Dagens Under Strecket handlar om ett ämne som jag ser som ett slags förlängning på den förra bloggposten, så jag tar min utgångspunkt i en fråga på den, från Ann-Helen, som fortsätter resonemanget. Ser detta som ett försvar för demokratin, som haltar rejält idag. Eller, det demokratiska maskineriet kackar och fungerar inte som det borde. Först frågan från Ann-Helen, som skriver.
Uppdelningen samtal-debatt är inte så lätt heller. Det är inte alltid lätt att problematisera saker, utan att den andra tar det som en kritik/attack och ställer sig i försvarsposition. Omvänt så tycker jag samtal blir tråkiga som är alltför uddlösa, där man bara ska bekräfta att man är överens - det blir small-talk, eller så politisk allians. SÅ: istället kan man tänka på Bachtins begrepp "dialogisk diskurs" och "monologisk diskurs". I en dialogisk diskurs, tillåts många röster - den tillåter reflekterande, kritiserande och förändrande åsikter. En monologisk diskurs tillåter bara en röst; den tillåter bara förstärkande av åsikter.Känner inte riktigt igen min definition och användning av Samtal här, men det är en vanlig invändning jag får. Problemet, som jag absolut håller med om finns, men som jag till skillnad från många andra tror går att lösa, handlar om att det är lätt att ta det som sägs personligt. Och det finns alltid en överhängande risk att det som sägs uppfattas på det sättet, men tänker man så överger man ett verktyg för att det används fel, inte för att det är fel på verktyget. Man kastar ut barnet med badvattnet. Visst händer det ofta att samtalet urartar till personangrepp och att det slutas lyssna. Men då är det inte längre ett samtal, enligt den definition jag arbetar med. Och jag vidhåller att samtalet är ett bra verktyg, om det bara används på rätt sätt.
En annan missuppfattning om samtalet som METOD är att blanda samman det med småmysigt chitt chattande, vilket inte är vad jag har i åtanke. Samtal i den definition som jag arbetar med och försöker lansera i en kommande bok som jag jobbar med, handlar om att skapa en arena där argument kan mötas och stötas och blötas, utan att personligheten eller titeln på den som talar tränger sig mellan tanken och orden. Möjligen menar jag samma sak som Bachtin, men det löser i så fall inte grundproblemet, att det är svårt att i ett socialt sammanhang, oavsett vad man väljer att kalla det, är svårt att härbärgera "reflekterande, kritiserande och förändrande åsikter." Problemet ligger i aspekter som hur vi ser på varandra och vad som är syftet, samt svårigheterna med att hålla sig till ämnet/frågan även när känslorna svämmar över.
Om detta och konsekvenserna av det handlar som sagt dagens Under Strecket, där Hans Ingvar Roth skriver om begreppet och användningen av kompromisser i dagens politik, framförallt i USA. Jag finner dock tydliga paralleller även till hur det ser ut och fungerar inom akademin idag. Han beskriver problemet på följande sätt.
Nyckelbegreppet i den animerade debatten kring budgetstriden har således varit kompromissvilja. Parterna har varit oense om själva värdet av att kompromissa och vilka uttrycksformer kompromissande ska få i olika sammanhang. En extremposition i debatten har varit den republikanske talmannen John Boehners yttranden i tv-debatter, där han förkastat själva ordet kompromiss, eftersom det skulle visa att man är benägen att förråda sina ideal.Är kompromissen eller viljan att samtala ett tecken på svaghet, om det är så man ser på saken då finns bara en väg: Debattera mera. Men det har ju i praktiken visat sig vara en dålig metod för att avgöra en fråga eller utröna om det som sägs är sant eller inte. Accepterar man den utgångspunkten då ligger fältet fritt för ett slags djungelns lag, då har den starke alltid rätt. Och det tror jag de allra flesta är överens om är en dålig väg för samhället att ta. Kompromissen är dock inte lösningen, det är oändligt mycket lättare att ropa på kompromisser, än att faktiskt omsätta den tanken i handling.
