Vägar ut ur politikens återvändsgränd

På nyheterna igår, i samband med analysen av partiledardebatten i söndags, sades att man nu är inne i valrörelsens sista år. När började då val-rörelsen och vad är politikens egentliga syfte? Att leda landet, eller att vinna nästa val? Känner ett tungsinne rulla in, en obeskrivlig trötthet. Att se, förstå och samtidigt inse hur svårt det är att övertyga andra om det ohållbara i den situation vi befinner oss i, leder till trötthet. Jag driver ingen politik, har ingen egen agenda. Men opponerar man sig och reser invändningar möts man ofta av en sådan inställning, och med motargument som inte handlar om sakfrågan, som här handlar om styrelsesättet av vårt land.

Om regeringen är röd eller blå är av marginellt intresse. Mycket viktigare är hur man ser på politikerrollen och på politiska uppdrag. Det spelar en enorm roll om politiker ser som sitt uppdrag att LEDA landet, eller om de ser som sitt uppdrag att VINNA valet. Och i söndags var det uppenbart att debatten (liksom i och för sig alla debatter) handlade om att vinna ett val, till varje pris. Därför talar alla politiker idag mer om den andra sidans politik, om sin tolkning av den andra sidan, än om vad det egna partiet vill. Och dribblandet med siffror handlar konsekvent om att jämföra äpplen med päron, för att framställa sin egen politik, den som faktisk förts, i en så gynnsam dager som möjligt.

Debatten gör detta med debattanterna. Det handlar sällan om illvilja eller brist på kompetens. Debatten är ett forum skapat för tal och spridning av åsikter. En arena konstruerad för strid och förgörande av motståndaren. Debatten har inte utrymme för lyssnande och förståelse, för det som sägs eller det motståndaren vill. Debatten är såldes fördummande. Ser här ett slags omvänt förhållande till Magnus Ugglas dörrvakt, i låten IQ, där "hjärnan tar slut tar knytnävarna vid". Inom politiken, framförallt under debatten, men även annars, tvingas man lämna hjärnan hemma och beväpna sig med spända knytnävar.

Klar detta påverkar styrelsen av landet, effekterna av politiken. Ont, gott och svart, vitt. Bra, dåligt. Allt ser enkelt ut och fokus riktas mot, jag, jag, jag. Inte bara i debatter och politik, utan i samhället som helhet. Ingen bryr sig om varandra, det gemensamma. Bara om det som komma skall. Alla befinner sig i eller intresserar sig för en ständigt pågående valrörelse, som nu alltså är inne på sitt sista år.

Framtiden är här, redan idag. Och när framtiden redan är här behöver politiker och andra makthavare inte bry sig om nuet, för det är bara en fas på vägen mot det som alltså i praktiken redan är här. Därför kan och framstår det rent av som klokt att utgå från den politiska karta som just jag och mitt parti har ritat för att orientera oss i tillvaron med hjälp av. Därför handlar debatten inte om här och nu, utan om framtiden. Det tänkandet är en konsekvens av sammanhanget vi alla, tillsammans befinner oss i. Det är ingens fel att det blivit så eller att politikerna agerar som de gör, alternativt är det allas fel. Men den som ser hur det är och kan identifiera problemen och riskerna har ett ansvar att påpeka detta. Därför gör jag det, även om det gör mig trött. Därför upprepar jag insikterna som kommer till mig när jag studerar samhället. Även om jag riskerar att bli missförstådd eller tvingas utstå kritik. För att jag ska kunna se min i spegeln och kunna säga att jag i alla fall inte satt tyst.

Det finns likheter med hur frågan om invandring har hanterats. Och för att visa att jag kan lyssna och för att påpeka att visa frågor är oändligt mycket viktigare än vilken partifärg personen har eller åsikter som vanligtvis uttrycks, vill jag lyfta fram det Tove Lifvendahl (som jag inte brukar hålla med) skriver. Detta att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar är en egenskap som det finns allt mindre utrymme för i dagens samhälle. Just för att debatten är det allenarådande sättet att utbyta tankar, även om det är just vad man INTE gör när man debatterar. Men det som sägs i Lifvendahls krönika, som publicerades i helgen, är viktigt.

