Information om mig

söndag 27 oktober 2013

Upplysningens mörka baksida

Återvänder till ett kärt gammalt ämne, det dunkla och värdet av att se och förstå vad vaghet är och hur den fungerar. Slår ett slag för och försvarar kunskapen om och handlaget som krävs för att hantera det som är komplext. Detta kan man göra på olika sätt, och jag har delvis redan gjort det i dagens två första bloggposter. Här är dock utgångspunkten en annan, nämligen dagens Under strecket. Där skriver Anders Mathlein om mörkrets betydelse, bland annat för det kritiska tänkandet. Och om dunkelhetens och det vagas värde. Intressant och tankeväckande läsning, som sätter igång fantasin. Vill bygga vidare på den tanken.

Komplexitet är på många sätt ett slags motpol till det klara och tydliga. Komplicerade problem ser ut att vara diffusa, men eftersom de går att bryta ner till delproblem som kan lösas för sig är likheten skenbar, liksom tron på att även komplexa problem går att lösa på det sättet. Framgångarna som staplats på hög av dem som löser komplicerade problem skymmer sikten, för det faktum att det finns massor av andra problem. Klimatförändringarna, till exempel. Det är bara ett i raden av komplexa problem som inte kan lösas genom att göras mindre, genom att delas upp i delproblem. Problemet med klimatförändringarna är att lösningen på dem är den viktig del av problemet. Och detta kan bara lösas genom att man accepterar att problemet är komplext, samt att man inser att lösningen kräver andra metoder än dem som mänskligheten skördat så många framgångar med. Försvaret för det dunkla och komplexa får inte läsas som kritik mot ingenjörer och andra som bidragit till samhällets uppbyggnad och som gett mänskligheten så mycket gott och användbart. Men bara för att ett speciellt sätt att tänka varit framgångsrikt betyder inte att det är bra till allt, att det inte skulle kunna ha begränsningar.

Sökandet efter det bästa, svaret, metoden, skolan eller vad nu är man är på jakt efter blir alldeles för lätt till ett självändamål. Bara vi blir bäst kan vi slå oss till ro. Det är förrädiskt, kortsiktigt och oerhört farligt. För det skulle i exemplet ovan innebära att bara för att gängse problemlösningsmodell visat sig vara framgångsrik i historien kan vi slå os till ro med den och sluta söka efter alternativ. Världen förändras och vi med den. Nya problem uppstår hela tiden, liksom helt nya TYPER av problem. Tron på att mänskligheten kan lösa alla problem är farlig i sig, för det gör oss mindre vaksamma på eventuella risker. Klimatförändringarna och inställningen till problemet bland världens ledare är ett exempel på det, ett allvarligt exempel på hur fel det kan bli när man tror sig sitta inne med alla svar och metoder man behöver.

Om detta handlar nu inte Mathleins artikel, men jag ser att hans tankar kan användas för att resonera kring, till exempel klimatfrågan. Framförallt ser jag mellan raderna i hans artikel ett försvar för kritiskt tänkande, ett kritiskt tänkande som även är kritiskt mot sina egna premisser. Artikeln handlar om mörkret, om hur det allt mer förjagas och utplånas i det moderna samhället. Om vad som då går förlorat, när allt dras fram i ljuset och inget lämnas kvar åt fantasin. Lätt att då tror att alla problem är komplicerade, när de viktigaste och mest allvarliga problemen i själva verket är komplexa och kräver ett helt annat sätt att tänka, ett mer kulturvetenskapligt sätt.
Om natthimlen skrev Nils Ferlin att den ”väcker aldrig glömda frågor om vad som före frågor fanns”. Det är vackert formulerat. Sannolikt syftade han på den bävan och känsla av mysterium som blandas med skönhetsupplevelsen när man betraktar en gnistrande stjärnhimmel. Men det är en syn som majoriteten av västvärldens stadsbefolkningar numera sällan eller aldrig möter. Den snabbt ökande ”ljusföroreningen” bleker bort stjärnorna och berövar oss den på samma gång lustfyllda och tankeväckande existentiella svindeln.
Att känna sig liten och obetydlig kan vara nyttigt ibland. Det är en viktig medicin mot hybris, ett slags vaccin mot mänsklighetens grandiosa drag. Betänk att det inte är ödmjukhet och eftertänksamhet som gett oss krig och massförstörelsevapen, diktaturer företagsledare som utan att tveka offrar tusentals arbetare för att balansräkningen ska falla aktieägarna på läppen. Ödmjukhet inför människans litenhet är viktigt, för människans långsiktiga överlevnad. Mörkret hjälper oss med det. Olyckligt om vi utrotar det, eller låt mig förtydliga. Olyckligt om vi lever i villfarelsen om att det skulle gå att utrota mörkret. Universum är mörkt, det kan ingen vi gör här på jorden ändra på. Ändå försöker vi.
En mycket stor del av allt ljus vi producerar sprids ut i rymden. På satellitbilder kan man se att USA, Västeuropa och Japan nattetid badar i ljus, medan exempelvis stora delar av Afrika är kolsvart. Inte nog med att så mycket nattbelysning går till spillo, dessutom motverkar den ofta sitt syfte – att få oss att se bättre – och är i stället störande och bländande. Till stor del beror ljusspillet på dålig formgivning av ljuskällorna. I stället för att rikta en lagom mängd ljus dit det behövs, strålar det starkt åt alla håll. Men det är ett miljöproblem som är jämförelsevis lätt att åtgärda om viljan finns.