För andra politiker – inklusive president Obama – representerar kompromissen i stället något helt nödvändigt inom politiken, särskilt i samband med brännande lagstiftningsfrågor. Det har även gjorts attitydundersökningar under senare år där det framkommit att en majoritet av amerikanerna i princip ställer sig positiva till att kompromissa i politiken. När kritik framförts har det vanligtvis gällt specifika kompromissförslag som medborgarna ogillat, eller de sätt varpå en kompromiss vuxit fram – exempelvis om den formats genom manipulering eller hot.
Om kompromissandet betraktas som demokratins livselixir, varför är det då så svårt att uppnå kompromisser i samband med viktiga politiska beslut som det senaste budgettaket? Denna typ av frågeställning analyseras på ett tankeväckande sätt i en ny bok, The spirit of compromise . Why governing demands it and campaigning undermines it (Princeton University Press, 279 sid), skriven av de amerikanska politiska filosoferna Amy Gutmann och Dennis Thompson. Amy Gutmann är rektor för University of Pennsylvania och har tidigare varit rådgivare till president Clinton i utbildningsfrågor medan Dennis Thompson är professor vid Harvard sedan flera år tillbaka.Detta är den eviga frågan, om det nu anses vara viktigt av många och om det egentligen inte finns några rationella skäl till att ha invändningar, varför är det då så svårt? Jag tror en viktig delförklaring till att det är så finns i det faktum att människan inte är rationell. Människor är sociala och har en högt utvecklad förmåga att förstå vad som förväntas av en, vad man ska tycka och säga. Men i handling är man inte lika konsekvens och man följer inte alltid sin egen övertygelse, man reagerar i väldigt hög grad med ryggmärgen och sedan uppfinner man en rationell förklaring som framställer det hela som en sammanhållen åsikt, konsekvent i ord och handling. Debatten är lätt att falla in i, som Ann-Helen skriver om det som ofta sker när man samtalar, att situationen gör att man går i försvarsställning.
En viktig upprinnelse till ”The spirit of compromise” är de båda författarnas undran över varför något så centralt inom den nationella politiken ägnats så litet intresse bland politiska teoretiker i USA. Gutmann och Thompson citerar några yttranden från den spansk-amerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) som en tänkbar förklaring till ointresset eller den njugga inställningen. Kompromissen är förhatlig och motbjudande för dem som med passion och övertygelse kastar sig in i politiken, enligt Santayana. Den signalerar nämligen en kapitulation i form av att man ger upp något värdefullt. För intellektuellt sinnade personer representerar också kompromissen en tankemässig oreda eftersom flera motstridiga principer ska kunna finna sin plats i kompromissförslaget.Tänker här på det som en av sin tids mest intelligenta personer, John Maynard Keynes, skall ha sagt till en som kritiserade honom för att ha bytt åsikt i en fråga. Han ska då ha svarat att han övertygats om att han haft fel och därför ändrat åsikt. Han vände på det och ställe frågan tillbaka: Hur gör du själv när det händer? Och det kan man undra, är det viktigare att hålla på principen, eller att faktiskt göra det bästa av situationen, utifrån den mest adekvata kunskap som finns tillgänglig.
Gutmann och Thompson försöker på olika sätt problematisera denna kritik, inte minst genom att ifrågasätta vanliga missförstånd kring innebörden och värdet av att kompromissa. Vid närmare eftertanke visar det sig nämligen att kompromissandet är nödvändigt i en pluralistisk demokrati som USA. Politik handlar ofta om att fatta gemensamma beslut i frågor som gäller alla medborgare. Många av dessa beslut gäller även betydelsefulla lagstiftningsfrågor, beslut som inte kan skjutas upp till morgondagen. Det är också svårt för ett parti att få en total politisk dominans och kontrollera presidentposten, representanthuset och senaten. Om detta mot förmodan skulle ske är det ändå viktigt att lära sig kompromissandets konst eftersom partier ofta präglas av motstridiga intressen internt.Kloka ord, som förtjänar att upprepas. Ömsesidig respekt mellan politikerna och framförallt omsorg om landet man är satt att förvalta, är centralt för demokratins överlevnad och den långsiktiga hållbarheten. En makt som bara är intresserad av att behålla makten är kusligt lik en diktatur och om det systemet institutionaliserats får vi ett slags demokratisk diktatur där politikhandlar om att att behålla makten mer än om att förvalta landet och det som medborgarna äger tillsammans.