Harvardprofessorn Niall Ferguson intervjuas i det senaste numret av magasinet Neo (5/2013) om sin syn på den misslyckade integrationen av invandrare i Europa och varnar för ökade klyftor och större problem. Det är varken en ny eller kontroversiell ståndpunkt i Sverige. Svenskarna är generellt sett positiva till invandring, men mycket medvetna om att integrationen, särskilt på arbetsmarknaden, fungerar dåligt. Själv röstade Ferguson med fötterna och flyttade till USA i stället, frustrerad över hur ”oförmögen den europeiska eliten är att hantera detta” liksom ”de ursinniga försöken att stigmatisera dem som försöker ta upp problemet”.

Ferguson pekar på något väsentligt; de skandinaviska välfärdssystemen har byggt på en socialt homo-gen arbetskraft, och för att systemen ska fungera som tänkt måste avvikande element hållas ute. När heterogeniteten tilltar, rämnar designen. En debatt som Mauricio Rojas försökte väcka i början av 2000-talet men med föga gehör. För här finns en öm punkt som också har en direkt koppling till döden utanför Lampedusa.

Läpparnas bekännelse, det är vad det handlar om. Att säga eller faktiskt också ärligt mena, det är svårt att avgöra, men att i handling inte försmå sig att göra vad som krävs. Det är problemet. Därför kan och är det också vanligt att politiker säger: "Vi delar den bilden, om detta är vi alla överens." Men när man sitter fast i sin bild blid och när det är viktigare vem som talar än vad som sägs, då händer inget. Eller rättare sagt, då händer bara det som dem som har makt vill ska hända. Och det är inte politikerna, det är företagen och andra med inflytande (läs detta om tobaksindustrin, till exempel). Och den som påpekar problem tystas i det allmänna bruset som uppstår när debattens vindar blåser och där alla är mer intresserade av att göra sin röst hörd än att lyssna på den som faktisk har något att säga, som Mauricio Rojas, till exempel.

System som är statiska och bygger på att alla startar från samma utgångsläge och har ungefär samma ambitioner och förutsättningar, är dömda att förtvina i den allt mer dynamiska tillvaro som både tekniska landvinningar och migrationen bidrar till. Om vi enbart kan acceptera att alla när de sätter foten på svensk mark ska kunna befinna sig på exakt samma materiella nivå, blir resultatet att vi kommer att vilja ta emot många färre av dem som befinner sig för långt ifrån den nivån. Då blir det, som Sverigedemokraterna vill få det till, en ren kostnadsfråga, och i förlängningen ett samhälle som inte bara har svårt för invandrare, utan även för andra förmodat kostnadsdrivande element i befolkningen så som funktionshindrade och ”lågpresterande”. Det har vi sett förr.

Debatten handlar dock om att sortera, om att avgöra vem som blir en vinnare och vem som blir en förlorare. Och ingen vill lyssna på en förlorare. Allt hänger ihop, inte bara handlingar, utan även tankar. Och det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Ju snabbare hjulen snurrar desto mindre tid för eftertanke finns. Ingen erkänner att de ser på andra som lågpresterande, men systemet tvingar på befolkningen den åsikten. Det är en förklaring till att SD växer, trots att få öppet säger sig sympatisera med politiken. Detta är ett problem, för alla. Och det är ett problem som måste lösas med nytänkande och andra metoder än dem som begagnas idag, av slentrian, för att det varken finns tid eller ork att tänka på den typen av fundamentala problem. Detta förstår Lifvendahl, och det vill jag uppmärksamma.

Men om Europa ska kunna bli något annat än en mental och faktisk fästning, behöver dess politiska elit ompröva sina systems duglighet i en global tillvaro. På denna punkt ger jag Ferguson rätt. Oförmågan är förlamande. ”Vi vill inte ha något B-lag i vårt land!” säger den homogena eliten och fördömer människosmugglarna. Men vad de inte berättar är att den förment omsorgsfulla inställningen också innebär att Medelhavet kommer fortsätta att skörda liv.