De flesta människor i Västeuropa och USA lever numera i så upplysta områden att de aldrig ser mer än en handfull stjärnor på natthimlen, och kanske reflekterar de inte ens över detta. Hur många kan identifiera fler himlakroppar än månen? Den ljusa natten har blivit normaltillstånd genom gatubelysning, skyltfönster, ljusreklam och billyktor. Digitalkulturen har ytterligare drivit på utsuddandet av gränsen mellan dag och natt. Vi kan konsumera, konversera, studera, arbeta, spela eller låta oss underhållas dygnet runt. Det inbjuder till en tillvaro där vi helt frigör oss från den naturliga dygnsrytmen.
Bara för att människan kan och vill betyder inte att det är bra att följa med okritiskt i rörelsen. Någon måste säga stopp, låt oss reflektera över konsekvenserna. Bara för att det verkar vara bra, betyder inte att det är bra. När kulturvetare säger så, när kulturvetare visar prov på kritiskt tänkande får de ofta utstå kritik. För att de går mot strömmen, för att de inte entusiastiskt omfamnar framsteget. Men tänk efter lite, är det inte i själva verket just det som behövs. Någon som tar på sig rollen av att streta emot. Var skulle vi annars vara? Tänker på Tyskland under 1930-talet, där alla med olika medel tvingades in samma tankemönster, samma rörelse. Det ledde till förödande konsekvenser. Kritiskt tänkande, som är kritiskt även till sina egna premisser är en garant för hållbarhet.
Men tills alldeles nyss var natten mörk. Ännu ett stycke in på 1900-talet var utomhusbelysning eld i olika former: facklor, vaxljus, lyktor, gas. Man kan begrunda att ljuset från en enda 75 watts- glödlampa motsvarar det från 100 stearinljus. London hade gasljus i någon omfattning 1807, Paris 1816. Det var först i slutet av 1800-talet som elektrisk belysning började ta över.

Människans törst efter ljus är inte svår att förstå. Rädslan för mörkret och vad det kan gömma är uråldrig. Genom historien och i myterna har ljuset representerat godhet, ordning och kunskap, medan mörker stått för kaos, ondska, rädsla och okunnighet. Ljud och beröring från sådant vi inte kan se skrämmer oss, utvägen är att antingen sova eller tända ljus. Också mardrömmarna hör mörkret och natten till. Det förvånar inte att solguden har tillbetts i många kulturer. Upplysningen med dess förnuftstro kontrasterade mot svunna tiders kunskapsmässiga mörker.