De politiker som säger sig vara emot kompromisser kan vidare tro att de står upp för sina principer på ett rakryggat sätt. I själva verket blir resultatet att de förespråkar ett status quo – eller annorlunda uttryckt att man låter andra än politikerna få bestämma den politiska färdriktningen, såsom marknadens aktörer. Ett ärligt kompromissande visar också att den ömsesidiga respekten bland politiska motståndare tas på ett stort allvar, vilket är viktigt för att främja ett förtroendefyllt samhällsklimat.
Att kompromissa handlar inte bara om att få mindre av något man gillar – exempelvis en halv apelsin i stället för en hel. Det handlar heller inte om att man kommer överens om att få den del av apelsinen som man gillar mest – juicen eller fruktköttet. Det handlar i stället om att låta sina politiska motståndare få förverkliga något som man ogillar. Detta under förutsättning att kompromissandet leder till en förbättring för båda parter i jämförelse med att man inte gör något alls.Förbättringar för så många parter som möjligt. Det är vad politik borde handla om, vad jag tror att de flesta tror att politik handlar om, eller i alla fall önskar sig. Att det inte är så är alltså oerhört viktigt att påminna sig och och reflektera över. Politik är kultur på samma sätt som vetenskap är det, och om politiken försöker hindra vetenskaper som inte anses produktiva eller för en politik som hindrar studenter från att läsa vissa ämnen som inte faller ansvariga makthavare på läppen, då är vi verkligen ute på ett sluttande plan. Någonstans där ute finns en punkt varifrån det inte går att återvända eller reparera skadorna. Först i efterhand vet vi om vi passerat den, eller om det fortfarande finns tid. Vilket låter kusligt likt politikernas hanterande av klimatfrågan som passar synnerligen illa in i den mall för hur man löser problem idag. Åter till Roths artikel.
Varför har då motståndet till liknande kompromisser stegrats under de senaste decennierna i USA? Att lyfta fram Tea Party-rörelsen och dess retorik som förklaring är bara delvis rimligt. Liknande militanta rörelser har nämligen funnits vid andra tidpunkter i USA:s historia. Svaret måste, enligt Gutmann och Thompson, sökas på ett djupare och bredare plan. En viktig pusselbit är att politiker i dag är involverade i valkampanjer i stort sett hela tiden även när de sitter i regeringsställning. Med viss förenkling kan man säga att varje dag blivit en valdag. Under valkampanjer lär sig politiker värdet av att visa upp en oförsonlig attityd gentemot motståndarna. I flera fall är detta också viktigt särskilt när det gäller att profilera sig inför sina väljare. När däremot politikerna ska styra landet är det viktigt att ge uttryck för en mer öppen, försonande och kompromissvillig attityd.Kanske har man slutat bry sig om varandra? Kanske träffar man allt mer på andra människor, för man hinner inte? Kanske har vi drivit effektiviseringarna så pass långt att vi inte längre har ett samhälle, bara individer som lever parallellt? Kanske, men ingen vet. Fast just därför är det än viktigare att skapa möjlighet att samtala. Att konstruera rum för lite mer förutsättningslöst lyssnande och lärande. Tid att bara vara tillsammans, bortom all press och stress.
Vad vi dock ser i dag är att ”valkampanjen” trängt in även i de verkställande och lagstiftande församlingarna och bidragit till starka polariseringar. Partierna är i sina ”permanenta valkampanjer” dessutom beroende av rika donatorer som gärna vill se att deras hjärtefrågor uppmärksammas på ett kraftfullt sätt. Att förorda kompromisser i sådana lägen är då knappast lämpligt, eftersom en donator ofta förväntar sig att ”deras” politiker inte böjer sig för motståndarnas intressen. Media dras även till polariseringar och konflikter, vilket föranleder många politiker att nedtona sin kompromissvilja i debatter och utspel.
