Kritiskt tänkande är ingen metod, det är en (sorgligt underskattad) livshållning

Utan en befolkning och ett etablissemang och en ledning med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och en allmän uppskattning av den förmågan, står samhället illa rustat mot det kanske allvarligaste hotet som finns mot dess existens, dumsnällheten. "Peace in our time" är några berömda sista ord från en ledare som förvarade det goda, utan att tänka kritiskt. Till Chamberlains försvar kan sägas att han trodde på människans godhet, och det är aldrig fel. Det kan och får någon aldrig klandras för. Att vända andra kinden till och förmågan att se godhet är också en viktig egenskap i ett samhälle. Förlåtelse och överseende är enda vägen fram. Blodshämnd är en ond spiral. Hämnden kanske känns ljuv för den som får utlopp för den , men den lämnar en dålig smak i munnen som hotar att sprida sig. 

Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som bra på sikt och vad som är dåligt. Kritiskt tänkande är en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi befinner oss mitt i. Utan den kompassen är det andra krafter som styr. Egoism och girighet, till exempel. Kritiskt tänkande kan och får dock inte förväxlas med kritik. Kritiskt tänkande vänder sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar. Lyssnade igår på en radiosändning från BBC som handlade om vetenskapsteoretikern Karl Popper, vars namn kanske inte är allmänt bekant idag, men hans tankar lever och påverkar synen på mycket. Han utgick från att sanning aldrig går att nå. Absolut och evig kunskap är inte möjligt. Därför går vi människor bäst att överge alla sådana ambitioner. Det man däremot kan veta är vad som är falskt, och det är detta som är vetenskapens uppdrag, att försöka falsifiera. Den teori eller det resultat man kommer fram till är det bästa, den/det håller man fast vid tills man hittar en bättre teori eller förklaring. Det är ett slags kritiskt tänkande i praktiken. Och tänker man så, om det är metoden man jobbar efter, då är man hela tiden vaksam. Man tvingas vara på tårna och får aldrig slå sig till ro. Det är enda sättet att hålla kunskapen levande och aktuell, samt användbar.

Förmåga att tänka kritiskt bör dock inte isoleras. Inget får anses vara expert på kritiskt tänkande, för då har man i praktiken inte uppnått någonting, då har man delegerat ansvaret och det är inte förenligt med att tänka kritiskt. Alla har ett ansvar för vilka tankar och svar de håller för sant och vad man litar på och integrerar i sin vardag. Ingen kan friskriva sig från ansvar i ett samhälle. Det skulle innebära att det vore försvarbart att följa order, vilket de flesta anser är moraliskt tvivelaktigt.

Tyvärr håller denna essentiella egenskap, själva grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet på att utarmas idag. Det går snabbt. Och tyvärr håller vi på att bygga en skola där kritiskt tänkande anses överflödigt. Nuvarande skolpolitik, under Björklunds regim, styrs med järnhand uppifrån. Reglerna som inför skall följas, till varje pris. Det spelar ingen roll att man studerat och forskat i åratal och på goda grunder kan hävda att politiken leder bort från de uppsatta målen, man måste ändå följa order. Och det faktum att Björklund blir mer och mer säker på sin sak ju mer kritik han får visar att han är mer intresserad av kartan, än av att använda kompassen för att orientera sig i verkligheten. Politiken idag har lika lita som lärarna i skolan tid att ägna sig åt och oroa sig för verkligheten. Hur det går då visar, till exempel, Gustav Fridolin, på Brännpunkt idag.

Sedan Jan Björklund blev ansvarig för skolan har pappersarbetet ökat och personalen i skolan minskat. Nio av tio lärare vittnar om att de fått en ökad administrativ arbetsbörda sedan 2006. Samtidigt har, under samma period, 12600 pedagogiska tjänster försvunnit från svensk skola. Det är betydligt fler än vad minskade elevkullar (som nu vänder uppåt igen) skulle kunna motivera. Färre personer ska alltså göra mer jobb i svensk skola. Det håller inte.

Lärare ska få vara lärare, och därför har vi krävt minskat pappersarbete och mer personal. Jan Björklund har svarat genom att ignorera kraven om personal (det finns till och med en ytterliggare skolnedskärning planerad), och något justera de byråkratiska pålagor alliansen lagt på lärarna.

Bristen på förmåga att tänka kritiskt leder oss allt längre från det vi säger oss vilja, för i grunden finns ingen konflikt här. Alla vill ha en bra skola som fostrar barnen och försörjer samhället med nödvändiga kunskaper och förmågor. Samma med vetenskapen, som är den bas som samhället borde vila på. Tyvärr är det inte så det ser ut. För utan kritiskt tänkande är det lätt att få för sig att det går att lösa problemen i skolan med enkla och riktade lösningar. Sverige behöver fler ingenjörer, har vi bestämt. Och då behöver eleverna bli bättre på matte. Så då tar vi resurser från andra ämnen och lägger på matte, så är problemet löst. Inget talar för att det fungerar så, i praktiken. Allt talar istället för att problemen förvärras.