Och där finns också det stora, skrämmande mörkret i form av det utslocknande som allt och alla är på väg emot. Det frammanar bilden av människolivet som en obetydlig gnista mellan två ändlösa oceaner av mörker, handfast illustrerad genom Becketts bild av kvinnan som föder gränsle över en grav.
Det kan tyckas vara en god sak att sträva efter ljus, men det betyder också att något centralt går förlorat. Månne kastar vi ut barnet med badvattnet? Ingen är ensidigt gott eller ont, allt har alltid minst två sidor. Och även det som är problematiskt kan bära på något värdefullt, på samma sätt som det goda kan ha en baksida. Betänk att moderniteten gett mänskligheten både vaccinet och atombomben, och att läkarvetenskapen både utrotat många sjukdomar och gett oss multiresistenta bakterier. Inget är ensidigt gott eller ont.
Att inte kunna se stjärnorna kan tyckas vara en bagatellartad förlust, men att inte längre förundras över Vintergatan betyder ju att vi mist något som hört till livet för alla generationer före oss, en upplevelse som rör vid att vara människa och det stora mysterium som vi är en del av. Att skåda stjärnhimlen betyder inte att vi i någon begriplig mening kan förstå att vår sol bara är en av flera 100 miljarder stjärnor i denna galax, som i sin tur bara är en av uppskattningsvis 500 miljarder galaxer. Men den skönhetsupplevelse, svindel och förundran som den synen rymmer är för många människor oförglömlig.