Ett intressant fenomen i sammanhanget är det så kallade pendlarsyndromet i Washington. Flera ledande politiker åker tillbaka till sina hemstater redan på torsdagskvällen och återvänder sedan till huvudstaden under måndagskvällen. De undviker därigenom att frottera sig med varandra mer informellt under veckosluten. Detta har, enligt Gutmann och Thompson, minskat vitala sociala kontaktytor som skulle kunna vara till hjälp i låsta politiska lägen.Politiker som frotterar sig med varandra är kanske inte lösning att förorda, för det vore att gå tillbaka till hur det var. Och det var inte bättre förr, bara annorlunda. Vi lever här och vi lever nu. Problemen är våra och vi måste lösa dem. Det nyttar inget till att gräva ner sig i skuldfrågan, vilket är vad debatten lätt styr i utbytet mod. Den andres fel. En mer konstruktiv ansats är vad jag efterlyser. Samtalet är ingen lösning, men chanserna att hitta lösningar är väldigt mycket större om man samtalar, än om man debatterar. Håller därför med Roth, som här får sista ordet.
Sensmoralen är att det lyckosamma kompromissandet är en mycket svår konst men att en demokrati utan kompromissen som ledstjärna är en fullständig omöjlighet. Låt oss hoppas att politikerna i Washington kommer att ta till sig denna viktiga sanning under de närmsta dagarna.
Det var inte tänkt som en kritik mot din användning och definition av samtal. Men ifall man ställer upp en slags motsatsförhållande mellan "samtal" - "debatt", tror jag det är bra att reflektera över vad som därmed sker med förståelsen av vad de båda är - vilka bilder man då framkallar, t ex bilden av "chit-chat", som du säger. En sådan uppställning kan leda till ev. för mycket fokus på formen, för lite på innehållet. Så för att fokusera på innehållet, syftet och talandets "bana", i olika situationer, tänkte jag att Bachtins dialogiska och monologiska diskurser var användbara. Det monologiska syftar till att förstärka något. Det finns mycket talande som är av det slaget, och det är inte per definition dåligt. Det kan, tänker jag, handla om hur gemenskaper upprätthålls; hur vi erkänner varandra. Vardagligt utväxlande av hövlighetsfraser. Politiska tal, som definierar vem vi är och vad vi vill, som enar och samlar. Högtidstal och "traditions"-tal. Men monologisk diskurs kan också vara att individer vill stärka sig själva i relation till någon annan eller på bekostnad av någon annan (och kanske det är där, du brukar tala om debatt). Det dialogiska då.. Bachtin har förklarat det dialogiska med att vi inte kan se baksidan av oss själva - vi behöver varandra för det. Vilket jag tycker var bra sagt. Men att se och tala om "baksidan" kan också vara mycket känsligt. Så du har rätt i att det handlar om att skapa sådana arenor, där man kan problematisera, kanske destabilisera något, utan att det upplevs som farligt, utan att det tar "äran" av någon. Jag tänker t ex på det som kan ske efter ett möte, eller efter en intervju: att människor pustar ut. Säger sådant som de för en stund sedan inte kunde, p.g.a. de sociala krav som ställs på en i olika situationer, förpliktelser och roller. Man kanske ska tänka på och försöka förstå värdet av både det monologiska och dialogiska - kanske kan ses som var sin tonart, och det gäller att inte ta fel..
SvaraRaderaSåg det inte som kritik och ville lyfta det för att det är vanligt att man tänker på samtalet som något trevligt, och debatten som något viktigt. Alltså samma uppdelning som mellan man och kvinna och mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Tycker absolut att Bachtin har många poänger, men jag gillar också Samtalet som begrepp, för det är ett ord som alla känner igen. Och definitionen av samtal som jag jobbar med ligger nära den dialogiska diskursen. Men att tala om det utanför den kulturvetenskapliga kretsen ser jag som liktydigt med akademiskt självmord. Väljer därför att tala om samtal på ett liknande sätt och att ställa det mot debatten, för det är två tankefigurer som alla känner igen. Det händer något när man ställer dem mot varandra, har jag märkt när jag varit ute och talat om detta.