Detta, samt hur illa det egentligen är ställt i samhället, inser jag när jag läser Per Bauhns artikel, också på Brännpunkt, idag. Där visar han vad som händer när den rådande etiken föreskriver att alla ska vara för allt som är gott, alltid. Utan en allmän förmåga till kritiskt tänkande blir det svårt att se paradoxen, innan den träffar en i form av en käftsmäll. Lite som på 30-talet, när Europa dragit en lättnadens suck och sänkt garden, för man trodde att problemen var lösta. Då invaderade Hitler Polen, och resten är historia. Rädslan för att förknippas med något som ens andas den ondska som Nazityskland symboliserar får oss fortfarande att koppla bort det kritiska tänkandet. Det är inte bara olyckligt, utan direkt farligt. Bauhn kastar sig in i den oerhört infekterade debatten om polisregistret över Romer i Malmö.

Så kom resultatet av Skånepolisens genomgång av registret den 23 oktober. Där säger polisen dels att registret inte är baserat på etnicitet, dels att ungefär hälften av de straffmyndiga personer som man kontrollerat antingen är dömda eller misstänkta för brott, vilket är grund nog för registrets existens.

Uppgiften om att registret inte skulle vara baserat på etnicitet förekom på ett tidigt stadium, men ingen verkar ha tagit den på allvar. Kanske är det så därför att man utgår från att om merparten av de namn som förekommer i ett register har en viss etnisk bakgrund, så måste registret i sig handla om att bokföra personer med denna etniska bakgrund. Men det följer inte, vilket man inser med tämligen enkla logiska färdigheter. Korrelation är inte kausalitet. Att du finns i ett polisregister och att du är rom innebär inte att du finns i polisregistret därför att du är rom.

Bauhn är filosof och han tar sig an problemet utifrån sitt perspektiv, med sina verktyg. Och han benar upp frågan och resonerar nyktert, vilket man inte kan säga om politiker och andra som omgående backar, ber om ursäkt och gör allt för att inte kunna anklagas för att vara rasister. Vore registret upprättat med rasistiska fördomar som ledstjärna, då vore det förkastligt. Om det råder ingen som helt tvekan, och det är heller inte detta som Bauhn resonerar. Han analyserar vad som hänt, och vilka samband som går att identifiera.

Att ett flertal personer med gemensam etnisk bakgrund blir registrerade är heller inte märkligt om de kriminella nätverk som man vill kartlägga är åtminstone delvis släktskapsbaserade. På samma sätt skulle en kartläggning av maffian i Förenta staterna under det tidiga 1900-talet visa på en överrepresentation av italienska familjer och individer. I andra sammanhang kan register se ut som att de är religiöst selektiva. En kartläggning av potentiella islamistiska terrorister skulle till exempel ha en övervikt av muslimer framför andra trosriktningar. Men inget av detta kan tas som intäkt för att man betraktar alla romer, alla amerikanska medborgare med italiensk bakgrund, eller alla muslimer som misstänkta förbrytare. Överrepresentation i en kartläggning är inte i sig grund för att tala om rasism.

Varför talar ingen om orsaken till att Romer är kriminella, om de nu är det i högre grad än andra grupper? En viktig förklaring till det är naturligtvis att de är en föraktad folkgrupp som redan på förhand är dömda, av det Svenska majoritetssamhället. Alla har en skuld för det, för att Romerna är utpekade som grupp. Det är vi som pekar ut och dömer dem. Det är vi som inte ger dem någon annan möjlighet att försörja sig, det är vi som öppnat dörren till kriminalitet för dem. Att fördöma registret och att be om ursäkt för det är en klen tröst, föreställer jag mig, för Romerna, för det ändrar inget i sak för dem. Det ger dem inte bättre möjligheter ute i samhället. När Beatrice Ask ber om ursäkt, dessutom innan det slagits fast hur det ligger till egentligen med registret, visar det bara att hon bryr sig mer om sitt eget rykte, än om Romerna. Och detta kan hon gå i land med, bara i en värld där kritsikt tänkande inte uppskattas. Det är en farlig utveckling. För den lämnar fältet fritt, just för den rasism man säger sig vilja bekämpa.

Bakom detta ligger säkert en vilja att ständigt vara på det godas sida, plus en slentrianmässig bild av majoritetssamhället som strukturellt rasistiskt och en ständig källa till förtryck. Filosofen och sociologen Ernest Gellner påpekade en gång att solidaritet står i omvänd proportion till rationalitet. Ju mer vi vill visa oss solidariska med en idé, desto mindre utrymme har vi för ett kritiskt förhållningssätt till samma idé. När samhället bestämt sig för att bekämpa rasism (vilket är lovvärt) så föreligger också en risk att man blir oförmögen att ifrågasätta anklagelser om rasism (vilket är en brist i kritiskt tänkande). Men om man ropar varg varje gång man tror sig se en rasistisk struktur, så kommer man att ha ett trovärdighetsproblem den dag då man ställs inför den verkliga rasismen.

Solidaritet, gentemot sanningen, den rätta läran eller det goda. Den står i omvänd proportion till rationalitet och klokskap. George Bushs ord; antingen är ni med oss, eller med terroristerna, är en hänsynslös förenkling av en högst komplext problem. Så kan bara den säga som saknar förmåga till kritiskt tänkande. Så talar bara den som bryr sig mer om sitt rykte och sin makt, än om samhällets långsiktiga hållbarhet.

Vad Sverige och världen behöver är mer humaniora, kulturvetenskap och filosofi, inte mindre!