När alla frågor och allt mer av samhället och även forskningen delas upp i smala fack, där problem löses var för sig, blir det så här. Det sättet att organisera samhället gör det möjligt att vara för, allt som är bra, även om det som helhet betraktat är omöjligt att tänka och agera på det sättet. För min del går det bra att debattera, för jag brukar vinna, kan man tänka som enskild politiker. Men om man ska organisera ett land på det sättet kommer motorn att skära, för det är lika illa som att jämföra äpplen och päron. Det är ett omöjligt uppdrag, helt enkelt. Det ser mörkt ut, men ...

Trots allt finns hopp. Människan har en unik funktion i hjärnan som medger en flexibel förmåga att vidga uppfattningen om vi:et. Vår fysionomi både tvingade och möjliggjorde denna förmåga; på två ben oförmögna att springa ifrån afrikanska rovdjur hade ingen av oss överlevt om vi inte hade samarbetat. De två händerna som frigjordes när vi ställde oss upp, gav dessutom förutsättningar att inte bara äta den mat vi hittade, utan också bära med och dela. Samarbetet och omtanken om nästan har inte varit gulliga accessoarer i människosläktets persona, utan haft en direkt evolutionär betydelse.

Människan är biologiskt konstruerad för att samverka, det är kulturen som gör att vi debatterar, även om det inte leder till något gott. Människan är social, vilket samhället är ett bevis på. Men kulturen lever sitt eget liv och därför finns inte svaret på hur vi ska eller kan göra på ett ställe, antingen i biologin eller i kulturen. Svaret finns i mellanrummen, mellan biologi och kultur, mellan människor. I samtal, ömsesidigt utbyte och lyssnande, förstående samverkan.

Informationssamhället bidrar nu i hög grad till att vi varje dag får möjlighet att definiera olika vi eftersom vi inte bara får mer information om vad som händer i andra delar av världen, utan också möjlighet att uttrycka gemenskap på fler sätt. Röda tröjor för Burmas munkar, norska flaggor på Facebook, crowd funding för barnoperationer eller uttryckt Twittersorg över döda flyktingar är uttryck som tillkommer hela tiden.

Vi:et med människorna i vattnet utanför Lampedusa är kanske ännu inte lika starkt som vi:et med dem i Norge. Men vad Rojas underströk och Ferguson missar i intervjun är att vi:et är under förändring, och den processen är irreversibel.

Ty numera finns allt fler i Sverige som har släktingar och vänner även i länder som Eritrea, Somalia, Ghana och Syrien. Det svenska vi:et är inte längre enbart förbehållet ”etniska svenskar” att definiera. Sveriges befolkning består även av dem som tillkommit. På samma sätt som vi skulle tycka det oförsvarbart att upprätthålla system som skulle utsätta våra norska, danska och finska grannar och släktingar för livsfara, kommer vi framöver att känna detsamma även för människor som bär andra ursprung.

När det är som mörkast vänder det, och hoppet finns alltid. Det kan se ut och vara annorlunda. Och förändring kan gå snabbt. Om och när tillräckligt många svänger i takt och är överens om vad som är problemet. Då kan man börja samtala om vägar fram. Så länge man debatterar sitter man dock kvar i låsningen och då spelar det ingen roll vad man säger eller tänker, för det fastnar i maskineriet och gör ingen skillnad. Även om jag inte är lika optimistisk som Lifvendahl håller jag med i sak.

Än så länge domineras debatten av den privilegierade eliten. Det kommer att förändras, och därmed också synen på hur man visar egentlig omsorg om de desperata i Medelhavet. Det är en liten tröst i skenet av Malmströms sorgligt adekvata beskrivning av EU:s flyktingpolitik.

Debatten är maktens redskap. Där finns en central del av och förklaring till problemen. Om det vill jag samtala, inte för att jag har någon lösning, utan för att jag ser problemen och förstår att den väg vi slagit in på inte fungerar.