SvaraRaderaJo, kan förstå det.. menade inte så bokstavligt att du ska byta ut samtal och börja tala om dialogisk diskurs istället, bara att jag tycker monologisk/dialogisk är bra begrepp att tänka med, när man försöker begripa sig på olika slags talsituationer.
SvaraRaderaOch det håller jag med om, absolut! Fast jag tycker ju att det är så jag använder samtal och debatt, och då blir frågan på vilket sätt Bachtin hjälper mig att utveckla mitt sätt att tänka? Det ser jag inte riktigt. Bachtin är en av mina gamla inspirationskällor, en av dem som hjälpte mig fram till Deleuze.
SvaraRaderaDet jag söker är en modell för samverkan och kunskapsutbyte som fokuserar det som sägs mer än den som talar.
Samverkan och kunskapsutbyte med fokus på det som sägs och inte den som talar.. Låt mig tänka, och nu blir det svårt för mig att fatta mig kort. För mig har den här frågan blivit aktuell ur en lite annan vinkel kanske, vet inte. En aspekt är en trötthet på debatter. Då menar jag sådant talande som verkar gå i rundgång, upprepande av samma (gamla) ståndpunkter om och om igen, vilket leder till ett slags "renodlande" av åsikterna och att avståndet mellan människor växer, eller i alla fall bibehålls. De möts aldrig riktigt. Alla håller sina monologer och har sina projekt, som värnas. Renodlandet verkar leda till att det inte går att ställa frågor, inte problematisera något - det blir "endera är du med oss eller mot oss"-stämning. Det blir mycket snävt, vad som kan/får yttras (utan att någon blir stött). Men: jag har också kommit på mig själv med att upprepa samma saker ingen och igen, "för döva öron", kan man tänka för sig själv - det kan vara mycket uttröttande. Det har gjort att jag har tänkt på hur det kan komma sig att sådana här situationer uppstår. Här finns det mycket att fundera på. För det första tror jag att tillit är viktigt, för att undvika denna slags situationer - tillit till att andra också kan tänka ut bra saker, fast det är något annat än vad man själv tänker. Att världen verkligen inte stannar utan en själv. Det här låter ju väldigt högmodigt, och det är det, men det uppträder tillsammans med en slags ansvarskänsla - tanken att det handlar om ens ansvar. Men: man måste tänka på vad som rimligen kan vara ens ansvar, vad som är ens projekt och vart/hur långt det sträcker sig, och på vilket sätt - annars kommer man nog att bli både trött och bitter, känna att man drar ett tungt lass (och det är rätt! den intuitionen skall man lyssna på). Det är här, man mycket lämpligt kan tänka på att kompromisser är nödvändiga. Just på denna punkt, skall man också akta sig för allt för enkla "makt-analyser", där det bara finns två poler: maktutövare/förövare och offer. Ett sådant tänkande polariserar och skapar det som det vill kritisera, samt misstro. Dags att komma till Bachtin: ja, det är på sätt och vis lätt att kritisera debatter. Rundgången.. Men samtidigt, ifall man tänker i termer av det monologiska, kanske man också kan se värdet i att "stärka" (som i exemplen jag tänkte på tidigare). Det politiska är ju ute efter att samla människor, vilket är ett evigt pågående projekt, det kan aldrig stanna av. Det går ut på att upprepa och upprepa igen och ofta genom karismatiska personer. Det kan ju se ut som att "lyssna mer på vem som talar än vad som sägs" - men är inte politikerna snarare språkrör, det är genom dem som det strömmar politik? Beror på hur man ser det, men vad skulle en politiker själv säga, ifall man frågade? Tror att man inte skall förkasta "debatter" (vad man nu menar med det) kategoriskt, och ett sätt att tänka lite vidare på vad man nu kan mena med "debatt" och hur, med vilka (olika) syften och mål, debatter kan förekomma, är t ex att tänka på sådant som monologisk/dialogisk.