I boken ”Rymdljus” skildrade astronomen och författaren Peter Nilson ett livsavgörande ögonblick när han som barn var på besök hos morföräldrarna på landet: ”Hela valvet gnistrade av ljus den kvällen, och stjärnorna blev bara fler ju längre jag stod där. Häpen, förvirrad, näst intill skräckslagen såg jag stjärnmyllret. Jag hade aldrig anat att himlen var så ohyggligt stor och att jorden kunde kännas så liten. /.../ Vi var mitt inne i stjärnrymden, mitt i oändligheten.”
Vad händer med fantasin när allt framstår i klar dager, när dunkelheten utrotats? Då kan man lätt få för sig att alla problem har en enkel lösning, vilket man aldrig kan lita på är fallet. Vi behöver det dunka för att påminna oss om det, och för att lockas utveckla vår fantasi. För det är en egenskap som krävs för att lyckas bemästra de riktigt svåra problemen och utmaningarna vi står inför. Där vår förmåga verkligen ställs på prov. Utgångspunkten för artikeln är en bok av Paul Bogard som heter End of Night. Mathlein skriver vidare.
Bogards engagemang rör den ljusnedsmutsning som begränsar snarare än utvidgar vårt synfält, men också mörkrets betydelse på ett subtilare plan. Vi låter skönheten och mystiken gå förlorade i brutalt ljus som fräter bort alla nyanser, skuggor och dunkel.
Det är något centralt som går förlorat när allt framstår som klart och tydligt. Mystik sätter tanken på prov, är en utmaning för intellektet. Ljuset begränsar vår förmåga, stället för utökar den. För att ser ut att gå att förklara, vilket inte är fallet. Livet är ett mysterium och vi gör bäst i att låta det förbli det. Skönheten finns i det dunkla, det som lockar oss vidare. Lärande handlar om att söka kunskap, inte om att räkna ut vad som är rät eller fel eller vad som ska hända. Kunskap handlar mer om det man inte vet än om det man vet. Det viktigaste jag har lärt mig under mina 20 år i akademin är hur lte jag vet, hur lite som faktiskt går att veta. Sådana insikter gör mig ödmjuk. Därför oroas jag av strävan efter klarhet och kritiken mot det som är komplext.
Författaren påpekar att vi vanligtvis ser det som att ”mörkret faller”, som vore det snö, men när jorden vrider sig runt sin axel kan man säga att mörkret stiger i öster för att översvämma land och hav. ”Vi har just börjat förstå att nattens mörker alltid har varit ovärderligt för vår hälsa och naturen, och varje levande varelse berövas något när det går förlorat”, skriver han.
Kroppen behöver mörkret, för att hålla sig frisk. Se där, en insikt värd att ta på allvar. Strävan efter klarhet har kommit till vägs ände. När mörkret utrotats visar det sig vara en nödvändig aspekt av mänskligt liv. Vi behöver både ljus och mörker, på samma sätt som vi behöver både naturvetare och humanister för att förstå vad det innebär att vara människa. Det finns inte en väg till kunskap, bara flera parallella vägar, som behöver mötas i samtal. Fler behöver lyssna på varandra, utbyta tankar. Mörkret hjälper oss förstå det. Det i balansen mellan ljus och mörker som hållbarheten finns, liksom kunskapen som vi behöver för att överleva på sikt.
Men konstljus kan också skapa skönhet eller mystik i annars likgiltiga miljöer. Ett rum ändrar karaktär beroende på om det badar i lysrörsljus eller har dämpad punktbelysning. Dunklet skapar intimitet, lägerelden är en trygg ljusoas i mörkret. Idéer som under natten förefallit smått geniala kan i morgonljus vara platt banala. Trollen spricker och vargtimmens ångest ger vika.
Kloka ord, om det som är viktigt. Det vi behöver påminna oss om, ofta. För att inte slå in på den enda vägen, den väg som ser så lockande ut som som alltid leder fel. Den enda vägen, oavsett hur den ser ut är alltid fel väg att gå. Som sagt, förr eller senare riskerar problemen att komma ikapp oss.
Men möjligheten att permanent förjaga mörkret har vidsträckta och alltmer omfattande konsekvenser. När elbelysningen kom blev skiftarbete en självklarhet för att öka produktiviteten i fabrikerna. På relativt kort tid har nattarbete och dygnet runt-service blivit vanligt överallt i samhället. Bogard diskuterar vilka effekter skiftarbetet har för hälsa och psyke. Att rubba kroppens dygnsrytm, som kalibrerats efter ljus och mörker under hela vår historia, får konsekvenser som depressioner, humörsvängningar, magbesvär, övervikt och sömnstörningar, i dag ett av västvärldens största hälsoproblem. Hormonet melatonin, som är viktigt för immunförsvaret, hämmas av ljus. Dessutom är detta till stora delar en klassfråga: det är inte eliten som jobbar natt.
Mörkret är bara ett problem om vi väljer att se det så. Verkligheten är varken ond eller god, det är bara vi människor som väljer sida. Verkligheten är komplex och den drabbar oss, oavsett hur vi väljer att se på den. Komplexitet kan därför inte utrotas bara för att vi vill det, den finns där under ytan hur mycket vi än kämpar för att hindra den från att visa sig. Förnekelsens makt är stor, men den håller inte stången för evigt. Förr eller senare tvingas vi ta itu med problemen. Ju förr desto bättre, menar jag. Som kulturvetare förfäras jag över hur samhället behandlar kunskapsarvet som jag och mina kollegor förvaltar. Det är den stenhårda vardagen ingen tröst att vi förr eller senare kommer att kunna säga, vad var det vi sa. För så är det troligen för sent. Jag vill se mer av tystnad, eftertanke, samtal och ödmjukhet. Därför finner jag hopp i dagens Under Strecket, för det är kloka ord som där förs fram. Tänkvärda ord. Viktiga tankar.
Bogard noterar också att ”tystnad är en kvalitet nära besläktad med mörker. Åtminstone borde det vara det. Förhållandet mellan ljusförorening och buller är sådant att om man finner det ena så finner man sannolikt det andra”.

Tystnad och mörker – det må låta som en dyster längtan efter gravens frid, men man kan också se det som välbehövliga pauser då vi får en stund över för att reflektera, låta tankarna simma fritt, med datorn avstängd, mobilen i ljudlöst läge och blicken riktad mot stjärnorna.
Efter en intensiv arbetsperiod går jag strax in i en lugnare fas. För att orka i längden behövs det pauser, tid för eftertanke. Tystnad. Reflektion. För att se världen klart behövs mörker och dunkelhet, platser där tankarna kan få flyga fritt. Stjärnhimlen har inspirerat tänkare, filosofer och poeter i årtusenden, där uppe i det mörka, det dunkla och outgrundliga finns bränsle till tankar och frön för fantasin att jobba med. Utplånar vi möjligheten att blicka in i oändligheten går något viktigt förlorat. Räds inte mörkret, det dunka eller vaga, omfamna det. Försök förstå, för även om du inte lyckas kommer du att lära dig massor under vägs. Det är mödan värt. Jag lovar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar