit är det långt. Finns det under tiden något att göra åt glädjebetygen?

Ja, det gör det faktiskt. Högskolor, universitet och arbetsgivare kan sluta acceptera betyg som antagnings- eller anställningsgrund. Detta vore en snabb och effektiv lösning. Om den som vill in på en utbildning fick göra ett antagningsprov anpassat efter vilka kunskaper vederbörande behöver för att kunna tillgodogöra sig utbildningen skulle betyg bli onödiga. Nivån på högre utbildning skulle säkras eftersom alla som kom in kunde förväntas ha samma grundförutsättningar, vilket inte är fallet nu. I arbetslivet skulle det bli nödvändigt med praktik och arbetsprov. Det skulle bli omständligare att anställa, men man skulle kunna vara säker på att den som fått jobbet klarar av att utföra det.

Om vi ska tro DI är det långt kvar innan näringslivet inser problemet, för de är uppenbart drivande o processen. De vill ser mer mätning och exaktare betyg. Men högskolan kan faktiskt ta det steget. Det är en genial lösning som i ett slag skulle lösa en massa problem. Bara den som kan visa att man verkligen har vad som krävs för att påbörja en högre utbildning skulle antas. Det finns många fördelar med ett sådant förslag, för i ett slag skulle lärarnas uppgift i skolan förändras, frän att som nu vara helt inriktad på betyg, till att faktiskt fokusera på och arbeta med, KUNSKAP. Tyvärr finns det, om inte ett kunskapshat så i alla fall en bildningsignorans som säter käppar i hjulet för en sådan reform. Och så länge den ekonomiska makten inte balanseras mot en politisk och en intellektuell makt tror jag det blir svårt, oavsett hur klokt det än är. Fast följande tankar borde mana till eftertanke.

Att förmå lärare att sätta rättvisa betyg är svårt. Det finns få incitament. För det första leder ett lågt betyg till att läraren får extraarbete. Om en elev inte verkar klara kursen skall läraren upprätta en åtgärdsplan. Planen skall följas upp och kanske kompletteras med fler planer, möten och mer stöd. Detta tar värdefull tid. För det andra innebär låga betyg upprörda elever och inte sällan en än mer upprörd förälder som kan berätta hur märkligt det är att läraren gör en annan bedömning av elevens kunskaper än eleven och föräldern gör. Risken är stor att detta inte slutar förrän rektorn lovar att ”se över betyget”, det vill säga diskuterar situationen med läraren på ett sådant sätt att hon eller han förstår att en höjning skulle se bra ut. För det tredje utförs varje år en jämförelse på skolorna mellan olika klasser och deras betyg. Den lärare som har satt låga betyg blir avslöjad. Både andra lärare och de egna eleverna undrar varför det ser ut som det gör. Det är inte roligt att stå inför en klass med lägre genomsnittsbetyg än parallellklassen.

Mäta och följa upp, betyg och rankinglistor ser bra ut på pappret, men i praktiken är det inte så det fungerar. Alla lärare känner igen sig i ovanstående skrivning och då är det lätt att räkna ut hur det går och enkelt att förstå att kunskaperna halkar efter. Ju fler betyg vi inför desto mindre kunskaper får vi, det är så kunskapsekvationen ser ut och fungerar. Och det kan ingen makt i världen ändra på, men vi som ser och vet och förstår kan anpassa oss och skapa system för att komma till rätta med problemen. Betyg är dock ingen framkomlig väg att gå, inte om det är kunskap som skolan ska främja. Om det däremot är ekonomifrämjande som är uppgiften då kanske det fungerar, men i så fall måste utbildningsministern vara tydlig och öppen med det.

Att avrunda betyg uppåt är ren självbevarelsedrift. Skolor ser gärna att betyg höjs från ett år till ett annat. Skolor bedöms av elever och allmänhet efter betygsgenomsnittet. Även experter som upplyser om vad elever skall tänka på när de skall välja gymnasium ser betygsnivån som en faktor. Höga snittbetyg är alltså en del av det som utgör en bra skola.
Men är det verkligen så? Säger betyg något om skolans nivå? Nej. Höga betyg säger mer om lärarnas rädsla för elever, föräldrar och rektor än de säger om den allmänna kunskapsnivån hos eleverna.

Så som skolan är organiserad idag och givet den kunskapssyn som finns i Sverige så är betyg inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Så länge ekonomin står i centrum och är den princip som utbildning mäts och organiseras efter kommer kunskapen att hamna i skymundan, oavsett hur fina betyg man kan visa upp. Betyg är aldrig det samma som kunskap och om betyg görs till en valuta kommer den skillnaden att accentueras. Det veta alla med bara ett uns av förmåga till kritiskt tänkande. Där finns problemet, i den bristen på insikt. För det är den som leder till att det införs och försvaras en politik som bygger på att man försöker lösa problemen genom att införa mer av samma saker som försatt oss i den prekära situation vi sitter i just nu. Jag håller därför med Harrisson Lindberg när hon säger följande.

Jag är i grunden positiv till betyg. Fungerande betyg kan både sporra och mäta kunskap, men i ett skolsystem som är så lätt att korrumpera är det annorlunda. När en elev innebär pengar gäller det att hålla eleven kvar på skolan och då är inte steget långt till att ge eleven vad den vill ha. Den som är klok vill ha kunskap, men den bistra sanningen är att de flesta bara vill ha ett bra betyg.

Skolans uppgift är inte att främja landets ekonomi, det är företagens uppgift. Och det är alarmerande att man skyller på skolan när man inte klarar av uppgiften. Skolans uppgift är inte att lyda den ekonomiska makten utan att vårda själva det fundament som samhället vilar på, kunskapen. Om näringslivet inte förmår uppskatta kunskaperna som produceras av forskare vems är då felet, i ett kunskapssamhälle? Ska forskarna ändra åsikt, eller näringslivet? Är det kunskap som är skolans uppgift, och det finns inga tecken på att någon egentligen anmäler avvikande åsikt i den frågan, då borde forskare och lärare på Universitet och Högskolor ha tolkningsföreträde. Och så länge det inte är så, så länge som makten ligger hos ekonomin kommer kunskaperna att utarmas och den Atlantångare som Björklund rattar inte att vända. Av det enkla skälet att dess kapten varken vet hur man styr fartyget eller kan navigera efter rätt karta.