SvaraRaderaÄr inte detta att ta omvägen om Bachtin för att rädda debatten? Hänger inte riktigt med här är jag rädd. Verkar som vi vill åt samma håll, men att jag till skillnad från du är kritisk till debatten.
SvaraRaderaDebatter leder som jag ser på saken inte till något gott. Inte som det debatteras idag i alla fall. Politiker ser kompromisser som tecken på svaghet. Ägnar sig åt att förgöra och ta äran av varandra och befinner sig i ständig valrörelse.
Konstruktiva samtal, dialogiska samtal som ger röst åt och som sorterar synpunker och sållar ut konstruktiva lösningar. Det är vad jag kämpar för.
Nej, jag ser det inte så. Jag säger inte att varken att debatter är "bra" eller "dåligt" - det är just det som jag vill utmana. Kan man då "eliminera" debatter, menar du, och hur skulle det i så fall gå till? Jag tänker att man borde mer se till de olika sammanhang, där debatter verkar förekomma, och förutsättningslöst ta reda på vad som händer där. Kanske "debatt" inte är det samma i politik som i ett annat sammanhang - t ex i terapeutiska sammanhang, hos en psykolog. Eller i undervisning. Eller i ett parförhållande. Förstå olika typer av talande utifrån det fält, där det finns.
SvaraRadera..inte hitta EN "idealmodell", som skulle tillämpas överallt, menar jag.
SvaraRaderaFast jag ser ju debatter överallt, och inget av det jag ser är konstruktivt och leder till något gott. Det uppfattas som ett tecken på svaghet, som den enda vägen. Att samtala ser jag inte som den enda vägen, utan som en metod att samverka över gränser, att mötas för att utbyta tankar. Samtal ser jag inte som en idealmodell, det måste givetvis handla om vad man vill uppnå. Och poängen med samtal är att de utgår från dem som deltar, resultatet växer underifrån. Och eftersom debatten idag är allenarådande och allt tydligare samt oftare efterfrågas och förs fram som lösningen på alla problem. Den är ju effektiv och lösningsinriktad, avgör vem som är bäst och vem som vann. Inget tjafs och flum. Marknadsanpassat. Debatten tar fram det sämsta hos människan och tar död på all kreativitet. Jag kan verkligen inte se något gott med den. Och innan samtalet testats, som är den modell jag jobbar med, ser jag ingen anledning att byta spår bara för bytandets skull.
SvaraRaderaSer det lite som kulturvetenskapens dilemma detta att man fastnar i begreppen och hela tiden söker efter ett bättre verktyg, att man lätt glömmer vad verktygen ska användas till i samhället och att man fastnar där. Ser även det som ett utslag av debattens påverkan på tanken.
Men hur definierar du debatter - du ser dem överallt, och de är alltid destruktiva? Men för vem, när, hur och tar du i beaktande "vad man vill uppnå" eller faktiskt uppnår (utöver vad du ser?). Skenet kan ju faktiskt bedra, allt är inte som det ser ut vid första anblicken. Det kan ju verka som att jag "fastnar i definitioner", men jag tycker det är väldigt viktigt att faktiskt grundligt, och bortom sin egen synpunkt, vilja förstå, och det kan inte vara "debattens påverkan på tanken" (men jag är rätt nyfiken på hur du kom fram till det? och jag börjar undra: är det här vad du skulle kalla en debatt?)
SvaraRadera..alltså, jag kan bra förstå din kritik och vikten och värdet av att samtala. Men jag tycker t ex att man kan fundera på om sådant som kreativitet faktiskt är det viktigaste värdet hela tiden. Det kan finnas annat också.
SvaraRaderaDetta är ingen debatt, för vi utbyter tankar och lyssnar. Försöker förklara och i alla fall jag är tacksam för att granskas och lovar att ändra åsikt om jag tycker mig överbevisad. Det är min livsinställning, för jag vill lära.
SvaraRaderaDebatten är motsatsen till allt det. Och debatten är enligt min uppfattning och erfarenhet alltid destruktiv, för ingen får med sig något därifrån som de inte hade med sig innan. Och jag ser den överallt, och den stjäl utrymme från samtalet, för debatten tvingar alla till försvar. Om jag hårdrar det, vilket man måste göra ibland.
Varifrån åsikten kommer att kreativitet alltid är bra vet jag inte. För det är inte så jag ser på det. Jag är konsekvent i min uppskattning av samtalet, det är ett verktyg, ett mycket bättre verktyg än debatten för att samtalet tvingar alla till eftertanke. Debatten tvingar alla till försvar och tar död på kreativitet och hindrar förändring.
Ja, fast jag vill inte "granska" eller "få dig att ändra åsikt" - är det inte just sådant, som hör debatten till? Jag vill dela med mig av en sak jag lärt mig, som jag har haft nytta av, och det är: ifall man många gånger möts av samma frågor, bilder eller invändningar, när man presenterar en idé, så behöver man inte se det som att man skall upp till bevis, eller att man skall visa att det inte är så. Man kan vända på saken, och se det som en del av ens undersökning (om det nu är sådant man sysslar med), som något som kan säga en något viktigt om vad det nu är man forskar i - omfamna vad som först kanske ser ut som invändningar. Det är andras analyser av saken, och det är värt att ta dem i beaktande. I ditt fall, skulle det vara att många människor har bilden, att "samtal", handlar om samstämmighet, att komma överens genom att vara överens, och jag skulle tro att det speciellt blir så, ifall man ställer "samtal" mot "debatt". Vad kan man lära sig av det? Kanske att fokus hamnar på FORM - att ett samtal är, vad som ser ut som ett samtal. En debatt är, vad som ser ut som en debatt. Hur kommer man vidare därifrån? Kanske genom att t ex ta in begrepp som monologisk och dialogisk diskurs, för då kan man börja ställa frågor kring vad som sker i olika talsituationer och på det sättet göra sig av med en del av sin "hemmablindhet", sitt bagage. Vad som "ser ut" som ett samtal, kan ju vara monologisk till sin karaktär (här kommer väl "samstämmigheten" - att tala med "en röst"). Vad som ser ut som en debatt, kan vara en dialog, eller tvärtom. Tänk t ex på tidningarnas kommentarsfält - där hade man ju kunnat tänka sig att något dialogiskt skulle få plats: många olika röster har möjlighet att yttra sig. Istället verkar något rätt monologiskt ofta ske - att alla yttrar sig i monolog, som en slags enmans-fäktning, utropstecken. De kommentarer som försöker nyansera får inte så stor uppmärksamhet, och de som uttalar sig skarpt och extremt får mycket uppmärksamhet. Om man tänker i termer av monolog och dialog, tycker jag dessutom att man kommer förbi värderandet - att genast värdera som bra och dåligt, ont och gott, destruktivt och uppbyggande. Om det monologiska stärker, har det ett värde som stärkande - det behövs ibland det också. Jag tänker också på hur dialoger ens är möjliga. Ofta kanske ett samtal inleds med att "jag håller med dig om att... men", för att först skapa en slags "monolog" (en gemensam röst) för att man vill markera att man inte är farlig och inte inställd på att debattera/slåss, och först därefter kan dialogen eller samtalet börja - som ju k a n vara riskabelt, ifall man identifierar sig starkt med någon fråga man driver eller ser som sitt "ansvar".
SvaraRaderaHåller med om detta Ann-Helen, och det är så jag jobbar. Jag ser det inte som min uppgift att göra något annat än att lyssna och lära och jag lär mig oerhört mycket av att få kritik eller att mötas av synpunkter som går ut på att det jag tänker är dunkelt. Och när jag tänker kring samtalet som modell är det helt i linje med dina tankar om monologisk och dialogisk. Och det är där något händer, i vårt samtal. Jag finner inget i det du skriver som motsäger det jag tänker och vill. Och för mig spelar orden roll, bara om de gör skillnad där ute i samhället. Och debatten kan ala relatera till, liksom samtalet. Därför har jag valt dessa ord, och därför använder jag dem för att sprida mitt budkspa som går ut på att visa det konstruktiva och viktiga i att tänka med dialogiskt. Det är så jag läser Deleuze och det är hos honom jag finner den tankemässiga utmaning som jag behöver för att komma vidare. När jag läser Bachtin händer inte samma sak i mitt huvud som under läsningen av Deleuze. Men deleuze är bara et verktyg bland andra, inte en gud att tillbedja.
SvaraRaderaDet är lärorikt att samtala och alla parter hittar olika kunskaper i interaktionen och gör vad de vill med det man finner. Därför leder samtal alltid till fördjupad kunskap. Till skillnad från debatten (och här talar jag om den PRAKTIK jag ser i samhället, politiken och akademin), som odlar människans lägsta egenskaper.
Tack för kloka ord!
Jag kan ha en betänklighet, och det är ifall man vill göra "samtalet" till norm - då kan det bli en fråga om form, och därför om kontroll. Nu är jag säkert fördomsfull, men speciellt i Sverige..? Jo, alla kan relatera till "samtalet" och till "debatten" - men vad är det man relaterar, associerar till? Hur man talar med varandra skiljer sig också mellan länder. Jag tror att många svenskar skulle tycka att t ex danskarna är mer "debatterande" i sitt sätt att tala - det är mer direkt, kanske t.o.m. kan verka ohövligt ibland. Därmed inte sagt att danskarna själva skulle anse att de debatterar eller är ohövliga. Det har att göra med sociala konventioner. Så absolut, det är viktigt att se på samtal/debatter som praktik, i sina sammanhang.. med öppenhet, för att allt kanske inte är, vad det ser ut som.
SvaraRaderaMin utgångspunkt, det jag försöker vara konsekvent med är att aldrig fastna i formen. Vi människor har en tendes att göra det, och därför måsta man vara vaksam på det. Samtalet, givetvis rätt använt, är ett bättre verktyg för att rikta fokus på kunskap. Om det är dialogiskt till sin karaktär och om alla är inbegripna med och förstår syftet. Och genom att vända och vrida på debatten och tala om dess konsekvenser och premisser är det vad jag vill uppnå. Därmed tycker jag, men jag kan ha fel, att jag gjort vad jag kan för att hantera situationen, så som den är och fungerar, med hänsyn taget till allt som går att ha koll på. Det är lätt att säga, men jag tror verkligen inte det finns någon anna väg. Och det är därför av underordnad betydelse, vems teorier och tankar man använder. Kunskap är mitt enda mål. Det kompromissar jag aldrig med, och därför är det jobbigt att tvingas verka och följa reglerna som nu växer fram inom akademin. För där handlar det idag mer om form än om innehåll, vilket gör mig ledesn på samma gång som det gör mig arg och fyller mig med energi.
SvaraRaderaMen samtalet är väl inte något som kan "kopplas loss" från världen (som ett verktyg, som skall "användas rätt"). Och ifall man tänker så, så blir det inte då en form, eller ett regelverk? Tycker du ska hålla fast vid att undersöka samtal och debatter som praktiker i sammanhang, som du också skrev, inte som en sak eller ett verktyg.
SvaraRaderaTar till mig detta Ann-Helen. Tänker inte på och försöker inte vara en konsult som säljer in ett koncept. Jag är kulturvetare och vill få andra att se värdet av det jag hittat, för att omsätta tankarna i handling. Har inga anspråk på att skriva en regelbok. Och fortsätter absolut att undersöka, D & S, i sina respektive sammanhang.
SvaraRaderaFint! Och att undvika att det hela blir debatt-artat (i betydelsen utkorande av "det bästa sättet"). Olika slags talande, egentligen kanske olika situationer och relationer, är mer sammanflätade än vad man kanske skulle tro. Tror jag.
SvaraRaderaFint! Och att undvika att det hela blir "debatt-artat" (som i utkorande av "bästa sättet").
SvaraRaderaFörlåt - det blev dubbelt, blev något fel första gången jag skulle skriva, så jag trodde inte det kom med.
SvaraRadera